småsnärjmåra

Gammal bofast underart. 

Småsnärjmåra är sannolikt en gammal, kulturberoende art. Man finner den främst i grönsaksodlingar, på jordbruks- och trädgårdsutkast, jordhögar, avfallstippar etc.

Sälls.–täml. allm. åkerogräs, möjligen vanligare men ofta förbisett. Det var förr ett svårt ogräs (Lyttkens 1885) i alla typer av åkrar, men numera har det förskjutits mot åkerkanterna. Det var ett besvärligt linogräs i Mellösa. (Nerén 1944) och sågs i en linåker senast 1991 i Kil (Asklund). Småsnärjmåra gynnas av nitratrika ståndorter vid gödselstäder, i Hjälmarens landvinningslundar, hönsgårdar, trädgårdsland och rabatter etc.

Ett par massuppträdanden är kända från en träda vid Haketorp i Götlunda 1988 och Öasjön i Axberg 1993. Vid Estabo i Lerbäck kom den in tillfälligt med frö av sommarblommor 1989 (Nilsson, OREB).

Sannolikt mest tillfällig. Aktuella observationer saknas, senast sedd i slutet av 1950-talet. - 9 (8).

Larsson 1859.

I Birgers provinsflora (1908a) rapporteras sex lokaler, varav två i Lillhärdals by, och ytterligare en kan tilläggas: Hede Medskogen (17D 5a, EN, utan år, i S). Första uppgift är Vemdalen: i byn (EN och FLB 1892, i S), och den senaste är från 1916: Sveg: läkarbostaden (Egerström i S). Som högst har småsnärjmåra setts på 660 m (Medskogen, se ovan). Sjöstrand (1833) anger Galium aparine som allmän. Troligen avses G. spurium.

Vanligen mer eller mindre jämnt spridd i kulturområden. I de nordligaste delområdena möjligen tämligen sällsynt Inte känd i Norberg och Västanfors; ett fåtal lokaler i Grythyttan och Övre Bergslagen Ofta förbisedd: sammanblandning med G. aparine eller dold på privattomter. Förmodligen klimathärdig överallt men ofullständigt spridd. I många fall nog utrotad på platser, dit den faktiskt nått, genom rensning, igenläggning av land osv. Utbredningstyp: U.

Enligt WALL (1852) "öfverallt allmän", en överskattning av frekvensen, som sedan tycks ha färgat av sig på de flesta senare frekvensuppgifter. Vad gäller 1800-talets många stadstäppor (t.ex. i Västerås), torde hans utsaga ha varit riktig. I nutiden likaså ibland lokalt allmän, såsom i vissa byar(!).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %, men en del äldre uppgifter befaras bero på felbestämningar varför analysen är osäker. Dock anger Lilja (1838) att en ”G. infestum” är allmän i sädesåkrar och sannolikt avsåg han härmed denna underart.
Kommentar: B, granskare KAO.

Småsnärjmåra växer i sandiga åkrar och ruderatmiljöer såsom grustag, dammkanter och jordhögar. Den kan även förekomma i trädgårdsland och på ladugårdsplaner. I Sterner (1938) anges att småsnärjmåra är rätt vanlig på sandiga/grusiga och tångrika havsstränder där den troligen är ursprunglig. Under den aktuella inventeringen är småsnärjmåra endast vid två tillfällen noterad från havsstränder.

Småsnärjmåra är fortfarande spridd på Öland men är liksom andra åkerogräs på tillbakagång. Anledningen till att den inte längre påträffas på havsstränder kan man spekulera kring. Östersjön är ett innanhav som inte mår bra och de mäktiga, uppkastade vallar med blåstång som man såg för ett halvt sekel sedan består numera mest av fintrådiga alger som kväver det mesta.

Småsnärjmåra skiljs från snärjmåra G. aparine på blommorna som är små och grönaktiga; hos snärjmåra är blommorna vita och något större. Frukterna är hos båda försedda med krokborst men hos småsnärjmåra är borstens bas inte ansvälld vilket den är hos snärjmåra. Bladen hos småsnärjmåra är smalare och med längre uddspets.

Gammal, bofast.

Gammalt ogräs.
Nästan uteslutande i åkrar (korn, vete, havre, raps, råg, betor, morötter), ofta på sand eller myrjord. Enstaka fynd på gödsel- och skräphögar. Johansson (1897) bedömde att småsnärjmåra förekom allestädes, och den växte talrikt (”i 100-tal eller några få 1,000-tal”) på sina växtplatser. Om denna uppgift var korrekt (kanske var det en överskattning; det finns relativt få beläggsexemplar fram till 1897, huvudsakligen från Visbyområdet) innebär det starkt minskad frekvens sedan slutet av 1800-talet.

Småsnärjmåra är en gammal kulturföljeslagare som framför allt förekommer som åkerogräs, men som också kan påträffas i trädgårdar och någon gång på jordhögar och i annan öppen kulturmark. Den har gått tillbaka mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet och ses alltmer sällan, förmodligen beroende på att den inte trivs tillsammans med de moderna tätväxande grödorna.

Liksom snärjmåra är även småsnärjmåra ett åkerogräs. Den tycks ha funnits längre i landskapet än snärjmåran. Den räknades upp bland arter sedda i Delsbo av Lenaeus (1764), angavs av R. W. Hartman (1854) som allmän och av Wiström (1898) som t. allm. Frön av antingen småsnärjmåra eller snärjmåra har påträffats i husgrund från 0–600 e. Kr. i Forsa (Liedgren 1992). Småsnärjmåran har vid snösmältningen en torr grå stam med rikligt med frukter, inga gröna delar. Höstexemplar kan ha en avvikande, spatelliknande bladform. Arten har setts på åker och i trädgård och bara sällan på annan starkt kulturpåverkad mark. Förekomsten i det lilla potatislandet på den avlägsna ön Gran visar att folk har brukat denna täppa länge och/eller att arten har god spridningsförmåga med folk, djur och gods. Flera andra vitt utspridda lokaler befäster detta intryck.