slåtterfibbla

Tämligen allmän.

Tämligen allmän i kustlandet norrut t o m Nordingrå med särskild koncentration i de på lämpliga miljöer rika socknarna Nora (16 noterade lokaler) och Nordingrå (33). En annan anhopning av förekomster finns i det mest utpräglade niplandskapet vid Ångermanälven, speciellt inom Resele sn. I övrigt spridd, N-ut alltmer lokalklimatiskt krävande, inskränkt till sydväxtberg och liknande miljöer. Lokaluppgifter N om Nordingrå och i inlandet.

1881 Hypochoeris maculata L.

This species mainly occurs in N., C. and E. Europe and W. and C. Asia. It has been favoured by clearings for meadows, at least in Fennoscandia.

Slåtterfibbla är sannolikt ursprunglig. I naturlig miljö är den funnen i och vid sydvända bergbranter i norra Halland. Den är dock mycket slåtter- och betesgynnad samt troligen även brandgynnad. Arten är flerårig och växer främst på torr sand- och moränmark, t ex gräs- och ljunghedar, naturbetesmarker och slåtterängar. Dessutom finner man ibland enstaka exemplar i vägkanter.

Slåtterfibbla har minskat genom att slåtterängar och välhävdade naturbetesmarker blivit allt ovanligare.

Möjligen inhemsk, starkt beroende av slåtter eller bete, förr allm. men numera spridd–allm. och i takt med upphörande bete allt ovanligare. De förr rika bestånden kan ibland anas genom enstaka kvarstående bladrosetter på skogsvägar eller i tätvuxna skogsplanteringar.

I södra Närkes hagar var den ännu på 1980-talet vanlig (Hallin, Nilsson) men ofta fåtalig. Där noterades några större bestånd, bl.a. 100-tals ex. på en brukningsväg 1988 vid Getabo i Lerbäck (Hallin ms) och i några andra upp till 50 ex. 1991–2000.

Växtplatser utanför hagarna har under senare decennier varit kalkberg, varphög, strand-kalkklapper, sandåker, torräng med backsippa, kraftledning m.m.

Gammal bofast art.

F. n. spridd-tämligen allmän, mest i lägre trakter. I Bergslagen tydligt kalkgynnad utan att vara kalkbunden. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Perenn, rosettbärande, 2–8 dm hög ört. Har tjock, kraftig rotstock med stor, mot marken tryckt bladrosett. Rosettbladen är upp till 3 dm långa, oskaftade och tungformade, med rundad topp och mycket bred bladkant ända ned till fästet. De har en mycket kraftig, svälld, ofta rödaktig mittnerv, som är mycket bred vid basen men smalnar gradvis av längre ut, och når ända till bladspetsen. Bladets övriga nerver lägger man knappast märke till. Bladen är i regel oregelbundet mörkfläckiga, i bland i stora flak, ofta som strimmor. De är täckta av en tät, jämn päls av små, jämnt avsmalnande hår, som gör att bladen känns feta när man stryker på dem. Bladkanten har små, utspärrade cilier och tämligen regelbundet placerade, små, pigglika, utstående tänder. Stängeln är hårig och styv, ogrenad eller med högst 3 grenar. Den ser först bladlös ut, men har några smala, nästan fjällika blad och kan ha ett litet stjälkblad. Stängeln och grenar avlutas med en enda kraftig korg, med nästan klotrund, ca 2 cm lång holk och lysande gula blommor Som utslagen är korgen ca 3–5 cm bred. I fruktstadiet med stora bollar av fjäderpenslar.

Slåtterfibbla är lokalt vanlig söderut på torra betes- och slåtterängar, i ljus–öppen skog, hedmark, hällmark etc. Längst norrut är den framförallt en sydbergsväxt.

Förväxlingsrisk:
De typiska bladen frestar mig att beteckna den som omisskännlig, men fibblor upplevs ofta som krångliga. Det är dock knappast svårt att känna igen denna. Gör verkligen skäl för sitt norska namn (“flekkgrisøyre”)!

Slåtterfibbla växer i sol eller måttlig skugga på torr eller måttligt torr, näringsfattig jord. Den förekommer på örtrik, ogödslad, lågvuxen gräsmark samt i gles ljusöppen skog, t.ex. i ekbackar eller ris- och lavdominerad tallskog. Ofta finner man den längs markvägar och på stigkanter, i beteshagar och på åkerrenar. Någon sällsynt gång kan arten i nordöstra Småland uppträda i örtrika bergbranter.
Arten gynnas av slåtter och ett måttligt, sent påsläppt bete. Även om slåtterfibblan fortfarande är allmän i stora delar av Småland har den minskat under senare delen av 1900-talet, främst för att ängar och hagmarker fått växa igen och för att de gammaldags, glesa, betade skogarna håller på att försvinna. Man ser den numera mest i enstaka exemplar; förr bildade arten ofta rika bestånd.

