smalkaveldun

Smalkaveldun är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande i näringsrika sjöar och vattendrag på varierande djup ner till ca 2 m samt i dammar, märgelhålor, havsstrandsgölar och diken. Som avvikande lokaler kan nämnas Ottersjön i Dagsås, där arten bildar flytvassar utanför vass- och sävbestånden samt ett par näringsfattiga brunvattenssjöar, Ljungsjön i Ljungby med ett ganska tätt och rikt blommande bestånd på grunt vatten samt St. Rösjön i Torup, med glesa men sparsamt blommande bestånd på relativt djupt vatten.

Vattenväxt i näringsrika sjöar, dammar, diken, gruvhål, alkärr, grustag etc. Enl. Kindberg (1877), Segerström (1932) och Junell (1971) var arten vanligare än bredkaveldun i Närke, vilket knappast gäller idag. Nu är smalkaveldun på sin höjd spridd i hela området. I de noggrant undersökta Glanshammmar och Rinkaby är den täml. allm. (Nilsson 1986)

I de kalkrika torvgravarna och dytagen i Lerbäck inkom smalkaveldun på 1880-talet (Sernander 1901). En avsevärd ökning har under senare tid iakttagits i Hjälmartrakten (Morander 1986) och förekomsten i Kvismaren var en tid ”av omfattning som medfört bekämpning” av naturvårdsskäl (Sondell & Thorsell 1976). I Hjälmarens näringsrika vikar fanns ymn. jättebestånd, bl.a. vid Furuskallen i Götlunda 1985.

Omkr. 7 500–4 500 år gamla lämningar har samlats i Mossbymossen i Ekeby/Kumla (Florin 1961). 

Gammal bofast art. 

Allmän i Mälaren ("en av de vanligast förekommande" enligt B. ANDERSSON 1978) och Hjälmaren; spridd i eutrofa(-mesotrofa) vatten, främst sjöar, på Mälarslätten och i Skogslåglandet. Många av sjöarna mer eller mindre påverkade av sänkningsföretag. Utbredning i Skandinavien sydlig, varför det är svårt att avgöra, om frånvaron i Bergslagen enbart beror på oligotrofa förhållanden eller om också temperaturklimatet spelar in. Utbredningstyp: S3.

Larsson 1851(Hardin 1838).

Havsfjärd i grunt vatten, kulturspridd? - 2 (2).

385 Typha angustifolia L.

This polymorphic species occurs both in the Old and the New world. The population S of the double line through Eurasia is distinguished as subsp. australis Schum. & Thonn. (syn.: T. angustata Bory & Chaub. and T. domingensis [Pers.] Steudel according to Fl. Eur. 5/1980, p. 276). In addition, T. domingensis Pers. (according to Fernald, Manual 1950, p. 61) occurs over large areas in southern N. America. This species complex is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 140, 250 and map 132), although there is a wide gap in E. Asia and northwestern N. America.

Smalkaveldun växer på en halv till två meters djup på lerig, sandig eller gyttjig botten, oftast i näringsrikt men ibland i ganska näringsfattigt vatten. I sjöar kan den ibland bilda mäktiga vassbälten; oftast utgör den dock endast ett inslag eller en yttre bård i vassar av andra arter. Arten trivs i motsats till bredkaveldun T. latifolia i ganska exponerade lägen. Man kan också påträffa den i åar, särskilt nära mynningarna. I brackvattensvikar och i hällkar i skärgården är den sällsynt; något oftare ser man den i stenbrott, lertag, grusgropar och vattenrika diken. Växten ses ofta i vatten som fått ett näringstillskott genom sänkning eller utsläpp.

Detaljutbredningen visar ibland överraskande drag – växten kan förekomma i stor mängd i en näringsfattig sjö men saknas eller bara växa i små vegetativa bestånd i ett rikare vatten strax intill. Smalkaveldun saknas också i många områden, även i sådana som inte hör till de mest näringsfattiga.

Smalkaveldun växer på gyttjiga bottnar i ganska näringsrikt sötvatten. Växten ses främst på kulturpåverkade lokaler som grävda dammar och vattenhål, i vattenfyllda gamla stenbrott, diken och kanaler. I Ölands största sjö, Hornsjön är den spridd över stora arealer. Sällsynt är den noterad i skogsgölar och betade fuktängar.

Smalkaveldun har ökat jämfört med Sterner (1938). Växten har gynnats av alla grävda bevattningsdammar och vattenhål trots att den i Sterner (1986) anges som mindre kulturberoende än bredkaveldun T. latifolia. Några lokaler i större träsk där Rikard Sterner noterade den är numera utdikade och smalkaveldun försvunnen men den kan dröja sig kvar i något närbeläget stenbrott. Det förefaller som växten förr hade en förkärlek för lokaler nära Ölands järnväg; Rikard Sterner noterade fyra lokaler i järnvägsdiken. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Smalkaveldun känns igen på sitt smala, kanelbruna honax med ett tydligt avstånd till det ovanför sittande hanaxet (avståndet mäter 3–8 cm) och smala blad (3–8 mm); pollenkornet sitter ensamt. Bredkaveldun T. latifolia har ett tjockare, brunsvart honax med ett hanax som sitter tätt ovanför, bladen är bredare (10–20 mm); pollenkornen sitter fyra tillsammans (Schou m.fl. 2017).

Gammal, bofast.

Ursprunglig? 
Få noteringar finns om växtmiljö. Naturliga ståndorter är åar, agmyr och träsk; även grustagsdamm, viltvatten, torvgrav och stenbrott anges. Förmodligen är smalkaveldun ursprunglig på Gotland, men eftersom arten var så sällsynt ännu vid slutet av 1800-talet (se nedan) kan det inte helt uteslutas att den invandrade till ön vid mitten av det århundradet. I slutet av 1800-talet var arten mer sällsynt än i dag; Johansson (1897) angav bara tre växtplatser i kärr och myrar. Smalkaveldun ökade under 1900-talet, men inte lika dramatiskt som släktingen bredkaveldun. Orsaken kan vara att den är mer bunden till naturliga miljöer och inte är lika benägen att utnyttja nyskapade vatten eller mer näringsrika förhållanden.

Smalkaveldun växer på sand eller gyttja på bottnen av sjöar, som gärna får vara något näringsrika. Den kan bilda stora bestånd, ofta utan eller med få blomkolvar, gärna utanför bältet av bladvass och innanför de vita näckrosorna. Ibland förekommer den också i dammar och öppna kärr.

Smalkaveldun växer i näringsrika eller ibland ganska näringsfattiga sjöar och åar. Man finner den även i lergropar och i skärgården ofta i hällkar. Ibland bildar smalkaveldun mäktiga vassar, vanligen på en meters djup och djupare. Hybriden med bredkaveldun bildar ibland stora bestånd där de två arterna möts.

Smalkaveldun växer både i sötvatten och något utsötat brackvatten. Den förekommer bland vass och andra högvuxna vattenväxter i sjöar och på åstränder samt även i dammar och diken, på strandängar och i blöta partier av myrar, speciellt i grävda vattenhål.
Förändring + 7 %.

Smalkaveldunets frön gror under vatten och plantan utvecklar sina blad bästi den miljön (Coops & Van Der Velde 1995). Arten blommar samtidigt med bredkaveldun i linneans tid. På hösten har gröna blad setts efter att bredkaveldun har förlorat sin grönska och blivit gulgrå.