rödsvingel

Se: tuvsvingel Festuca rubra subsp. commutata och vanlig rödsvingel Festuca rubra subsp. rubra

Se tuvsvingel Festuca rubra subsp. commutata, daggsvingel Festuca rubra subsp. juncea, marsksvingel Festuca rubra subsp. litoralis, jätterödsvingel Festuca rubra subsp. megastachys och vanlig rödsvingel Festuca rubra subsp. rubra.

Allmän

Rödsvingel är en mycket variabel art med former av olika ursprung. Inhemska är daggsvingel ssp. pruinosa, vanlig på havsstrandängar samt gråsvingel ssp. arenaria, som är ganska vanlig i sanddynsvegetation. Övriga former, varav en del odlas, växer på en mängd öppna, mer eller mindre kulturpåverkade ståndorter - strandängar, obrukade åkrar, naturbetesmarker, åker- och vägrenar, vägslänter och ruderatmarker. Arten ingår bl a i Vägverkets fröblandningar för vägslänter (Statens vägverk 1980).

Gammal bofast art.

Se även tuvsvingel Festuca rubra subsp. commutata, daggsvingel Festuca rubra subsp. juncea och jätterödsvingel Festuca rubra subsp. megastachys.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

234 Festuca rubra L., boreal-lowland types

The map shows the distribution of a group of boreal and lowland taxa of this polymorphic species. In Fl. Eur. 5/1980, p. 140f., seven subspecies are reported (cf. also Hylander in Nord. kärlväxtflora 1, p. 237 f.). Totally, far more taxa than these are described. Each one seems to have a rather characteristic distribution, although the details are incompletely known. European F. rubra taxa have spread widely within and outside Europe, for instance through Asia and to N. and S. America and New Zealand. Further, there are possibly indigenous taxa in Asia and N. America. F. rubra s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 64 and map 57 A). An arctic-montane group of taxa is presented on the following map, no. 235. The closely related F. heterophylla Lam. occurs in C. and S. Europe (approximately S of the line on the map).

Rödsvingeln är inhemsk vid kusten, där den i strandängens övre delar hör till de viktigaste arterna. Inne i landet är den troligen ursprunglig åtminstone i rikkärrskanter. Gräset är slåtter- och betesgynnat och har med tiden kommit att ingå i olika hävdade växtsamhällen, särskilt frisk till fuktig betesmark och slåttermark. Det är också vanligt på annan kulturmark, som skogsbryn, vägkanter, åkerrenar och skräpmark. Rödsvingel används ofta för insådd på vägslänter och i gräsmattor.

Vanlig rödsvingel ssp. rubra har korta utlöpare och är inte tuvad. Färgen är i regel rent grön; småaxen kan vara håriga eller kala. Det är den vanligaste rasen i inlandet såväl som vid havet; den är även ett allmänt gräsmattegräs.

I strandängar och i saltstänkta klippspringor vid havet påträffas ssp. juncea, daggsvingel. Den är tuvad och har en starkt blågrön färgton. Vippan är kort och småaxets tomfjäll är kala. Övergången till vanlig rödsvingel, ssp. rubra, förefaller emellertid vara kontinuerlig. Underarten har antecknats från 45 rutor från Kalmar Ryssby till Västervik Gamleby men har ej beaktats av alla inventerare och är säkerligen vanlig längs hela kusten.

Från början insådd i gräsmattor och vallar är ssp. commutata (ssp. fallax), tuvsvingel, som noterats från 12 rutor, oftast i parker, där den i många fall torde härstamma från de insådder med sydtyskt gräsfrö som skedde kring sekelskiftet 1900 (Hylander 1943). Underarten bildar täta och höga tuvor och saknar utlöpare. Bladen är långa och fina, småaxen kala och grågröna.

Förvildad på kulturmark är också den från 16 rutor antecknade ssp. megastachys (ssp. multiflora), jätterödsvingel, som har höga strån, breda blad och vippa med ett stort antal upp till 12 mm långa småax.

Rödsvingel är en mycket mångformig art och ett av våra vanligaste gräs. På Öland företräds den av fyra underarter: vanlig rödsvingel subsp. rubra, tuvsvingel subsp. commutata, bågsvingel subsp. oelandica och daggsvingel subsp. juncea. Av fynden är ca 65 % rapporterade på underartsnivå. Av dessa är bågsvingel 64 %, daggsvingel 17 %, vanlig rödsvingel 16 % och tuvsvingel 3 %. Främst de två sistnämnda underarterna bedöms vara kraftigt underrapporterade.

Rödsvingel känns igen på sina extravaginala sidoskott med bladslidor som är sammanvuxna ända upp till toppen. Ibland finns underjordiska utlöpare med vars hjälp den sprider sig. De närstående fårsvingel F. ovina, sandsvingel F. polesica och hårdsvingel F. brevipila har alla intravaginala sidoskott med bladslidor som går omlott men inte är slutna och underjordiska utlöpare saknas alltid.

Gammal, bofast.

