rödkämpar

1727 Plantago media L.

This widespread species originates mast probably from C., S. and E. Europe and W. Asia. It is considered to have spread within and beyond that area with grass-seeds, for instance to Fennoscandia and to N. America and New Zealand. The range of subsp. urvilleana (Rapin) Hult., a southern counterpart, is marked tentatively (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 41). The species has today an almost circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 286 and map 277). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 420.

Rödkämpar är en kulturberoende art som huvudsakligen inkommit under 1800-talet, även om det finns ett par uppgifter från 1700-talet, tyvärr utan ståndortsuppgifter. De nutida växtplatserna i Halland för den kalkgynnade arten är gräsmattor vid järnvägsstationer, på kyrkogårdar och i större, parkartade trädgårdar. Förekomsterna har sannolikt sitt ursprung i gräsmattefrö, som i Sverige började användas från slutet av 1800-talet. Någon nämnvärd spridning tycks inte ske från dessa lokaler.

Läkeväxt i torrängar, spridd–täml. allm. i lågvuxna mineralrika jordar, gynnad av markomröring, bete och gräsmattsklippning. Förr fanns den i slåtterängar, nu i gruvområden, på kalkberg, vägrenar, banvallar m.m.

Vid Lanna bruk i Hidinge/Vintrosa registrerades 1926 en massförekomst (Broddeson ms) som återsågs 1989 i en hage (Hallin m.fl. 1992b). Stora bestånd fanns också i en torräng SV om Hälla i Sköllersta 1993 (Hallin). Vid de 1945 och 1948 övergivna tomterna vid Södra och Norra Svinfallet i Tysslinge fanns arten kvar 1996.

Gammal bofast art.

Av Myrin (1832) förtecknad utan lokal uppgifter; sannolikt har han sett arten endast i Värmland. Heintze (1915) meddelar arten från Högsäter; bestämningen är dock endast grundad på frön i exkrementer av nötkreatur.

Utbredningen ojämn, sannolikt främst av spridningshistoriska orsaker. - 70 (26).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Wiken" (Ö om Hede).

Utbredning erinrar om Plantago lanceolatas. Jämnare fördelad på Mälarslätten, frekvens därovan genomgående högre: i SÖ. Skogslåglandet upp till Sala allmän, i nedre Skogslåglandet i övrigt samt i nedre V. Bergslagen tämligen allmän-allmän; högre upp i regel tämligen allmän(-spridd) i kulturområden (även i Övre Bergslagen) upp till NV-ligaste Hällefors: Stora Tomsjön, riklig i torra vägslänter och trampade gräsmattskanter(!). Gärna på kalkrik mark i Bergslagen men ingenstans inskränkt till sådan. Bofast med talrika förekomster långt upp i Norrland. Utbredningstyp: S1.

Perenn, 2–4 dm hög, rosettbärande ört. Täta, ofta platt tilltryckta rosetter med oskaftade, runda till långt elliptiska bladskivor, och bågnerver som står ut på bladundersidan. Bladen är mer eller mindre tätt hårbeklädda av flercelliga hår (lupp! gränserna mellan cellerna ser ut som tvärstreck). Får en eller flera stänglar, som överst är runt i tvärsnitt, och bär en 2–5 cm lång, axlik blomställning. Tätt packade, kullika, blommor med knappt synlig krona, men 4 långa ståndare som har rosa sträng och vit knapp. Frukten är en kapsel som öppnas med ett lock.
Rödkämpar är helt bunden till kulturmark. Ses oftast på torr, packad mark, som torrängar, bestesmarker, bangårdar etc. Är tydligt kalkgynnad, men ej helt bunden till kalktrakter.

Förväxlingsrisk: Groblad (P. major) har långt, smalt bladskaft och äggformad bladskiva, som oftast är är kal. Svartkämpar (P. lanceolata) har i allmänhet längre och smalare blad, men det finns extremt långbladiga rödkämpar. Från dessa skiljer sig svartkämpar på att håren är encelliga (lupp! saknar tvärstreck) och att stängeln är 5-kantig under axet. Slåttergubbe (Arnica montana) har blad med distinkt mittnerv, och får stängel med motsatta blad.

Rödkämpar härstammar troligen från centrala, södra och östra Europa samt västra delarna av Asien. Den har en intressant historia som svensk växt. Växten är möjligen ursprunglig i kalkrika, torra–friska betesmarker. Dessutom är den inkommen med gräsfröblandningar till parker och trädgårdar.

Rödkämpar växer på torr–frisk, gärna kalkpåverkad mark. De flesta lokaler är hävdade genom bete eller slåtter. Rödkämpar påträffas främst i betade torrängar eller tuviga friskängar, gräsmattor och vägkanter. Någon gång är växten funnen på ruderatmarker och i åkerkanter.

Utbredningen på Öland har en tydlig koncentration till de västliga socknarna Räpplinge och Högsrum samt den östliga socknen N. Möckleby. Det förefaller som lokalerna i naturbetesmarker, främst inom N. Möckleby sn, kan ha ett naturligt ursprung. Däremot bedöms de rika lokalerna runt Ekerums gård, Högsrum sn, samt de nära Borgholm vara inkomna med gräsfrö. Notabelt är att när gräsmattor anlades vid Färjestadens dämme 2014, Torslunda sn, dök rödkämpar snabbt upp. Redan i Sterner (1938) påpekas artens svårigheter att sprida sig till nya områden. Några fler lokaler finns noterade i Sterner (1986), främst i socknarna på västra sidan söder om Borgholm. Dagens mönster är annars oförändrat där främst lokaler noterade i Sjöstrand (1850 och 1863) inte återfunnits. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal och inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Nästan uteslutande på kulturmark, ofta på sand: stigar, vägkanter, nära hus (även betesmark), fiskelägen, gräsmattor vid gårdar och kyrkogårdar. Någon gång i sand över kalkhäll, stenröse i skog och på kulturbete/vall. Troligen inkommen med gräsfrö (Nilsson 1981) eller klöverfrö samt sjöfart. Äldre fynd har gjorts på flera av de nutida växtplatserna vid gårdar, t.ex. i Västerhejde vid Stenstugu 1915 (KJ i S, UPS) och Nygårds 1894 (TV i S) samt på kyrkogårdar (Stenkumla, Träkumla, Västerhejde; Johansson 1897).

Rödkämpar växer oftast exponerat på torr till frisk, i regel skalhaltig jord i naturbetesmarker, hagmarker, på torrbackar och kusthedar, i övre delen av havsstrandängar samt på vägkanter, gårdsplaner och annan gräsbevuxen kulturmark. Delvis är arten förmodligen inkommen i sen tid med gräsfrö, vilket tillsammans med att arten är tydligt kalkgynnad kanske kan förklara den ojämna utbredningen.

Rödkämpar gror bäst på naken jord, men även i vanlig mossig gräsmatta. Rik förökning kan ses kring en moderplanta, men plantorna tar mer än ett år på sig att bli fullvuxna och blomma. Som unga har de starkt skaftade blad, som äldre har de oskaftade blad och bildar en heltäckande rosett, som utkonkurrerar all underliggande vegetation, även mossan. Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid, någon gång ända in i ljungens. Blomningen börjar senare än på svartkämpar. Blommorna doftar som linnea. De yngre bladen i rosetten övervintrar gröna.