skogsklöver

Gammal bofast art.

Sällsynt i kustlandet norr om Skuleskogen och Ulvöarna samt i det nordöstra inlandet. Säkerligen åtskilligt vanligare i de södra delarna av landskapet än föreliggande uppgifter visar. - 189 (38).

Allmän

1246 Trifolium medium L.

This polymorphic species (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 169f.) was originally restricted to Europe and adjacent parts of Asia. It is by no means as widely spread by man as T. pratense. However, it has been introduced into N. America, Tasmania and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 239.

Skogsklöver är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den kan bilda täta bestånd i lövdungarnas bryn och gläntor, i igenväxande naturbetesmarker, intill rösen, på åker- och vägrenar samt många andra kulturstandorter.

Förr allm. i ängarna, numera i hagar, bryn och gläntor, i glesa lövlundar samt frisk- och torrängar, på skuggade gräsmattor m.m.

Växten fanns riklig i vilt tillstånd och länsborna uppmanades att odla den 1861, men så skedde ingenstans (Jonsson 1902).

Först uppgiven av Fristedt (1854): "nedanför Skarffjellet in Regio subalpina". Belägg samlat 1853 finns i UPS.

Allmän i hela område Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande, 1–4 dm hög ört med talrika, raka eller något sick-sackböjda, uppstigande stjälkar. Kring stänglarnas och stjälkbladens bas finns slanka, åtsittande, 1–3 cm långa stipler med långt udragen, mycket vass, fri spets. Långskaftade blad med 3 kortskaftade, oftast avlånga småblad. Småbladen är mörka ovan, ljusare under, och saknar alltid V-formad teckning. Stänglarna är i regel greniga, och får skaftade, röda blomhuvuden av typiskt klöverutseende med ärtblommor (köl, segel och 2 vingar). Fodret har 10 nerver. Frukterna ser man inte mycket av (finns i de torra blommorna).

Skogsklöver är allmän upp till södra Norrland i bryn, ängsmarker och gles, frisk skog. Mycket sällsynt längre norrut.

Förväxlingsrisk:
Rödklöver (Trifolium pratense) är tydligt tuvad och saknar krypande jordstam, bildar ej bestånd. Stjälkarna radierar utåt från tuvans centrum. Småbladen är i regel rundare med en ljus, V-formad teckning på ovansidan.
Alpklöver (T. alpestre) (sällsynt på Gotland) är mycket lik skogsklöver, men har oskaftat blomhuvud, vanligen ännu längre blad med trådsmala stipler som till hälften är sammanvuxna med bladskaftet. Fodret har 20 nerver och den nedre fodertanden är dubbelt så lång som de övriga.
Blodklöver (T. incarnatum) (sällsynt tillfällig) är annuell och har mycket långsträckta blomsamlingar.
Alsikeklöver (T. hybridum) har rundare småblad med pyttesmå sågtänder, och vita till rosa blommor.
Backklöver (T. montanum) (huvudsakligen österut i Götaland och Svealand) har fint tandade småblad som är vithåriga under, och vita blommor.

Skogsklöver växer på torr eller ganska torr, näringsfattig mark. Den förekommer i gles, örtrik lövskog framför allt i gläntor och bryn, på åkerrenar och vägkanter samt i ej alltför hårt betade hagar. Arten gynnas förmodligen av igenväxning så länge denna inte gått alltför långt, och den har därför troligen ökat under senare delen av 1900-talet.

Skogsklöver växer i glesare skogar, både löv- eller barrskog, där den främst återfinns i bryn, utmed skogsvägar och stigar. Den kan också växa i åkerkanter, måttligt betade torrängar och slåtterängar. Sällsynt är den funnen på havsstrandängar och i ruderatmiljöer.

Skogsklöver är vanligast i Mittlandet, västra kustskogen och skogar i de fyra nordligaste socknarna: Böda, Högby, Källa och Persnäs. Växten saknas nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland, något som även noterades i Sterner (1938). Det är svårare att förstå avsaknaden av fynd från socknarna strax norr om Borgholm men kanske saknar de skoglig kontinuitet? Delvis kan bristen på fynd förklaras av lägre inventeringsintensitet men även Rikard Sterner misslyckades med att finna skogsklöver i området. På Stora Alvaret är växten främst funnen i skogsdungar och på svagt betade torrängar med lite mäktigare jordtäcke. Varför skogsklöver har minskat jämfört med tidigare är svårt att förklara. Viss igenväxning och ökad beskogning borde i stället ha gynnat arten men kanske är dagens skogar alltför mörka och skuggiga för att vara optimala för skogsklöver.

Skogsklöver och rödklöver T. pratense är inte alltid lätta att skilja åt. Även rödklöver kan ha skaftade blomhuvuden och liknar då skogsklöver. Man har då nytta av att studera växtsättet. Skogsklöver har krypande jordstammar och bildar större bestånd med rakt uppåtstigande, lite sicksackböjda stjälkar som kommer upp en och en. Rödklöver växer i tuvor där alla de bågböjda stjälkarna kommer från en och samma punkt. Vill man vara säker studerar man stiplerna. Hos skogsklöver är stiplerna långa och jämnt avsmalnande med en utdragen spets. Hos rödklöver är de korta och breda, hastigt avsmalnande med en liten spets.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk tallskog och ängsbarrskog, gärna i gläntor, längs stigar, körvägar och bryn. Särskilt ofta noterad från vägkanter, dikeskanter och åkerkanter. Även i torr tallskog, i lövskog, i ängen och på gräsmark.

Arten är spridd på hela Gotland med undantag av Hoburgen, Näsudden och Gotska Sandön. Enligt Johansson (1897) var arten på hans tid allmän, vilket gäller även i dag.

Skogsklöver växer solöppet eller i halvskugga på frisk till torr mark i öppna skogar, bryn och gläntor, men arten är vanligare i igenväxande kulturmarker som hagar, naturbeten, åkerrenar och framför allt vägkanter vid de mindre vägarna.

Skogsklövern är flerårig och bildar utbredda bestånd genom sina krypande jordstammar. Den växer främst i öppen, torr örtrik skogsmark, ofta tillsammans med vitmåra, särskilt på igenväxande tidigare betad skogsmark, i gläntor och bryn samt i öppna örtrika beteshagar och på örtbackar. Arten har, åtminstone tillfälligt, gynnats av minskande betestryck.

Nyetablering av skogsklöver har observerats på torrlagd älvbotten i fors efter kraftverksbygge, men där blev den tillfällig. En planta (bestånd) som etablerats på lämplig jord kvarlever uthålligt och tämligen oförändrat i åtminstone 50 år med långa och grova jordstammar. Skogsklöver blommar i linneans och mjölkens tid, samtidigt med flera andra klöverarter, och kan fortsätta att blomma i ljungens tid. Inget grönt övervintrar (till skillnad från hos rödklöver).

Skogsklöver är en kulturföljeslagare som mycket uthålligt står kvar även på trädbevuxen mark. I en sammanställning av arter på ”äng” från andra landskap har den hög frekvens. Den noterades som följeslagare till fältgentiana på många ställen i norra och västra Hälsingland. Den uppges som art lämplig för stadigvarande äng på 1800-talet (Anonym 1840) men är i dag inte en signalart för äng och hage (Lundin & Ståhl 1998).

Namnet skogsklöver förefaller olämpligt med tanke på artens mycket starka knytning till kulturlandskapet, men i gamla tider fanns ingen tydlig gräns mellan jordbruksmark och skog eftersom djuren betade i skogen och träd växte i ängar och gårdsnära beteshagar, och skogsklövern trivdes i dessa miljöer.