Bottenvikssvingel, Festuca rubra subsp. bottnica:

Bottenvikssvingel är en form av rödsvingel som växer utmed kusterna av Bottenhavet och Bottenviken, både på svenska och finska sidan. Gräset har håriga ytteragnar och tydliga borst. Bladen är smala och blågröna. Ett belägg samlat 2012 visar tydliga drag av bottenvikssvingel (Svensson m.fl. 2013) men den är i nuläget inte accepterad som en underart av rödsvingel.

Ursprunglig.
Strandängar (dominerande). Englund (1942) angav rödsvingel som typisk art i den övre landstranden, där den är särskilt framträdande på friska, men inte blöta ängsstränder. Han noterade arten på 596 strandavsnitt, vilket innebär att rödsvingel då var den mest frekventa arten i Gotlands strandvegetation.

Rödsvingel är också mycket vanlig på betesmark, torrängar, gräsmarker, hällmarker, alvar; även väg-, dikes- och åkerkanter; ofta antecknad i ängen. Den odlas i vallar och i gräsmattor, och en del av dess förekomster i kulturmiljöer är säkerligen spridda från odling.

Rödsvingel är mycket mångformig på Gotland, och fyra underarter redovisas; tre av dem är emellertid mycket specialiserade i sitt val av växtplatser, och det är bara den fjärde, vanlig rödsvingel ssp. rubra, som är allmän. Även gråsvingel F. arenaria räknades tidigare som en underart av rödsvingel.

Den höga andelen av provrutorna visar att rödsvingel även har utbredda bestånd i andra miljötyper än på stränderna. Johanssons (1897) ”Allest.” gäller fortfarande.

Rödsvingel delas i många underarter varav vi under inventeringen har urskilt tre: vanlig rödsvingel ssp. rubra, tuvsvingel ssp. commutata och daggsvingel ssp. juncea. Av dessa är vanlig rödsvingel i särklass vanligast och det är fullt tänkbart att ett eller annat fynd av de övriga underarterna har noterats som denna.

Se även tuvsvingel Festuca rubra subsp. commutata, daggsvingel Festuca rubra subsp. juncea och vanlig rödsvingel Festuca rubra subsp. rubra

Rödsvingeln är mycket variabel och systematiken svåröverskådlig. I Sörmland finns både sedan gammalt vilda former och sorter av skiftande härkomst, som i senare tid spritts med gräsmatte- och vallfrö. Inhemska former av rödsvingel förekommer i liknande ängs- och rikkärrssamhällen som fårsvingel men vanligare på något friskare gräsmark. De bildar vanligen utbredda bestånd på betade havsstrandängar ovanför högvattenlinjen. Kulturspridda, vanligen mer storväxta former finns numera i olika typer av frisk och torr gräsmark, särskilt utmed åkerdiken och vägrenar. Längs de större landsvägarna är insådd rödsvingel i olika former det dominerande gräset. Rödsvingel är också ett av de vanligaste gräsmattegräsen. Den meterhöga, bredbladiga jätterödsvingeln – subsp. megastachys har noterats från Brännkyrka på motorvägskanten mellan Sköndal och Skarpnäck 1996 (HGU S).

Mycket allmän i Uppland. 717 kartblad, 2359 kvadranter.
Almq. Allmän; vid havet allestädes.
Rödsvingel är en mycket mångformig art. En ursprunglig form med blågröna blad, röda bladslidor och håriga ytteragnar är vegetationsbildande på strandängar ovanför medelvattenlinjen och växer även i klippskrevor vid havsstränder. På allehanda kulturmarker växer spensligare, rent gröna former av varierande ursprung, bl.a. sådana som ingår i gräsfröblandningar. Kulturmarksformer förekommer i de flesta typer av gräsmarker, både i öppna och trädbevuxna lägen.

Underarter har inte rapporterats under inventeringen. I gräsfröblandningar som sås på vägkanter m.m. ingår enligt uppgift både vanlig rödsvingel ssp. rubra, tuvsvingel ssp. commutata och marsksvingel ssp. litoralis.

Rödsvingel uppträder i många skepnader, somliga beskrivna som egna taxa. Plantor på myr eller i mer eller mindre naturliga gräsmarker skiljer sig något från dem som växer på havsstrand. Under vårt inventeringsarbete har vi dock vanligen inte urskilt underarter eller varieteter med särskilda ekologiska egenskaper. Endast i ett fåtal fall har tuvsvingel, subsp. commutata och dagg­svingel, subsp. juncea urskilts, den senare på havsstrand. Det framgår av kontrollerade herbariebelägg att den klart dominerande underarten i landskapet är vanlig rödsvingel subsp. rubra.

Rödsvingel blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, samtidigt med darrgräs, strandråg, rörflen, ängsgröe och grått saltgräs men före rödven, kvickrot och timotej. Den har mogen frukt i ljungens tid, ibland redan i mjölkens. Stråna kan bli röda när vipporna är överblommade, men blir sedan halmfärgade. Den bevarar lite grönt på nedre delar av bladen över vintern.