riddarsporre

Den kalkgynnade, ettåriga riddarsporren är en gammal, kulturberoende art som troligen alltid varit sällsynt i Halland. Bortsett från en insådd förekomst finns det inga uppgifter eller insamlingar från 1900-talet. Arten växte som ogräs i sädesåkrar.

Riddarsporren har under 1900-talet minskat i hela landet och förekommer nu främst på Öland och Gotland samt i kalkområden på fastlandet upp till Dalälven (Wigren-Svensson & Svensson 1992).

Sannolikt tillfällig. - 2 (2).

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Konkurrenssvagt, kvävekänsligt, kalkgynnat lättjordsogräs (Svensson & Wigren 1986a) känt från stäpptundran i Sverige under senglacial tid för mer än 10 000 år sedan (Fries 1965), läkeört.

Samzelius (1764a) och Gellerstedt (1831) ansåg den vara allm., Hartman (1866) täml. allm. Enl. en Askersundsbo på 1920-talet hade växten förr varit allm. i trakten (Broddeson ms) men Segerström (1932) poängterar att han ej iakttagit den i Tylöskogen inkl. Hammar och Lerbäck. Numer är den mkt sälls. och hotar att försvinna ur åkrarna p.g.a. moderna brukningsmetoder.

Gammal bofast art, utgången som åkerogräs. De aktuella fynden är sannolikt förvildningar från trädgårdar.

Riddarsporre är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Sällsynt (försvinnande) i Mälarområdet; flest lokaler på Ängsö. Förr vanligare, känd också i de Norra regionerna, bofast dock troligen endast på Mälarslätten och i östligaste Skogslåglandet upp till Sala.

Specificerade lokaler få, också beträffande Mälarområdet (Frekvensutsagor: nedan.) Från övriga regioner endast några ströuppgifter: Medåker S: Norskoga by, jordupplag 1905 (Garsten, GAR), Nora N: Striberg 1912 (Bergdahl, BER), Skinnskatteberg s:n (HIS. 1831), Viker: Vikersvik (Billmanson enligt SAM. 1923a).

Av allt att döma sydlig och värmekrävande. Utanför Västmanland kalkgynnad och kanske i Östra Västmanland (förr) gynnad av en lokalt förhöjd kalkhalt i åkerjorden. Utbredningstyp: S3.

826 Consolida regalis S. F. Gray

Syn.: Delphinium consolida L.

This Eurasiatic species is, in Fl. Eur. 1/1964, p. 217, recorded as subsp. regalis. Being calciphilous and avoiding higher altitudes this plant has an irregular distribution within the hatched area. It is considered to be adventive in N. Europe, occurring more occasionally northwards. It does not seem to be introduced in N. America, where instead C. ambigua (L.) P. W. Ball & Heyw. (syn.: Delphinium ajacis L.) occurs as introduced from the Mediterranean region. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 157.

Riddarsporre växer på basrik, helst lerig jord på åkrar, särskilt med höstsäd. Växten har minskat i Sverige under 1900-talet, främst genom konstgödsling, bekämpningsmedel och effektivare rensning av utsädet (Svensson & Wigren 1982). Bland de svenska ogräsen är riddarsporren kanske den art som tydligast är bunden till kalkrika jordar. I Småland har den därför endast haft en begränsad förekomst som åkerogräs.
Arten uppträder även som tillfälligt inkommen på järnvägsstationer, i hamnar och på jordhögar. Dessutom odlas den som trädgårdsväxt (men mera sällan än de båda föregående) och kan uppträda som förvildad.

Riddarsporrens framtid i vårt landskap är oviss, men den borde kunna överleva i åkerkanter, som undantas från kemikalier och där säden sås glesare. Med tanke på artens starka tillbakagång bör dess förekomst regelbundet kontrolleras.

Riddarsporre växer på kalkrik, gärna sandig–grusig mark på lättare jordar som är måttligt näringsrika. Den är främst funnen som åkerogräs, gärna i höstsådda grödor. Sällsynt är den funnen i vallodlingar eller fodermajsåkrar. Grusplaner vid vindkraftverk kan fungera som tillflyktsorter i ett annars hårt besprutat odlingslandskap. Även ruderatmarker som jordhögar, gårdsplaner och vägkanter kan duga som växtplats för riddarsporre. I trädesåkrar kan den sällsynt slå till i tusental och bilda blåa hav. Arten odlas sällan i trädgårdar.

Riddarsporre är fortfarande en relativt vanlig växt i Ölands ofta kalkrika åkrar. Den är även spridd i det annars hårt utnyttjade odlingslandskapet i Mörbylångadalen. På Stora Alvaret saknas den helt utom vid några alvarbyar. Tyngdpunkten i utbredningen är östra Öland, från Persnäs sn och söderut till Runsten. I den kalkfattiga Böda sn med få kvarvarande åkrar finns endast en lokal; en idag betad, troligen gammal åker, omgiven av tallskog. Även om växten idag är noterad i fler socknar jämfört med Sterner (1938) bedöms bestånden ha glesats ut betydligt; ofta ser man få plantor på varje lokal. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Riddarsporre skiljs på att de två övre, yttre och blåvioletta foderbladen inte är skaftade vilket de är hos de odlade sommarriddarsporre C. orientalis och romersk riddarsporre C. ajacis. På Öland är såvitt känt endast åkerriddarsporre subsp. consolida känd. Hamnriddarsporre subsp. paniculata har kommit in som fröförorening bland annat med ryskt vete till några kvarnar i Finland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Ogräs i åkrar, åkerkanter och renar, oftast på leriga jordar men ibland också på lät-tare jord. Ibland synnerligen riklig; den kan då skänka en blåviolett ton åt fälten. Riddarsporre växer företrädesvis i höstgrödor men också på trädesåkrar; den är mindre talrik i vallar. Även enstaka i jordupplag, grustag och vägkanter; på denna typ av lokaler snabbt försvinnande. Arten är knuten till odlingsmark och undviker skogsområdena och de karga hällmarkerna i norr. Den är också sällsynt eller saknas helt på de mest utpräglade sandområdena, exempelvis på Östergarnslandet. Endast åkerriddarsporre ssp. regalis är känd från Gotland.

Riddarsporre har påträffats i drygt 700 km²-rutor under Projekt Gotlands flora. Detta ger emellertid bara en ”ögonblicksbild” av situationen, tagen vid olika tidpunkter på olika delar av ön. Flera inventerare har gett uttryck för uppfattningen att man inte ser riddarsporre lika ofta i dag som på 1980-talet. Den räknades i slutet av 1800-talet som allmän (Johansson 1897), varför en nedgång förmodligen har skett sedan dess. Den anses ofta som vikande (Svensson & Wigren 1986).

Gammalt åkerogräs, även inkommen med gräsfrö, ibland odlad som prydnadsväxt. Det är åkerriddarsporre ssp. regalis, som är funnen i landskapet. Påträffad tillfälligt förvildad på vägkanter och utkast.