skelört

Gammal bofast art.

892 Chelidonium majus L.

This species is indigenous in large parts of Eurasia. The species s. str. (subsp. majus) has been widely spread, formerly as a medicinal herb, for instance to Scandinavia. Later it was introduced into N. America, New Zealand and other places where it sometimes occurs occasionally. Subsp. asiaticum Hara in E. Asia is mapped separately. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 171.

Skelört är en gammal, kulturgynnad art. Om den är ursprunglig eller införd vet vi inte. Den växer vanligen i små bestånd på kulturpåverkad och kväverik mark, gärna där marken är mer eller mindre blottad, t ex vid bondgårdar och på annan tomtmark, i bryn vid bydungar och lundar, vid hällar och snår i betesmarker, på vägrenar, jordhögar och utkastplatser.

Den fleråriga arten har sedan gammalt odlats i Sverige som medicinalväxt.

Skelörten är en gammal läkeväxt som länge användes av allmogen. Den skarpa, orangefärgade saften nyttjades ”att stryka på Räformar” (Ekström 1828). Om detta bruk påminner också namnet ”revormsgräs” som upptecknats på flera håll i landskapet.

Europa, Asien. I Sverige allmän upp till södra Norr­land.

I Sörmland allmän och jämnt spridd i landskapet men saknas i yttre skärgården - (75%).

Skelörten är en gammal läkeväxt som länge odlats och förvildats. Numera växer den mest på skuggig skräpmark nära bebyggelse, helst på lövmull. I mer naturlig miljö förekommer den i näringsrika lundar, särskilt på avsatser på skuggiga lund klippor där löv­mull ansamlats, men kanske är skelörten även där förvildad från odling. Linné kände den i varje fall i Sverige endast från ”ruderatplatser” (Linné 1755).

Sydlig kvävegynnad, starkt kulturberoende och giftig läkeört på helst exponerade lokaler. Täml. allm. i större delen av Närke men saknas i delar av Skogsbygden. Dess förekomst är dåligt känd. Sernander (1931a, 1933) ansåg den vara spars. i Tiveden och Segerström (1932) hade få anteckningar från Hammar och Lerbäck på Tylöskog. Allm. förekomst har konstaterats i Glanshammar och Viby (Nilsson 1986, 1978).

Meddelade växtplatser är bl.a. åssidor, murar och gles barrskog. Gyllenhaal (ms 1774) fann skelört på svedjorna vid Hjälmarsberg i Almby. Stora bestånd över 100-tals m² sågs överallt i strandgranskog på Valens NV-del i Götlunda 1983. I lönnlunden V om Tybblebacken i Asker registrerades en ymn. förekomst över ca 100 m² 1993. Melin (ms 1912) fann skelört odlad på en grav vid kyrkan intill klosterruinen i Ramundeboda.

Allmän på Mälarslätten och i Sysdöstra Skogslandet; högre upp spridd-sällsynt i kulturområden Övergår i Norra Mälarslätten till att bli en nästan renodlad tomt- och bebyggelsesynantrop. Luxurierar också i gruvomgivning på kalkrik slagg och annan kalkrik varp samt i och vid kalkbrott. Fastän den ofta syns vara bofast i N, torde ogynnsamt klimat spela större roll för sparsamheten i högre trakter än t.ex. ofullbordad spridning Sistnämnda kan samtidigt inte uteslutas. Utbredningstyp som idiokor: S 12. Som antropokor: S2.

Sydväxt berg, branta sydsluttningar, högörtrik västsluttning på näringsrik mark. Både i solöppen och skuggig miljö. - 4 (2).

Av Larsson (1859, 1868) angiven som allmän, vilket torde ha varit en kraftig överdrift.

Status: gammal och bofast. Fordom odlad som medicinalväxt och troligen ursprungligen förvildad men sedan mycket länge (medeltiden) fullt naturaliserad. Känd som odlad sedan vikingatiden (KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: den monstruösa mutant med flikiga kronblad som kallats C. m. var. tenuifolium har observerats som ogräs i och i anslutning till Lunds Botaniska trädgård mellan 1841 (ORHo i S) och ca 1980 (TKa muntl.) och torde således ha varit bofast där men har förgäves eftersökts under inventeringen (TTy).