Slåtterfibbla växer solöppet på torr, mager och välhävdad mark; den är kalkgynnad men inte kalkberoende. Vanliga miljöer är alvarets betade och stäppartade torrängar, sandgräshedar vid havet och glesa tallskogar. Slåtterfibbla klarar extrema miljöer som grusalvar, karster och är ofta sedd på sprickrika kalkstensterrasser. Ibland är den funnen i slåtterängar, vägkanter och kraftledningsgator. Slåtterfibbla som är flerårig klarar ett visst mått av ohävd så länge växtlokalen förblir mager och inte tillförs näring men någon föryngring sker inte under dessa förhållanden.

Slåtterfibbla växer främst på Stora Alvaret och på sandiga marker längs östra landborgen, Runsten sn och söderut till Stenåsa. Det är svårt att förklara varför den i princip helt saknas inom Mittlandet. Slåtterfibbla är sparsam utmed västra Öland samt norr om Borgholm; rimligen borde det finnas lämpliga växtmiljöer i naturbetesmarken längs västra stenkusten men så tycks inte vara fallet. Slåtterfibbla återkommer längst uppe i norr, Böda och Högby sn, där den växer på torrängar och betade sandgräshedar. Växten bedöms ha minskat beroende på upphörd hävd vilket lett till igenväxning som påskyndats av en ökad näringstillgång i landskapet.

Slåtterfibbla har sin bladmassa koncentrerad till en rosett som ligger hårt tryckt mot marken. Detta gör att den klarar både slåtter och bete men får då inte möjlighet att bilda frön. Alltför hårt betestryck gör att bladen trampas sönder. Forna tiders skogsbete med dess luckiga skogar gynnade slåtterfibbla. Fläckigheten på bladen skiljer en hel del, från nästan helt gröna till starkt fläckade; ibland är bladen flikade och extra håriga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, kalkhällmark, gräs- och sandmark, beten, ängen, gles skog, skogsbryn, körvägar och vägkanter. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. Slåtterfibbla är knappast så vanlig i dag, även om den fortfarande får karakteriseras som allmän (arten har noterats från endast sex provrutor).

Slåtterfibbla växer solexponerat eller i halvskugga på torr till frisk, hävdad eller måttligt igenvuxen naturlig gräsmark i naturbeten, hällmarker, hagar, torrbackar, glesa skogsbryn, vägkanter samt i solbelysta bergbranter, gärna med inslag av basrika bergarter. Eftersom hävdade och ogödslade gräsmarker blir allt ovanligare har den ståtliga växten minskat under de senaste decennierna och man ser den numera oftast i klippsluttningar.

Slåtterfibblan är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. I äldre referenser från 1800-talet och 1900-talets början angavs den samstämmigt som allmän eller tämligen allmän. Slåtterfibblan gynnades starkt av det gamla småskaliga jordbruket med ängsskötsel och skogsbete. Trots att arten fortfarande är väl spridd och klarar igenväxningen bättre än andra ängsväxter är det uppenbart att den var vanligare förr.

Slåtterfibblan är en bra signalart för ogödslad gräsmark. Arten anses vara mer gynnad av slåtter än bete eftersom trampet kan skada bladen. De rikaste förekomsterna har dock hittats i hårt betade hagar. Slåtterfibblan förekommer i stor utsträckning i odlingslandskapets marginaler – i igenväxande björkhagar och slåtterängsrester, längs brukningsvägar, på hedartade gårdstomter, på gravkullar och i vägslänter. Den förekommer ibland även på kulturskapad mark som banvallar men aldrig i kvävebelastade skräpmarker eller andra mer urbana miljöer.

Växten är nästan alltid fåtalig, ofta finns bara någon eller något tiotal blommande plantor. Lokaler med mer än 100 blommande individer är mycket ovanliga.

De vanligaste följearterna är piprör (35%), lingon, stenbär, gökärt, blåbär, kruståtel, blodrot, bockrot, midsommarblomster och rödven. Slåtterfibblan blommar samtidigt med skogsnycklar, Jungfru Marie nycklar, älggräs, vitmåra, mjölkört och stor blåklocka.

Enstaka plantor av slåtterfibbla växte vid Gröntjärn i Ljusdal 2012 på strand som tolv år tidigare låg under vatten i många månader. De antas ha koloniserat där med flygande frön. Plantorna har pålrot som går djupt och de blir troligen gamla. Arten börjar blomma i ekorrbärets tid och kan ha mogen frukt i mjölkens tid, men har setts blomma ännu i ljungens tid. En mycket liten del av bladrosetten övervintrar grön.