
renlosta
Bromus arvensis
renlosta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

renlosta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- renlosta



Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art samt även odlad som foderväxt (Lyhagen 1991); nu utgången.
Härjedalens kärlväxtflora
Endast en rapport föreligger: Lillhärdal: riklig som åkerogräs vid Åkersberg (16E 2b, Birger 1908a).
Atlas of North European vascular plants
271 Bromus arvensis L.
The geographical origin of this widespread species seems to be uncertain but may probably be located to S. und SE. Europe. From there it was spread early with agriculture northwards in Europe. It has later been introduced into S. Africa, N. America and New Zealand.
Hallands Flora
Renlosta finner man numera endast mycket sparsamt och tillfälligt kring gårdar, på vägslänter och liknande kulturståndorter. Förr odlades den ett- till tvååriga arten ofta som vallgräs och förekom då också som åkerogräs (Ahlfvengren 1924, Nilsson 1966 a).
Arten har minskat kraftigt under senare hälften av 1900-talet, vilket nog i första hand beror på att frötillförseln via odling upphört.
Närkes flora
Växten är känd i Sverige från 1702, troligen som åkerogräs. Den odlades som vallgräs från slutet av 1800-talet (Witte 1915b). Fröet salufördes i Sverige fr.o.m. 1892 (Lyhagen 1991) men anmärktes vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891). Odling är känd från Irvingsholm i Tysslinge 1902 (Hegardt 1909) och från trakten av Örebro Centralstation 1928 eller 1929 (E. Almquist enl. Broddeson ms). Under 1800- och 1900-talet uttunnades fynden. Nu är renlostan praktiskt taget försvunnen.
Ångermanlands flora
Har försvunnit från stora delar av landet och förekommer ej längre i Ångermanland. Det senaste daterade fyndet är från 1959. - 16(13).
Flora över Dal
Myrin 1832.
Västmanlands Flora
Spridda, tämligen regelbundna fynd i skilda delområden t.o.m. 1950-talet: för nuvarande (mycket) sällsynt Utbredningstyp: fdU.
Floran i Skåne.
Status: bofast, men möjligen en relativt sentida invandrare. Dock redan 1838 angiven som allmän (Lilja 1838) och sannolikt inkommen före 1749. Senare under 1800-talet odlad som foderväxt och allmänt förvildad.
Förändring och hot: under 1800-talet och början av 1900-talet ett allmänt ogräs i slättområdena (jfr Lilja 1870), men efter 1950 hastigt minskande; mot slutet av 1900-talet sällsynt men de senaste årtiondena åter ökande (om än endast i sydvästra Skåne) vilket troligen hänger samman med övergången till mindre effektiva (miljövänligare) ogräsbekämpningsmedel. Nationellt rödlistad (EN).
Kommentar: B, granskare GHm och KAO.
Smålands flora
Renlostan var tidigare spridd som åkerogräs i södra och mellersta Sverige men finns numera kvar som sådant bara i Skånes och Östergötlands slättbygder. Under en period odlades den som vallgröda (såldes exempelvis av Svenska Utsädesbolaget 1892–1966, Lyhagen 1991) och uppträdde i samband med det som förvildad. Arten har också kommit in med utländskt utsäde och i sen tid med gräsfrö. – I Småland var den under 1800-talet sällsynt som åkerogräs i vårsådd säd (Scheutz 1864) och verkar då ha saknats i väster och söder (Scheutz 1857); arten noterades inte av de tidiga 1800-talsbotanisterna i Hylte Femsjö, Värnamo Fryele och Växjö Växjö (det enda fyndet i Femsjö och det första från Växjö är båda från 1925). Som odlad (och förvildad) omnämndes arten först från Sävsjö Vrigstad (Wetter ms 1894) och sedan från Tingsryd Södra Sandsjö (Hård 1912). Som oavsiktligt införd har arten uppträtt i åtminstone Jönköping (hamnen, flera fynd på 1920-talet) och Kalmar Kalmar (flera fynd i hamnområdet från 1884 och framåt, åtminstone delvis med spannmål till ångkvarnen). Minst hälften av fynden från senare år härrör ur gräsfrö; tidiga fynd av detta slag har gjorts i Kalmar Slottsvägen 1895 (K. F. Dusén i S) och Älmhult Älmhult 1936 (trädgårdsgräsmatta; Andersen ms 1936). – Antalet fynd i Småland har två distinkta toppar, dels under 1880-talet, dels under 1920-talet; den senare toppen beror troligen på att arten då odlades.
