Taxasida

skärvinda

Convolvulus dahuricus

Herb.

skärvinda är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

skärvinda är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skärvinda
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Calystegia sepium subsp. spectabilis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Calystegia sepium subsp. spectabilis Brummitt
Svenskt namn
skär snårvinda
norwegianBokmal
prydstrandvindel
norwegianNynorsk
prydstrandvindel
Finskt namn
punakarhunköynnös
finlandSwedish
skär snårvinda
Danskt namn
Pragt-snerle
Foton
Peter Ståhl
Tolvfors, Gävle 2011-07-31
Torbjörn Tyler
Kärrgruvan 2025-07-05
Torbjörn Tyler
Kärrgruvan 2025-07-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Skär snårvinda är noterad på 28 lokaler i 14 församlingar.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Hit hör fynden i Härnösand 1924 (Johns. LD) och Långsele Hamre 1948 (C. I. Sahlin UME).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skär snårvinda började sannolikt odlas som prydnadsväxt i Sverige under 1800-talet (Malmgren 1982). Växten bildar vidlyftiga bestånd på näringsrik kulturmark - tomtgränser, avfalls- och utkastplatser, väg- och banvallsdiken samt på jordhögar i grustag. Någon gång är den också funnen i mera naturlig vegetation vid åstränder.

Skär snårvinda, som tack vare de stora, vackra blommorna är en populär prydnadsväxt, planteras ibland också i snår intill bebyggelse. Den har ökat under 1900-talets senare hälft och är fortfarande under spridning.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Prydnadsodlad Nordamerikansk växt, spridd–täml. allm. kvarstående på ödetomter eller utkast. Den har setts i ålund och strandalkärr och intill eller långt från odling i skilda miljöer.

Vid gården Mon i Skagershult, nedlagd 1955, fanns den kvar 1993. Stora bestånd sågs 1992 i landsvägsrenen och bäcklunden vid Kårberg i Snavlunda, 150 m² längs bäcken vid Skogaholm i Svennevad samma år och ymn. över mer än 100 m² i strandalkärr vid Solbergabadet i Asker 1993. En massförekomst prydde dike och banvall nära ett trädgårdsmästeri SV om Holmstorp på Vintrosa-sidan 1995.

Första kända odling: Örebro 1913 (A. Jansson, OREB).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Se även snårvinda Convolvulus sepium.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Numera spridd i kulturtrakter upp till Övre Bergslagen Känd från alla delområden i Nedre Bergslagen men i Övre Bergslagen hittills bara från Ljusnarsberg: Ställberg (LINDBLAD 1960). Trolig utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: sällan odlad prydnadsväxt; lätt förvildad eller vegetativt spridd och i vissa trakter fullt naturaliserad. Först uppgiven 1888 från V. Hoby (KVal det. PLa i LD).
Förändring och hot: se under arten snårvinda.

Kommentar: B, granskare KAO och PLa. Ganska variabel till blommornas storlek. De former som är allmänt naturaliserade kring Ringsjön är relativt småblommiga och närmar sig därigenom kustsnårvinda C. s. ssp. roseata. Denna underart har några gånger uppgivits i vaga ordalag (t.ex. GWk & HWei 1985), men inga belägg har kunnat påvisas.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
C. sepium var. americana; skärvinda
Skär snårvinda härstammar från Nordamerika. I Sverige tycks den ha börjat odlas som prydnadsväxt i mitten av 1800-talet, men i Småland har den troligen inte börjat förvildas förrän kring sekelskiftet 1900. Nu är det den vanligaste snårvindan i landskapet. Den påträffas, ibland i stora massor, på fuktig eller frisk, näringsrik mark kring gårdar, i slänterna till väg- och järnvägsdiken, på utkast, utfyllnader och tippar. Någon gång kan den uppträda som naturaliserad vid åar och på sjöstränder.
Växten har ökat starkt under 1900-talet.
Funnen i 589 rutor; tidigare uppgifter från 23 rutor. Ganska vanlig i större delen av Småland men ganska sällsynt längst i nordost. – Förvildad; bofast.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skärvinda härstammar från Nordamerika och har införts för trädgårdsodling, troligen under 1800-talet, för att därefter naturaliseras. Den växer på frisk, näringsrik mark och är främst funnen i diverse ruderatmiljöer såsom jordtippar, gamla sandtag, nyschaktad mark, avfallsanläggningar och annan skräpmark. Skärvinda är också funnen på grusiga havsstränder, längs åkerkanter och diken, som ogräs i trädgårdar och invid alkärr.

