Taxasida

slokstarr

Carex pseudocyperus

L.

slokstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

slokstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • slokstarr
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Carex pseudocyperus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Carex pseudocyperus L.
Svenskt namn
slokstarr
norwegianBokmal
dronningstarr
norwegianNynorsk
dronningstorr
Finskt namn
varstasara
finlandSwedish
slokstarr
Danskt namn
Knippe-star
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-06-30
Peter Ståhl
Lövgrund, Gävle 2010-07-06
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-08-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

530 Carex pseudocyperus L.

This mainly boreal species occurs in most of Europe (except N and S), parts of Asia and eastern and central N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 168 and map 149). It has been found in postglacial layers far north of the present range in Fennoscandia (cf. Hultén, Atlas 1971, map 412). The closely related C. comosa Boott in N. America and Mexico is tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 79.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Slokstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är näringskrävande och växer i alkärr, vid märgelhålor och andra näringsrika småvatten, i diken samt någon gång i gamla torvtäkter, som troligen underlagras av märgel eller skalgrus.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Strand- och kärrväxt, täml. allm.–spridd i Hjälmaren, sälls.–spridd i näringsrika vikar vid andra sänkta sjöar, mest på Närkeslätten, f.ö. sälls. samt mkt sälls. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). Slokstarr växer i vassbården i övergödda sjöar och dammar, i kärr, bäckar, diken, på driftflottar, i grustag och hamnutfyllnader m.m.

Växten är känd från bl.a. 6 000 år gammal sjönötstorv vid Vilstakärret i Hackvad och Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a) samt sedan mer än 4 000 år vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896). Skoglund & Hytteborn (1990) fann den i fröbanken i Kvismaren ”men ej hos Tolf 1891”. Den hade dock noterats där av L. von Post omkr. 1920.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Ojämnt spridd i Mälarområdet. Fem hemeroba förekomster i Skogslåglandet, de fyra nutida på starkt eutrofierade ståndorter (diken + vid sänkta sjöar). Tillfällig vid en prydnadsdamm i Nedre Bergslagen Sydlig- sydligt suboceanisk art, vars sammanhängande utbredning i Sverige sträcker sig till Mälarområdet och N. Uppland. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S9.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Henriksson 1910.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Slokstarr växer på våt, näringsrik jord vid gyttjiga stränder av sjöar och vattendrag samt i kärr och sumpskogar med al, björk och gran. Den förekommer ofta i gungflyvegetation runt sänkta sjöar. Dessutom anträffas den i diken och dammar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Slokstarr växer på fuktig–blöt, näringsrik mark som sötvattenstränder, alsumpskogar och kärr med viden Salix spp. eller glasbjörk Betula pubescens. Den är tydligt störningsgynnad och dyker upp i diken, dammar, stenbrott, gamla torvgravar och luftningsdammar för avloppsvatten. Sällsynt är den funnen i övergivna, fuktiga åkrar.

