salttåg

Gammal bofast art.

Salttåg år ursprunglig och tillhör strandängens karaktärsväxter. Den ljuskrävande och betesgynnade arten växer vanligen tätt mattbildande i en ganska bred zon ovanför medelvattenlinjen, där markfuktigheten kan växla ganska starkt.

Allmän och ymnig flerstädes vid den flacka nordmalingskusten. Utmed Höga Kusten sällsyntare. Här finns nästan enbart smärre bestånd som följd av att lämpliga miljöer av större omfattning är ovanliga samt att stränderna ofta är sötvattenpåverkade med instabilt underlag (jfr Ericson 1978). Dock glest spridd i strandängsfragment utmed brantkusten. Söder om Nordmaling endast känd som ängsbildande med större bestånd i Grundsunda Mattjäl 1922 (Almq. 1941); Sannafjärden N sidan massvis 1980! På några håll i utsötade havsfjärdar med blott smala förbindelser till havet.

181 Juncus gerardi Lois.

This widespread species occurs along the sea coasts and on saline inland soil in Eurasia and N. America. Its distribution in Asia is incompletely known (cf. no. 180 J compressus). The population in N. Norway and N. Russia is distinguished as subsp. atrofuscus (Rupr.) Printz (mapped tentatively in Hultén, Atlas 1971, map 450). It is also reported from the interior of Asia (Fl. Aret. URSS 4, p. 15). For other subspecies in Europe see Fl. Eur. 5/1980, p. 106. The species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 172 and map 154). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 82.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: endast vanlig salttåg J. g. subsp. gerardii förekommer i landskapet.

Salttåg växer så gott som uteslutande på havsstränder men finns där i de flesta vegetationstyper som står i kontakt med havsvattnet. I havsstrandängarna är arten ofta dominerande. I innerskärgården växer den i ängens lägre delar, i allmänhet tillsammans med krypven Agrostis stolonifera. Längre ut i skärgården går salttågen också upp i strandängarnas övre delar, då med rödsvingel Festuca rubra som viktigaste följeart. Dessutom växer den på grus- och blockstränder men är där ej lika framträdande. På klippstränder förekommer den i sprickor och skrevor nära vattnet.

Salttåg växer på saltpåverkad, lerig mark nära strandlinjen. Den ses på Ölands välbetade strandängar, ibland nära skonor, på sandstränder, steniga moränstränder, i vassbälten samt på obetade strandängar med driftvallar och gyttjiga partier. Någon gång växer den en bit från stranden i diken eller mindre vattensamlingar med bräckt vatten. Enligt Sterner (1938) är salttåg på norra Öland vanlig i vätar och fuktängar på alvarmark. Detta är även noterat vid några tillfällen under nuvarande inventering.

Salttåg är spridd utmed större delen av Ölands kust. Längs den milslånga sandstranden vid Bödabukten saknas den helt och det finns även luckor längs västra kusten, norr om Borgholm, där stranden bitvis är alltför exponerad och stenig för salttåg. Några aktuella hot mot de öländska förekomsterna föreligger inte.

På Öland förekommer endast underarten vanligt salttåg subsp. gerardii.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Uteslutande på strandängar, gärna betade, utanför rödsvingelbältet. Martinsson (1997) anger salttåg som dominant art i ”övre landstrandvegetation av salttåg/rödsvingeltyp” med en uppskattad areal av 1 120 hektar. Salttåg är också ett betydande inslag något längre ner på stranden i ”Nedre landstrandvegetation av agnsäv/krypventyp” med 599 hektar.

Englund (1942, inventering 1928–36) har 486 inprickade växtplatser längs den gotländska kusten, vilket är minst i nivå med dagens frekvens. Johanssons (1897) ”På stränderna h. o. d.” beror nog på att salttåg (då underart till stubbtåg) vid denna tid ännu var förbisedd.

Från Gotland är endast vanlig salttåg ssp. gerardii känd.

Salttåg är karaktärsart för leriga, flacka havsstrandängar och skyddade strandängsfragment, där den ofta bildar en bård i den öppna vattenlinjen tillsammans med strandaster, havssälting och gulkämpar. Högre upp på strandängen har den sällskap av strandkrypa och rödsvingel. I strandkanten står salttåget gärna i den allra innersta delen av vattenstranden innanför havssäven.

Salttåg växer främst på Östersjöns stränder där den bildar en karakteristisk zon mellan medelvattenlinjen och högvattenlinjen. Särskilt dominerande kan den bli på betade strandängar men finns också på olika slags små ängsfragment vid havet. Arten växer även i klippsträndernas skrevor och sprickor men i motsats till stubbtåg, som kan förekomma på liknande lokaler, hittar man den vanligen bara nedanför högvattenlinjen.

Salttåg har, som flera andra tågarter, kraftiga jordstammar. Förmodligen gynnas arten av den erosion av vågor och is som havsstränderna utsätts för. Däremot är den inte särskilt konkurrenskraftig i hög vegetation. De övervintrande korta skotten är vita små piggar, till skillnad från de på stortåg, som är bjärt röda. Arten blommar i linneans tid. Blommorna fångar blicken redan när man ser dem med nakna ögat i stående ställning, men bör avnjutas med lupp. Deras röda pistiller med röda stora märken skiljer dem från de flesta tågarter.