småborre

Gammal bofast art.

Småborre är ursprunglig men kulturgynnad. Vid kusten i norra Halland växer den kalkgynnade arten gärna på skalgrusförekomster mellan klippor och stenar. I det inre av landskapet finns några fynd från näringsrika ras- och bergbranter. I övrigt är den funnen på vägrenar, vid ruiner och i torra naturbetesmarker, där den ofta växer i bryn och snårkanter.

Gammal läke- och färgväxt, kulturgynnad och värmekrävande, karaktäristisk för hårdvallsängar (Samzelius 1764). Den växer ”i synnerhet i kalktrakter, i hela Närke, men saknas i Örebrotrakten” (Hartman 1866). De flesta och rikaste bestånden finns i kalktrakter, främst på Närkeslätten för att tunnas ut i Skogsbygden. Broddeson (ms) fann den på 1920-talet ”mängdvis överallt” på kalkbergen vid Nyttinge i Glanshammar och ”överallt kring Yxhult” i Kumla.

Växtplatser är vanligen ängsartade bryn och vägkanter i ädellövområden, kraftledningsgator, vid kalkbrott etc.

Agrimonia nämndes redan i Strabos Hortulus i Schweiz på 840-talet (Lagerberg 1943) och är känd från Sverige under yngre stenåldern för omkr. 4 000 år sedan samt från Skåne under 1100–1200-talen, då den möjligen odlades (Hjelmqvist 1991).

Tämligen allmän-lokalt nästan allmän (Västerås-Barkarö, Ängsö) i Mälarområdet. Några ströförekomster högre upp på Mälarslätten, delvis i anslutning till bestånd av ädla lövträd. En lokalgrupp på Salakalken, en annan i kalkområdet i Viker (reliktepökofyt?). Sydlig, värmekrävande med svensk NV-gräns genom bland annat Västmanland. Utbredningstyp: S10.

Myrin 1832.

1086 Agrimonia eupatoria L.

This Eurasiatic species includes three subspecies according to Fl. Eur. 2/1968, p. 32, viz. subsp. eupatoria in most of Europe and adjacent parts of Africa and Asia, subsp. grandis (Andrz.) Bornm. towards the south of the just defined area and subsp. asiatica (Juz.) Skalicky in SE. Europe and W. Asia. The species has been introduced into S. Africa, Java, New Zealand and N. America (a few New England states and locally elsewhere). The N. American counterpart is A. striata Michx. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 221.

Status: gammal och bofast. Påträffad i avlagringar från yngre stenålder (HHje 1955) och då troligen odlad som medicinalväxt och således kanske ursprungligen förvildad.
Förändring och hot: minskning med 15–30 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Småborre växer öppet eller halvöppet på näringsrik, torr eller frisk jord. Den är vanligast på vägrenar och åkerrenar, gärna invid stengärden. I artrik, ogödslad hagmark är den ej heller sällsynt, men den trivs där bäst på ej alltför hårt betade ställen, gärna i bryn, dungar och snår. Ibland påträffas den i torrängsrester på gamla torpplatser och i gårdskanter. Arten är ganska tålig mot igenväxning men klarar sig inte i längden då markerna slyar igen. Småborren är alltså kulturgynnad, men någon gång ses den i till synes naturlig torrängsvegetation i klippbranter.

Arten har försvunnit från stora delar av inre Småland, säkerligen till följd av landskapets allmänna utarmning på biotoper (uppgödsling av gräsmark, borttagning av renar, igenväxning).

Småborre växer i måttligt betade torr–friskängar där den ofta dyker upp efter röjningar. Den klarar ett visst mått av ohävd men försvinner när buskagen tätnar. Småborre växer i vägrenar, åkerkanter och skogsbryn men även i betade hässlen och glesare lövskogar. Den är indifferent för kalk och ses även på alvaret i karster och någon gång på sprickrika kalkstensplatåer. Utmed havet växer den på betade gamla strandvallar. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer t.ex. stentippar.

Småborre är vanlig över hela Öland och man ser inte mycket av den utbredningslucka på sydöstra Öland som anmärktes i Sterner (1938). På södra halvan av Stora Alvaret är den något sparsam och den saknas nästan helt i barrskogarna längst uppe i norr. Småborre har gynnats av den förbuskning som skett av landskapet men om igenväxningen går för långt riskerar den att minska på sikt.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vägkanter, åkerrenar, dikeskanter och stigar; även i frisk till torr tallskog, gläntor i lövskog och skogsbryn. Småborre kan också förekomma i torrare miljöer: hällmarker och torrbackar. Arten är spridd på ön (se andelen i provrutor), men bildar knappast några större, homogena bestånd. Under Projekt Gotlands flora är den funnen från Sundre till Fårö, men saknas i en del kartblad längs kusterna samt på Avanäset och Gotska Sandön, Fårö. Utbredning och frekvens överensstämmer med vad Johansson (1897) angav; han saknade dock uppgifter sydligare än Öja.

Småborre växer solöppet på frisk till torr, näringsrik mark. Den är kalkgynnad och ses därför oftast på skalgrus eller där berget innehåller basrika mineral. Vanliga ståndorter är lundskogsbryn, snår och buskmarker i måttligt igenvuxna naturbeten och övre, torrare delar av havsstrandängar samt buskbevuxna bergbranter även på mindre öar. Arten förekommer också i vägskärningar och på vägkanter.

Småborren är en flerårig art som växer i torr örtrik, vanligen solexponerad gräsmark, ofta i ogödslade naturbeten, lundbryn och på vägrenar. Arten tycks missgynnas av intensivt bete.

Småborre har hittats på ett par lokaler i Söderhamn och vid hamnen på Agön i Hudiksvall. En av Söderhamnslokalerna, Faxeholmen, är en medeltida borgruin. Detta är den enda nutida lokalen i landskapet. Där har växten en anmärkningsvärt lång historia, från 1867 till 2003, då den växte på ett par kvadratmeter intill stättan över ett fårstängsel tillsammans med bland annat mörkt kungsljus. Den är tydligen uthållig, trots liten population.