Skärvinda har glest med fynd med en viss koncentration runt tätorterna Löttorp, Färjestaden och Mörbylånga. Eftersom den urskilts som egen art först under senare tid är det svårt att dra några slutsatser om eventuell ökning. Den ökade näringsbelastningen bör ha gynnat skärvinda. Vid det gamla sockerbruksområdet i Mörbylånga har den kontinuitet sedan 1978 och bedöms som bofast i landskapet.

Skärvinda kan förväxlas med rosenvinda C. dubius. De både skiljs bäst genom att man betraktar förbladen (stora, gröna blad som omger blomman nertill och täcker foderbladen). Hos skärvinda är förbladen kölade med trubbig spets medan de hos rosenvinda är säcklikt uppblåsta, påsiga och med tydligt avrundad spets. Skärvinda har blomskaft som inte är vingade och bladbasen är V-likt rundad. Blomskaften hos rosenvinda är antytt vingade och bladbasen har en rektangulär inskärning.

Kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Troligen förvildad, bofast.
Förmodligen bofast med tanke på fyndet vid Varvsholm. Möjligen inkommen med barlast till Klintehamn; i övrigt mest tillfälligt förvildad till skräphögar nära bebyggelse.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Skär snårvinda är odlad, förvildad och naturaliserad på frisk till fuktig näringsrik jord i allehanda kultur- och skräpmarker som vägkanter, industriområden, jordhögar, soptippar och ibland också på strandängar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Möjligen inhemsk, växer på näringsrik, frisk till fuktig mark i snår och buskage på skyddade havsstränder och längs Göta älv. Även odlad som prydnadsväxt, förvildad och etablerad i dikeskanter, i skogsbryn, i alkärr, i sumpskogar och längs vattendrag samt på diverse kulturmarker. Ökar i utbredning, mest i den västra delen. Snårvinda är vanlig i de västra och norra delarna av landskapet, mindre vanlig till sällsynt på höglandet. 601 lokaler i 337 rutor (41 %). Det finns tre underarter, men långt ifrån alla har konsekvent noterat dessa.
Skär snårvinda är införd som prydnadsväxt och oftast rapporterad, med lokaler spridda över hela landskapet.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Troligen från norra Asien. I Sverige förvildad upp till Västerbotten, men i de norra landskapen sällsyntare. I Sörmland tämligen allmän – (26%). Den skära snårvindan är odlad och förvildad. Den påträffas endast i anslutning till bebyggelse samt på avfallsplatser. Liksom den vita snårvindan har den ökat kraftigt under 1900-talet.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Skär snårvinda har odlats åtminstone under de senaste decennierna. Den är idag vår vanligaste snårvinda och är ökande. Sannolikt är den huvudsakligen spridd från odling men flertalet förekomster har vanligen inget samband med aktuell odling. Helst växer den på näringsrika ytor i solvarma lägen, ofta bland högörter och uppkommet sly i lämnade kanter, på industriområden, i frodiga strandsnår eller på gamla restmarker. I Torp är den noterad från en gödslad fläck vid bondgård. Den ses också i moderna tätortsmiljöer och bostadsområden, gärna intill stängsel, staket eller häckar, då sannolikt förvildad från odling. Den är också funnen längs stora genomfartsvägar, som vid E4 i Kvissleby Njurunda, och på järnvägsslänter; där är den sannolikt spridd med trafiken. Förr kom den även in med barlast.