Ölands flora
Renlosta härstammar troligen från södra och sydöstra Europa men har som åkerogräs spridit sig både åt väster och norrut. Den har såtts in som vallväxt men även inkommit som förorening med vall- och gräsfrö.
Renlosta växer på torr, sandig och kulturskapad mark, mest i miljöer med svag konkurrens. Gräset är idag noterad som åkerogräs samt tillfälligt funnen i trädgårdsland. De få fynden är gjorda på lätta och sandiga jordar.
I äldre tider förekom renlosta i ettåriga vallar och kunde därifrån sprida sig ut i landskapet. Sterner (1938) noterade den ofta på trädor men också i vägkanter, längs bygator samt några fynd från banvallar och järnvägsstationer. Från mitten av 1900-talet har det skett en minskning orsakad av mer effektiv ogräsbekämpning och ändrad markanvändning som missgynnar konkurrenssvaga, ettåriga växter. På dagens Öland är renlosta starkt minskande och under 2000-talet har fynd endast gjorts på tre lokaler. Det kan finnas fler, ännu ej upptäckta lokaler.
Renlosta tillhör de växter som i äldre tider fanns med i fröblandningar till vallodlingar. I en undersökning ledd av Länsstyrelsen i Östergötland Örternas uthållighet i vallodling, kan man läsa: "Vid slutet av 1800-talet kunde man köpa vallfröblandningar av helt annat slag än idag. De kunde förutom vanliga klövrar och gräsarter innehålla kråkvicker, häckvicker, gulvial, käringtand, stor käringtand, knylhavre, renlosta m.m. Säkert påminde en åker sådd med detta utsäde ganska mycket om en insektsrik och blommande ängsmark."
Renlosta skiljs från andra arter i släktet främst på sina långa ståndarknappar (3,5–5 mm). Vippan är allsidigt utbredd, gles och med långa grenar. Den nedersta bladslidan har en mjuk matta av korta hår vilket påminner om luddtåtel Holcus lanatus (Holmström 1994). Man kan därför artbestämma renlosta med känseln.
Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.
Gotlands flora
Kulturföljeslagare.
Funnen i åkerkanter och på ruderatmark. En kraftig minskning skedde under 1900-talet. Johansson (1897) angav renlosta som ”Flerst. eller kanske h. o. d.”, motsvarande mindre till tämligen allmän. Matsson (1895) angav den dock redan då som ganska sällsynt på ön. Funnen på minst 48 växtplatser före 1950. Från perioden 1951–2000 finns totalt tolv fynd, varav nio från åkrar eller åkerkanter. Äldre uppgifter är mycket knapphändiga i fråga om hur renlosta växte; kanske var den även tidigare vanligast på åkrar. Från 1800-talet finns uppgifter från Klintehamn, Visby hamn, Katthammarsvik, Slite, Storugns i Lärbro samt Fårösund, vilket antyder att renlosta även kan ha kommit in med hamntrafiken. En förekomst från kyrkogården i Ardre 1946 visar på att renlosta kan ha följt med vid sådd av gräsfrö. Några säkra slutsatser går dock inte att dra från det material som föreligger. Orsaken till den starka minskningen under 1900-talet är fördold för oss.
Bohusläns Flora
Renlosta ingick förr i vallfröblandningar från centrala Europa och har spritt sig till dikes- och vägkanter (Palmér 1927). Underligt nog sägs arten vara stadd i spridning vid mitten av förra seklet (Fries 1971). Nu tycks den vara helt försvunnen från landskapet.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Renlosta är ett ettårigt gräs som förr förekom som ogräs ”i åkrar och på trädesfält” (Wikström 1840), men inte så allmän som råglostan. Numera hittar man den som tillfällig på stationsområden, vägkanter och andra skräpplatser, ibland också i nysådda gräsmattor. Under 1900-talet har den av och till odlats som vallväxt och flera av fynden har detta ursprung.
Upplands flora
Almq. Spridd (mest söderut; i skärgården till odlingsgränsen), men sällsynt i Heby.
Renlosta förekom tidigare som åkerogräs, men har även tidvis odlats som fodergräs. Numera påträffas den mest tillfälligt på vägslänter och skräpmarker.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Renlosta rapporterades från några lokaler i starkt kulturpåverkade miljöer vid 1800-talets slut, och flera kollekter ligger i herbarierna. Den senaste observationen i Hälsingland gjordes 1952 i Fläcka, Enånger (ZSM).