Taxasida

sandnarv

Arenaria serpyllifolia

L.

sandnarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

sandnarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • sandnarv
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Arenaria serpyllifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Arenaria serpyllifolia L.
Svenskt namn
sandnarv
norwegianBokmal
sandarve
norwegianNynorsk
sandarve
Finskt namn
mäkiarho
finlandSwedish
sandnarv
Danskt namn
Markarve
Foton
Patrik Engström
Rösslösa 2024-05-07
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2017-06-25
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-06-21
Patrik Engström
Långskär, Färingsö, Ekerö kommun 2022-05-26
Patrik Engström
Säby gård, Ekerö kommun 2021-05-23
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2018-07-10
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se kustsandnarv Arenaria serpyllifolia subsp. lloydii och vanlig sandnarv Arenaria serpyllifolia subsp. serpyllifolia.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Spridd.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Sandnarv är sannolikt ursprunglig. I någorlunda naturlig miljö växer den ettåriga, konkurrenssvaga och ljuskrävande arten på glesbevuxen, torr och oftast sandig/grusig mark vid stränder samt i klippterräng. Den är dock mycket kulturgynnad och förekommer allmänt i grustag, på vägslänter, åkerrenar, betade torrbackar, järnvägsområden, grusplaner och jordpålagrade sten- och betongmurar.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Enda uppgift: Lillhärdal: Åkersberg i en åker (16E 2c, Birger 1908a). Lokalen ligger på ca 470 m.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

712 Arenaria serpyllifolia L.

This somewhat variable species originates from Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into northernmost Europe, E. Asia, Australia, New Zealand, parts of Africa and N. and S. America. However, it is reported as native (closely related taxa?) in E. Asiatic areas. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 214 and map 205).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. torrängsväxt på Närkeslätten. Enl. Segerström (1932) skulle den vara allm. i hela Tylöskog, men egna undersökningar på Tiveden och Tylöskog 1993 visar snarare att den är sälls. där liksom i Kilsbergen.

Växtplatser är bl.a. sandig–grusig mineraljord vid järnvägsområden, grustag, kalkbrott, markhällar, strandklippor, varp- och slagghögar och sandåkrar.

Vid gynnsamma förhållanden kan den ses i väldiga mängder, bl.a. ymn. över 1 000-tals m² i en träda vid Hammaren i Hardemo 1992.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten och i Sydöstra Skogslåglandet; högre upp spridd-tämligen sällsynt Gynnas av Sydöstra Västmanlands varma temperaturklimat men når inom området ingenstans en klimatisk utbredningsgräns. Utbredningstyp: S1.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Soliga sydexponerade torrängsbackar och nipbranter på torrt grusigt eller sandigt underlag, även i sydväxtbergens branter och rasmarker, i vägslänter, på slaggtipp. Särskilt riklig i gles vegetation på bara markfläckar, gärna på betad mark. Karaktärsart i Ådalens nipbrantsflora. Inkom förr med barlast. - 55 (24).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Sandnarv växer öppet på torr, näringsfattig sand eller grus, särskilt där mineraljorden blivit blottlagd genom kreaturstramp eller markslitage. Den uppträder i torrängsvegetation kring hällar, på backar och grusåsar. Man finner den även i trädgårdar och åkrar, på vägkanter, grusplaner, järnvägsområden och jordtäckta stenmurar. Arten kan även dyka upp på fågelgödslade skär.
Kustsandnarv A. serpyllifolia ssp. lloydii är en västlig ras som utmärks av kompakt växtsätt, gyttrad blomställning och större frön. Exemlar samlade på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult 1903 (J. Erikson i LD) har bestämts till denna underart av Bengt Jonsell, som dock inte tog med uppgiften i Flora Nordica 2 (Jonsell 2001). Det behövs en närmare utredning av hur kustsandnarven bör avgränsas.
Funnen i 1346 rutor; tidigare uppgifter från 200 rutor. Vanlig i sydvästra och centrala Småland, mycket vanlig i övrigt. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Sandnarv växer på betade och stäppartade torrängar, sandgräshedar och tuviga friskängar. Ibland förekommer den i extrema miljöer som grusalvar, uttorkade vätar och på kalkstenshällens mosskuddar. Sandnarv är vanlig som åkerogräs och ses också i vägkanter, glesare gräsmattor och på grusplaner. Även diverse skräpmarker hyser ofta växten såsom sandtag, stentippar, jordhögar och stenbrott.

Sandnarv är vanlig över hela Öland och man behöver inte gå långt på ön för att träffa på växten. Alvaret, sjömarken, längs skogsvägar och åkrar i Mittlandet, överallt växer sandnarv.