Skelört växer företrädesvis i näringsrik, öppen jord där förna och mull anhopats, gärna i skuggiga lägen. I Smålands magrare trakter är arten sällsynt och helt bunden till kväverik jord vid gårdar, kring ladugårdar och uthus. I bördigare områden växer den även i bynära hagmark och gårdsdungar, gärna i blocksamlingar, på kullar med lind, i stenrösen och gamla myrstackar. I norra Småland kan man även påträffa den i rasbranter och lövrika raviner långt från bebyggelse.

Arten hade tidigare stort anseende som läkeväxt; det är möjligt att den från början är medvetet införd till landet. Om arten har odlats i Småland måste det dock ligga långt tillbaka i tiden; vi har inga källor som antyder detta.

Skelört har gamla anor som medicinalväxt och är troligen medvetet införd men fullt naturaliserad i Sverige sedan långt tillbaka (medeltiden).

Skelört växer främst i påtagligt kulturpåverkade miljöer och ruderatmarker på näringsrik grund: trädgårdsland, gräsmattor, jordhögar, stenbrott, grusplaner och speciellt ofta på högar med tippad sten. Även betesmarker, gärna nyröjda eller på annat sätt kvävepåverkade, kan tjänstgöra som växtplats liksom åkerkanter, vägrenar, tallskogar och busksnår. Ibland är skelört funnen i naturliga miljöer som västra landborgens rasbranter och i de kustnära ädellövskogarna på västra sidan av Öland.

Skelört är vanlig över hela Öland och de utbredningsluckor som nämns i Sterner (1938) ser man inte mycket av idag. Endast på Stora Alvaret saknas växten med bara enstaka fynd från traktorvägar eller tippade jordhögar nära alvarbyarna. Orsaken till att skelört ökat är troligen den eutrofiering som skett av landskapet. Arten är snabb på att hitta lämpliga, nyskapade miljöer exempelvis de grusplaner som finns runt alla Ölands mobilmaster och vindkraftverk.

Ett bestånd med påtagligt blekgula blommor är funnet vid ett tillfälle, möjligen spritt från odling.

Skelört har en ovanlig genetik och nedärvning med 12 kromosomer som bildar en sluten ring vid meiosen (celldelning när könsceller bildas). Ofta leder denna typ av nedärvning till att en mängd småarter uppkommer, något som skelört trots detta inte utbildat. En var. tenuifolium med småflikade blad och smala kronblad har uppkommit genom en recessiv mutation. Den har odlats i parker och botaniska trädgårdar och har någon gång sluppit ut i det fria men är inte känd från Öland (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Gårdsmiljöer, ogräs i äldre trädgårdar, murar (särskilt ofta vid kyrkogårdar), gödselstäder, odlingsrösen, jordupplag och skräphögar; även vägkanter, åkerrenar och åkervägar. Arten föredrar näringsrika, gärna skuggiga miljöer. Någon gång på större avstånd från bebyggelse, exempelvis vid Tjängvide luke på Torsburgen i Kräklingbo, där den växer i blockmark längs stigen upp på berget.

Av biotopvalet att döma är skelört en kulturberoende inkomling på Gotland. När den kan ha kommit till ön är svårt att säga; förmodligen är den gammal. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Täml. allm.”, men skelört är något vanligare i dag.

Skelört är troligen införd som medicinalväxt redan under medeltiden. Numera är den sedan länge naturaliserad i kulturmarker. Arten är kvävegynnad och växer på näringsrik jord i närheten av bebyggelse, till exempel kring gårdar och uthus, på vägslänter, jordhögar, i häckar och gamla trädgårdar samt på skräpmarker av olika slag. I fiskelägena ser man ofta skelört i hamnområden, kring sjöbodar och på andra restmarker.

Skelörtens frön sprids av stackmyror. Det ses lättast om man planterar in arten där den tidigare saknades. Plantor växer upp längs myrstigen mellan planteringsplatsen och myrstacken. Arten gror och växer även i springor högt uppe på en björkstubbe under en förhållandevis torr sommar. En stam med vissna bruna blad och utkastade frön kan skjuta nya blommande skott. Skelört kommer upp på hyggen och i trampade trädbevuxna hagar, vilket bäst förklaras av att fröna finns i fröbanken. Arten gynnas av god näringstillgång och mullrik mark. Bladen motstår minus 6 grader på hösten, återtar sin form när det blir varmt igen och övervintrar gröna under snön. Vissa år verkar de behålla sin funktion länge på våren, andra år förstörs de mycket snart efter att snön har försvunnit. Troligen är ett konstant snötäcke gynnsamt för övervintringen. Skelört börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter ogräsaktigt till senhösten om vädret är milt. Mogna frön börjar den få i mjölkens tid.