Slokstarr har fortfarande sina rikaste förekomster nära Hornsjön, Högby sn, där den först noterades 1821 av Göran Wahlenberg. Den är anmärkningsvärt stabil på sina lokaler som vid Gladvattnet, Högsrum sn, där den först noterades av Hebert 1884 och där den fortfarande finns kvar i spåren efter tidigare torvtäkt. Några nya socknar har den erövrat jämfört med kartan i Sterner (1986) där man kan läsa kommentaren "med tiden väl något vanligare", vilket verkar stämma med dagens läge. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig (?).
Växer naturligt i sumpkärr, fuktmarker, alkärr, å- och sjökanter, annars mest i diken, kanaler och grustag. Främst i fyra delområden (se karta), i övrigt mycket sällsynt. Äldre uppgifter finns endast från sju växtplatser. Vid lokalen nära Unghanse i Öja (Fries 1934) finns arten ännu kvar, troligen på samma växtplats. Detsamma gäller uppgiften från Mölner i Väte (Fries 1942) och vid Holmudden på Fårö (Johansson 1897). På den senare växtplatsen samlades slokstarr redan 1862, och arten finns ännu kvar i flera alkärr i området. Arten uppträder här i naturlig miljö och bör vara ursprunglig. I jämförelse med de äldre uppgifterna måste slokstarr ändå ha ökat under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Slokstarr växer på fuktiga till blöta platser i näringsrika miljöer, i öppna kärr, diken, dammar, skogskärr och sumpskogar samt ibland i gungflyn vid sjöar och mossgölar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i glesa bestånd eller lösa tuvor i vatten eller på blöt mark vid stränder av näringsrika sjöar och gölar, i alkärr, vid bäckar och vid dammar. Vanlig i Valle härad och strax norr därom, sällsynt i övrigt. 131 lokaler i 61 rutor (7 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Slokstarren växer i alkärr och vid sjöar, särskilt i ytterkanten av flytande vassgungflyn eller i grunt vatten under al och pil innanför vassbältet. Den finns ofta i samma miljöer som missne och kärrbräken. Arten är någon gång även funnen vid utsötade vassvikar av Östersjön.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland, men ovanlig i de västra delarna. 491 kartblad, 1027 kvadranter.
Slokstarr växer på näringsrik, blöt mark. Den förekommer på sjö- och åstränder, ofta bland vass, i dammar, diken och alsumpskogar. Vid kusten kan den växa i skyddade brackvattenvikar och i små vattensamlingar nära stranden.
Förändring + 58 %. – Slokstarr har ökat kraftigt, vilket kan bero på den ökande näringstillgången i många våtmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Den äldsta uppgiften om slokstarr är från Verkviken på Eskön (Hartman & Östling ms 1810) varifrån den också samlats flitigt. I Gävletraktens växter 1863 beskrivs slokstarren som sällsynt. Ytterligare tre lokaler var då kända. Arten är ursprunglig i kustområdet men har idag en vidare spridning och har troligen gynnats av förhöjda näringshalter under 1900-talet.
Vanliga följearter är kråkklöver (37%), topplösa, vattenmåra, vass, strandklo, trindstarr, bunkestarr och kaveldun.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Om andra vattenväxter tas i naturen och planteras i en trädgårdsdamm kan slokstarr komma upp ur frö som råkade komma med. På bara ett år går den från frö till blomma och nytt frö. De först uppkomna plantorna förökar sig också framgångsrikt, men arten är perenn. Den blommar i skogsstjärnans tid och har mogen frukt i lingonens tid. Frukternas näbbar avslutas med två hårda och nålvassa spröt, som fastnar i huden när man griper om ett moget ax. Det torde kunna fungera som spridningsmekanism.

En planta med frukter kan knappast förväxlas med någon annan art, men bladen är mycket lika dem på skogssäv, som förekommer i samma miljö. Pseudocyperus betyder falsk säv (Corneliuson 1997). Skogssäv har tidigare förts till släktet Cyperus. En skillnad mellan dessa arters blad är att slokstarrens är sträva på bägge sidor men skogssävens nästan helt glatta. På slokstarr har de mindre markerade nerver, på skogssäv mer markerade. Vid snösmältningen är de breda bladen till stor del gröna. Blomningen inträffar i skogsstjärnans tid, i hanaxen något tidigare än i honaxen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Slokstarr har idag nordgräns för sin utbredning i Skandinavien i Medelpad. Den är funnen vid några näringsrika små tjärnar, dels en sedan gammalt känd lokal vid en skogstjärn i Njurunda, dels en relativt nyfunnen i ett par tjärnar i odlingslandskap i Stöde. Slokstarren blommar sent och växer på gungfly i strandkanten tillsammans med kråkklöver Comarum palustre och vass Phragmites australis m.fl.
Subfossila fynd visar att arten tidigare haft en vidsträcktare utbredning i Norrland. I Medelpad har den t.ex. påträffats i vasstorv från Alnö Stolpås (Andersson 1902).