skogsvicker

Ej känd längre norrut i kustlandet. - 130 (27).

1203 Vicia sylvatica L.

This species occurs in Europe and W. Asia. Its occurrence in, for instance, N. Europe is not as continuous as is indicated by the map. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 249.

Täml. allm. i kalktrakter men ovanligare i närings- och mullfattiga skog- och myrområden i Skogsbygden. I kalkområden skiftar förekomsten, bl.a. sågs 30 lokaler i Rinkaby men blott 12 i Glanshammar (Nilsson 1986) vilket svär mot många andra kalkgynnade växters uppträdande. Dess närvaro vid kalkberg och dessas brottomgivningar är tydlig. Vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge noterades 8 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994). I bl.a. dalgången vid Viken i Lerbäck växer den på grönsten (Nilsson ms).

Växtplatser är kalktallskogar, hagar, bryn, bergbranter, brottvarp m.m. Broddeson (ms) fann 1939 ”massvis över stora områden” NV om Källfallet i Asker. Där växte den hela vägen förbi Stockebäcksäng ner till slätten i norr längs vägrenarna 1991.

I gränslandet mellan Närke och Värmland i södra Kilsbergen har 9 000-åriga lämningar från senglacial–förboreal tid hittats (Florin 1969).

Uppgifter om skogsvicker i Halland är mycket få och knapphändiga. Osbecks lokal från skogen på Hallandsåsen kan tyda på ursprunglighet, eventuellt också den aktuella i Okome. Övriga förekomster ger snarare intryck av att vara kulturspridda. I angränsande landskap växer skogsvicker mer eller mindre sällsynt i näringsrika lövskogar, bryn och snår.

Lyhagen (1991) uppger att arten såldes mellan 1892 och 1909.

Gammal bofast art.

Spridd-tämligen sällsynt med stora luckor särskilt i Skogslåglandets och Bergslagens oligotrofa skogstrakter. Fastän mullart, spelar den av okända skäl ringa roll i Mälarområdets lundområden. I Bergslagen av klimatskäl mer edafiskt fordrande än Söder- och Öster-ut, starkt kalk- och grönstensgynnad. Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Tennäs".

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från något fler (ca 65) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast varieteten V. s. var. sylvatica i landskapet.

Skogsvicker växer på frisk eller torr, mullrik jord. Den förekommer i örtrik skog, både i lövskog och barrskog, särskilt i luckor och bryn, i bergbranter, rasmark och annan blockterräng. Arten är störningsgynnad och ökar efter kalavverkning eller bränder. Man finner den också ofta i skärningar och på vägrenar. Den är kalkgynnad, och i de magrare trakterna västerut är den bunden till områden med grönsten.

Skogsvicker växer främst i örtrika skogar i östra Sverige, från Skåne och norrut till Ångermanland. Den har uppgivits vid några tillfällen från Öland. Ett av fynden äger mer trovärdighet. Insamlaren Ade Falk har samma år samlat nästan 180 belägg på Öland, de flesta från just Vickleby sn. Belägget är granskat och rätt bestämt så kanske förekom skogsvicker åtminstone förr på Öland.

Följande uppgivna fynd av skogsvicker är placerade under floristiskt tillägg i Sterner (1986) och bör därför betraktas som osäkra.

Gammal?, utgången.

Ursprunglig.
Gläntor och körvägskanter i barrskog; står kvar på hyggen, men försvinner i täta tallplantager. Skogsvicker är främst funnen i skogar på sydöstra Gotland. Johansson (1897) uppgav bara tre lokaler (Lojsta, Hejde och Follingbo), så arten ökade under 1900-talet, möjligen p.g.a. minskat utmarksbete.

Skogsvicker växer i halvskugga på mullrik, gärna skalblandad jord i frisk skogsmark, både i löv-, bland- och barrskog, ofta i rasbranter eller vid bergrötter. I norra delen av landskapet förekommer skogsvicker närmare havet, där den växer mer exponerat i buskkratt och klåvor. I södra delen har arten gått tillbaka sedan förra inventeringen, kanske beroende på de allt fler planterade, täta granskogarna.

Skogsvickern är starkt bunden till frisk örtrik skog, både lundar och örtrika gran- och tallskogar, och är särskilt riklig i kalkområdena. Den gynnas av markstörningar och i sådan miljö är den vanlig också på skärningar och vägrenar. På hyggen och brandplatser blir arten ibland mycket riklig. Skogsvickern saknas i magrare skogstrakter och även i jordbruksområdenas ekhagar. Den uppsplittrade utbredningen i Sörmland ger en god bild av de örtrika granskogarnas förekomst i landskapet.

Skogsvicker kan komma upp på hårt bränd skogsmark och två år efter branden dominera inom tusentals kvadratmeter av brännan, som efter branden på Stor-Kölhöjden i Hassela 2008. Den kommer på en bränna från frö på 3–7 cm djup (Ståhl 2009b). Den kan också uppträda rikligt på vägbrinkar, hyggen eller annan nyligen störd mark.

Skogsvicker klättrar till minst 1,5 m höjd. Den blommar från linneans tid ända in i ljungens. Blomningen är rikast i ljusa miljöer, som brandfält, hyggen, vägkanter. Blommorna har en stark och angenäm doft som liknar gulmårans. Inget grönt övervintrar synligt, men 2 cm långa gröna skott kan finnas under lövförnan.