Taxasida

slankstarr

Carex flacca

Schreb.

slankstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

slankstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • slankstarr
Taxonomi
Ordning
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Carex flacca
Vetenskapligt namn, fullständig form
Carex flacca Schreb.
Svenskt namn
slankstarr
icelandic
Grástör
norwegianBokmal
blåstarr
norwegianNynorsk
blåstorr
Finskt namn
vahasara
finlandSwedish
slankstarr
Danskt namn
Blågrøn star
Foton
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Patrik Engström
Roslagen 2025-05-29
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Patrik Engström
Stenhamra, Sånga socken 2010-06-19
Mira Rawet
Österplana hed, Kinnekulle 2022-05-07
Mira Rawet
Österplana hed, Kinnekulle 2022-05-07
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2010-08-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Troligen tillfälligt inkommen med barlast. - 1 ( 1 ).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

490 Carex flacca Schreb.

This variable species occurs in Europe (except the eastern and northemmost parts) and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into eastern N. America (probably more than the map shows) and New Zealand.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Slankstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är även kalkgynnad och växer, vanligen i små bestånd, i näringsrika och ibland kallvattenspåverkade fuktängar men någon gång även i torrängsvegetation. Några av växtplatserna ligger i naturbetesmarker. En udda och tillfällig förekomst har rapporterats från soptippen i Oskarström.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Frisk- och fuktängsväxt, täml. allm.–allm. i kalktrakter, f.ö. sälls. Slankstarr har meddelats från bl.a. rikkärr, strandklapper, kalk- och alunskifferbrott, asklund, tallskog, utdikat alkärr, bäck, åkerdike, veteåker, banvall, ekhage etc. Ovanligt stora bestånd sågs flerst. rikl. N om Hidingegård i Hidinge vid järnvägen 1992.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Av Larsson (1851) uppgiven från Töftedal Högen. Belägg saknas; uppgiften synes osannolik.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Mer eller mindre allmän i Salas och Vikers kalkområde; f.ö. sällsynt: dels i kalkområdet i Kila och Nedre Bergslagen och vid ett (nu förstört) silikatkällkärr i Karbenning, dels på SÖ. Mälarslätten (främst Mälarområdet). I sistnämnda region kvar på en enda av fem kända lokaler. Alltså nästan kalkbunden ovan Mälarslätten, ej så på denna. Att inflytande från något kalkhaltig glaciallera gynnat den åtminstone på vissa lokaler i SÖ dock tänkbart, t.ex. 4. Knappast 2, att döma av övrig vegetation. På kalkrik mark i torrare lägen än annars. Värmefordrande, markerat sydlig; av denna anledning edafiskt anspråksfullare på högre nivåer. Luckan i bl.a. Guldsmedshyttan-Ramsbergs kalkområde torde bero på utebliven spridning, ej på otjänligt temperaturklimat. Utbredningstyp: S10.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Ganska kraftig variabel starr, 10–50 cm hög. Bladen är platta eller otydligt V- eller M-formade, ganska breda (3–5mm) och typiskt blågrönaktiga. Stjälkarna är styva med i toppen oftast flera svartaktiga hanax. De hängande honaxen är mycket långa, med runda, glest håriga svartaktiga till rent gröna fruktgömmen som sitter tätt men glesnar mot skaftet. Har utlöpare och bildar ofta stora bestånd.

Slankstarr är en starr som kan växa i många olika miljöer men föredrar kalkhaltig mark. Man hittar den ofta i kalkrika kärr och betesmarker men även i lundar, glesa skogar, vägkanter och på skräpmark. Den är ganska vanlig i södra Sveriges kustområden men är sällsyntare i inlandet. Norrut finns den till Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
Inom hundstarrgruppen (Carex nigra m.fl.) finns några arter med ibland hängande honax. Dessa har dock alltid plattade fruktgömmen samt aldrig så utpräglat blågrönaktiga blad och strån.
Hirsstarr (Carex panicea) har mycket liknande blad men dessa har spetsar som i genomskärning är trekantiga samt ojämnt fördelade sidonerver.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Slankstarr är starkt kalkgynnad, men i områden där den finner trivsel kan den växa på nästan vilket markslag som helst. Ofta uppträder den i fuktstråk, översilningskärr och andra rika kärr tillsammans med t.ex. gräsull Eriophorum latifolium, ormrot Bistorta vivipara, slåtterblomma Parnassia palustris och tätört Pinguicula vulgaris. Men den kan även växa ganska torrt, i ängar, gles skog och åsbranter. Någon gång påträffas den även på hårt packade markvägar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Slankstarr växer i allehanda friska–våta, kalkrika marker som skogskärr, glesa och fuktiga skogar, hässlen, betade kalkfuktängar, rikkärr, strandängar, klapperstensvallar och slåtterängar. Den ses även i starkt kulturpåverkade lokaler som diken, stenbrott och dammar. På alvaret klarar den extrema miljöer som karstsprickor, vätar, grusalvarens uppfrysningsmark, tokfuktängar, sprickrika kalkstensplatåer samt alvarmo som vintertid är vattendränkt; i den sistnämnda miljön växer den ofta med bågsvingel Festuca rubra subsp. oelandica. Slankstarr klarar ett visst mått av ohävd men gynnas när marker röjs och betas.

