safsa

Safsa är ursprunglig. Den bildar bestånd av växlande storlek i medelvattenlinjen vid åar med näringsfattigt och oftast snabbt strömmande vatten. Arten trivs bäst i skugga till halvskugga men kan också växa solöppet. I Halland finns inga kända sjöstrandsförekomster.

Hartman 1889.

29 Osmunda regalis L.

This polymorphic species has a very wide, disjunct distribution. There are also large distribution areas in C. and S. Africa, India and C. and S. America (cf. Meusel et al. 1965, world map p. 11). Several varieties are distinguished (cf. Hultén, Amphi-atl., p. 262). Those which are represented within the map area are mapped separately. The species is classified among the amphi-atlantic plants (Hultén, I. cit. and map 244).

Gammal bofast art.

Kungsbräken
Safsan är i Sverige en sydlig art med sitt starkaste fäste i södra Kalmar län. Den växer oftast vid strömmande avsnitt av åar och bäckar med klart och rent vatten, dels på stränderna, dels bland blocken i själva vattenfåran. På sådana platser kan den förekomma i stora bestånd. Den återfinns mindre ofta på steniga sjöstränder och – i regel som enstaka exemplar – längs vattendragens lugnsträckor och vid gamla fördämningar. Undantagsvis växer den på mader.

Den ståtliga artens utbredning var väl känd redan före inventeringen: antalet nyfunna lokaler är relativt lågt. Även om den ännu finns på många tidigare växtplatser har den minskat under 1900-talet genom vattenkraftutbyggnad, andra fördämningsarbeten och kanalisering av åar. Uppgifter finns från flera platser om stark decimering av bestånden efter sådana åtgärder.

Safsa växer på skuggig mark längs åar, sjöstränder och i fuktiga skogar; sällan ses ormbunken på öppen mark. I vårt land är safsa främst funnen i Götaland. Det finns ett belägg som uppges vara samlat på Öland men rimligen rör det sig om en lokalförväxling. Insamlaren har flera andra fynd från trakterna av Mönsterås och Oskarshamn där safsa växer på många ställen längs Alsterån och Emån. Från Öland finns av uppgiftslämnaren endast ett ytterligare belägg samlat samma år nämligen gul fetknopp Sedum acre. Att safsa vuxit i ett dike söder om Byxelkrok bedöms osannolikt.

Safsan växer i Bohuslän på ett annat sätt än i övriga landet. Här står den exponerat i och intill sänkor, kärr eller mossar i fukthed utsatt för salta vindar i havsbandet. Så växer den även i västra Norge. Safsa är mycket sällsynt i Bohuslän, känd endast från åtta lokaler i två lokalgrupper på västsidan av var sin större ö. Primärlokalen i Bäveån tycks mera ha liknat de växtplatser, där arten trivs i övriga delar av landet, men här har den inte kunnat återfinnas.

Safsa är en ursprunglig växt knuten till strömmande vatten. Den första uppgiften är från Brännsågen i Testeboån där arten noterades redan 1818 (Hartman 1818). Flera förekomster i andra vattendrag har efterhand upptäckts. De nordligaste, i Skärjån, upptäcktes så sent som 1988. Safsan är nu känd från sex kustmynnande vattendrag. Den har alltid varit sällsynt men flera förekomster är mycket rika och arten har troligen bara minskat lokalt.

Bladen vissnar i slutet av september. Safsan saknar förmåga till vegetativ spridning varför de flesta eller alla plantor på en lokal måste ha uppkommit genom sporer. Sporerna är mycket kortlivade. Det tar ca två månader för den underjordiska gametofyten att bildas och efter ytterligare några månader anläggs en eller flera nya plantor.

Den vanligaste följeväxten är hampflockel (61%) följd av ask, bunkestarr, klibbal, älggräs, flädervänderot, blåtåtel, fackelblomster och svärdslilja.