Såvitt känt finns endast vanlig sandnarv subsp. serpyllifolia på Öland. Längs Skånes kuster kan man sällsynt på sanddyner och havsstränder finna kustsandnarv subsp. lloydii. Den är robust, har färre grenar med korta internoder (< 15 mm), tätare blomställning med kortare blomskaft (< 5 mm). Fröna mäter 0,6 mm med tydliga utskott. Vanlig sandnarv har längre internoder > 15 mm, glesare blomställning med slakare och längre blomskaft (> 5 mm). Fröna mäter ca 0,5 mm med ganska tydliga utskott men mindre än hos kustsandnarv (Jonsell 2001). Kustsandnarv borde eftersökas exempelvis längs Bödabuktens sandstränder.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, torr sand- eller grusmark: torräng, sandfält samt alvar och hällmark, där den växer i tunn jord, t.ex. i mosstuvor eller myrkullar av sand; även jordblottor i betesmark eller gräsmark. Sandnarv är också vanlig i kulturpåverkade miljöer: åkrar, åkerkanter, körspår, vägrenar, rabatter, gårdsplaner, jordupplag, soptippar och liknande. Den ganska höga andelen inventerade provrutor visar att arten är mycket vanlig på Gotland, motsvarande Johanssons (1897) bedömning ”Allest.”.
Endast vanlig sandnarv ssp. serpyllifolia är med säkerhet känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Sandnarv växer exponerat i torr, sandig, mager jord, där växttäcket inte är alltför slutet. Vanliga växtplatser är torrbackar, berghällar och klippspringor, bara fläckar i naturbetesmarker, vägkanter, grusplaner och banvallar. Man ser den ofta tillsammans med gul fetknopp och styvmorsviol. I Bohuslän representeras arten av underarten vanlig sandnarv ssp. serpyllifolia.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inhemsk, växer på hällmarker och sandiga, naturliga gräsmarker, även i sandtag, på sandiga banvallar, vägkanter och andra kulturmarker. Ljuskrävande och konkurrenssvag. Vanlig i hela landskapet, men saknas i många rutor i sydvästra delen av landskapet, möjligen där förbisedd. 619 rutor (75 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordafrika, Västra Asien. I Sverige allmän i Götaland och Svealand, i Norrland spridd eller tillfällig. I Sörmland endast subsp. serpyllifolia. I Sörmland allmän och jämnt spridd – (77%). Sandnarven är ettårig och växer på markhällar i hag mark, torra backar på morän och åsmaterial. Den finns också i sandiga åkrar, i trädgårdsland, på järnvägsbankar, vägkanter och annan glesbevuxen san dig mark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland, i nordost mycket allmän. 657 kartblad, 2047 kvadranter.
Almq. Allmän till odlingsgränsen; i yttre skärgården spridd.
Sandnarv växer på allehanda torra, öppna, sandiga marker. Den har rapporterats från lokaler som sandåkrar, torrbackar, sandtag, gårdsplaner, vägkanter, skogsbilvägar och stationsområden.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Sandnarv är en gammal kulturföljeslagare. Den saknar ursprungliga växtmiljöer i landskapet. Arten tycks ha varit vanlig även under tidigt 1800-tal, åtminstone i Gävle. Den är troligen minst lika vanlig idag och har sannolikt fått större spridning under 1900-talet.
De vanligaste följeväxterna är femfingerört (25%), röllika, maskrosor, gul fetknopp, gråfibbla och sandtrav.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Sandnarvens frön kan överleva i jorden i åtminstone 20 år och gro efter att gräs­svålen har brutits upp och jord kommit till ytan. Fröna gror mest på sensommaren och hösten. Både nygrodda och äldre plantor övervintrar med gröna blad på korta tätbladiga skott. Blomningen är starkt väderberoende. Den kan börja i skogsstjärnans tid. I linneans tid kan man se både fröspridning och blomknopp. 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sandnarv har sina rikaste förekomster på ljusa hällmarker och sandiga backar vid kusten. Den växer på tunn, bar jord på hällarna och i skrevor på rikare bergknallar bland andra vårannueller. I odlingsområden kan man ibland även hitta den i glesa växttäcken på torrbackar med lättare jord, som mo och sand. Små bestånd kan också dyka upp i torra kanter t.ex. vid gårdsvägar och på kyrkogårdsmurar. Den kräver någorlunda basiska jordar och är särskilt vanlig på norra Alnön och i angränsande rikområden på fastlandet. Sandnarv gynnas där av det kalkhaltiga och vittrande grusunderlaget. Den ökar vid erosion och tramppåverkan och den är exempelvis riklig i blottor på hårt fårbetad mark i Alnö.
Sandnarv är sannolikt begränsad av klimatiska orsaker och västerut och norrut mer inskränkt till större sydberg. På inlandslokaler tycks också det mindre gynnsamma klimatet kunna kompenseras av kalkhaltigt underlag. Den är t.ex. funnen på torr mark i de kalkrikare byarna Borgsjöbyn och Granboda i Borgsjö.