Slankstarr är vanlig över hela ön men undviker de torraste barrskogarna samt åkerlandskapet i Mörbylångadalen. På blötare partier av Stora Alvaret kan den vara beståndsbildande. Slankstarr klarar att växa i många miljöer och något hot föreligger inte. Men torrsomrar som 2018 och 2019 gjorde att många plantor fick ge upp på partier av alvarmark med speciellt tunt jordtäcke.

Gammal bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Förekommer i de flesta naturliga miljöer från våta källmyrar och sluten barrskog till öppna, torra hällmarker; även noterad i ängen. Vid Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var slankstarr en av de oftast registrerade arterna (femte plats med 189 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Slankstarr utgör enligt denna inventering, ett dominerande inslag i ”fukthed av gräslök-typ” med skattad areal på Gotland av 823 hektar, och i ”vät av slankstarr-typ” med 578 hektar samt i andra våtmarksmiljöer med ca 150 hektar. Dessutom utgör arten även ett betydande inslag i ”kärr av hirsstarr-typ”, med 535 hektar, samt med ca 40 hektar i andra miljöer. Slankstarr är den mest spridda Carex-arten på Gotland och förekom i en tredjedel av de slumpvis valda provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest., äfven på hällmark” stämmer ännu i dag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Slankstarr är en kalkgynnad art, som växer exponerat på skalhaltig jord, oftast fuktigt till blött men ibland påfallande torrt. Den förekommer i naturbeten, fuktängar, öppna kärr, källdråg i hällmarker, lövskogsbryn, havsstrandängar ovanför högvattenlinjen samt på torr mark i skalgrustag och på vägkanter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i mindre bestånd eller enstaka på naturlig gräsmark, oftast på fuktig till frisk mark i källpåverkade havsstrandängar, rikkärr och kalkfuktängar, även på torr mark på åsar i naturliga betesmarker. Kalkgynnad, tål viss ohävd och överlever i gräsmarksrester i övergivna betesmarker, på åkerholmar och i kärrkanter i skog. Mindre vanlig i Göteborgs skärgård, vanlig på Falbygden och Kinnekulle, sällsynt i fina gräsmarksrester på grönsten. 368 lokaler i 92 rutor (11 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Slankstarren trivs på kalkrika, gärna något fuktiga gräsmarker samt i källmyrar på kalk. Den växer ofta i glesa örtrika skogar, i vägkanter, skogsbryn och på annan störd mark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men mycket ovanlig i den västra delen av landskapet. Slankstarr har några svårförklarade utbredningsluckor i inre Roslagen, t.ex. kring sjön Vällen, vilka även framgår av Almquists karta. 511 kartblad, 1508 kvadranter.
Slankstarr växer i allehanda fuktiga miljöer på någorlunda kalkrik mark och fungerar genom sin förekomst i olikartade biotoper som en av de bästa kalkindikatorerna. Den förekommer både i skogar och på öppna marker, såsom i barr- och lövskogar och hagar, på fuktängar, strandängar och myrar.
Förändring + 2 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Slankstarr är ursprunglig i landskapet. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Ett tjugotal gamla fynd har senare preciserats, men i Gävletrakten var växten troligen för vanlig för att rapporteras i någon omfattning.
De rikaste förekomsterna av slankstarr finns på Orarna där arten utgör ett dominerande element i de växelfuktiga glesa kalktallskogarna.
De vanligaste följearterna är blodrot (37%), stenbär, darrgräs, gran, lingon, hårstarr, älväxing och liljekonvalj.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Slankstarr är känd som en kalkkrävande art och uppvisar vissa tecken på det även i Hälsingland. En gammal lokal är i det kalkrika Los, en på skalgrus, två på barlast och en på kalkhaltig morän på Storjungfrun. Vi känner till fyra gamla lokaler för slankstarr, varav två vid kusten. Den är inte återfunnen på någon av dessa. Däremot har vi hittat den på fem nya lokaler, alla vid kusten.