skuggsvingel

Skuggsvingel infördes till Sverige med sydtyskt gräsfrö, huvudsakligen i slutet av 1800-talet (Hylander 1943).

Inkommen med gräsfrö och tillfälligt förvildad, t.ex. i parker (Holmgren 1941).

234 Festuca rubra L., boreal-lowland types

The map shows the distribution of a group of boreal and lowland taxa of this polymorphic species. In Fl. Eur. 5/1980, p. 140f., seven subspecies are reported (cf. also Hylander in Nord. kärlväxtflora 1, p. 237 f.). Totally, far more taxa than these are described. Each one seems to have a rather characteristic distribution, although the details are incompletely known. European F. rubra taxa have spread widely within and outside Europe, for instance through Asia and to N. and S. America and New Zealand. Further, there are possibly indigenous taxa in Asia and N. America. F. rubra s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 64 and map 57 A). An arctic-montane group of taxa is presented on the following map, no. 235. The closely related F. heterophylla Lam. occurs in C. and S. Europe (approximately S of the line on the map).

Status: troligen främst under slutet av 1800-talet inkommen som förorening i gräsfrö (jfr Hyla 1943); på några lokaler mycket länge kvarlevande men knappast vidare spridd, dock sannolikt lokalt självförökande och därigenom bofast. Först uppgiven 1882 från Brunnby (Neum 1883).
Förändring och hot: har aldrig varit känd från fler aktuella lokaler än i dag men då de nyupptäckta lokalerna med största sannolikhet tidigare varit förbigångna samtidigt som flera gamla förekomster inte stått att återfinna kan man ändå anta att det verkliga antalet lokaler har minskat något.
Kommentar: B, granskare KAO, PLa och TTy.

Denna tätt tuvade art är ytterst lik tuvsvingel F. rubra ssp. commutata, men till skillnad från denna har den trenerviga skottblad (femnerviga hos tuvsvingel liksom hos andra raser av rödsvingel F. rubra). Tuvsvingel hör hemma i sydvästra och mellersta Europa; till Sverige är den införd med gräsfrö i äldre parker (anlagda före sekelskiftet 1900).

Skuggsvingel är ett sällsynt, kvarstående gräs i parker och trädgårdar dit den inkommit med gräsfrö. Gräset är ursprungligt i sydvästra och mellersta Europa.

Skuggsvingel hittades av Nils Hylander 1952 i parken vid Solliden, Räpplinge sn. Han beskriver fyndet målande (Hylander 1955). "Längre ner i parken började lagerhäggen blomma med smala vita klasar, en högst ovanlig syn för andra än extrema sörlänningar. Det var här nere vi efter demonstrationen slog oss ner för att debattera – d.v.s. flertalet lyssnade sittande eller stående i gröngräset, vilket för övrigt otvivelaktigt var insått av främmande frö. Jag lyckades rädda undan en hotfullt svängande damklack en tuva av skuggsvingel (Festuca heterophylla) för ett herbarieark; den var ju inte förut känd från Öland." Solliden började byggas 1903 och invigdes 1906. Skuggsvingel har säkerligen inkommit med utländskt gräsfrö när trädgården anlades. Inga noteringar finns efter primärfyndet 1952 men vid eftersök hösten 2020 fanns skuggsvingel kvar på åtminstone två fläckar i nedre delen av parken (Waldenström & Gunnarsson 2020).

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Inkommen med tyskt gräsfrö (Nilsson 1981). Eftersom detta förmodligen skedde för många år sedan vid parkens anläggande (tidigt under 1900-talet) bör arten nu räknas som bofast. Det finns flera uppgifter från Sockerparken, men inga belägg föreligger, så det finns en viss osäkerhet kring artens förekomst.

Skuggsvingel är införd med tyskt gräsfrö till parker i slutet på 1800-talet.

Skuggsvingeln förekommer endast i parkgräsmattor anlagda kring sekelskiftet 1900. Den tycks knappast alls sprida sig, inte ens inom parkmiljön och de ännu kvarvarande tuvorna kan mycket väl härröra från de ursprungliga insåningarna. De tycks efterhand bli allt färre och på flera äldre fyndplatser har den förgäves eftersökts.