renfana

Se: munkrenfana Tanacetum vulgare f. crispum och vanlig renfana Tanacetum vulgare f. vulgare

Se munkrenfana Tanacetum vulgare f. crispum och vanlig renfana Tanacetum vulgare f. vulgare.

utan lokaluppgift (P. Osbeck i S).

Renfana är ursprunglig på havsstränder, främst dyn-, klipp- och klapperstensområden. Den är dessutom kulturgynnad och bildar stora bestånd på torr, sandig och ljusöppen mark - åker- och vägrenar, järnvägsområden, grustag, vildvuxna gräsmarker och ruderatmarker. Arten gynnas, åtminstone under ett tidigt skede, av den allmänna igenväxning som för närvarande kännetecknar stora arealer gammal odlingsmark. Den sprider sig allt längre in i skogsbygderna samtidigt som den ökar i frekvens i kustområdena.

Tämligen allmän-spridd.

Gammal bofast art.

Se även munkrenfana Tanacetum vulgare f. crispum.

Trivialart i större delen av landskapet, särskilt vanlig vägkants- och bangårdsväxt. Sparsammare i inlandet utanför älvdalarna, framförallt i de nordöstra inlandssocknarna där förekomsten är otillräckligt känd.

Anses ursprunglig vid havsstränder, eljest införd som medicinalväxt. Odlades t ex förr såsom kreatursmedicin i Tåsjö (Modin 1916). På senare tid mest spridd utmed järnvägar och landsvägar.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän på Mälarslätten; högre upp överallt allmän-tämligen allmän (längs väg- och järnvägsstråken samt eljest i kulturområden). Övergår N om Mälarområdet till att enbart växa på euhemeroba ståndorter. Utbredningstyp som (eventuell) idiokor: S12. Som antropokor: U.

1810 Tanacetum vulgare L.

Syn.: Chrysanthemum vulgare (L.) Bernh.

This species s. lat. is now widely distributed in Eurasia and N. America. The origin of the species s. str. is uncertain but may be looked for in the southern and eastern parts of the European range. Formerly it was cultivated for medicinal and ornamental purposes in gardens from which it escaped. Mast of the Asiatic population is sometimes distinguished as a separate species, T. boreale Fisch. ex DC., or as var. boreale (Fisch. ex DC.) Trautv. & Mey. T. vulgare has been introduced into N. and S. America, S. Australia and New Zealand.

Renfana är ursprunglig utmed havet där den växer på steniga och blockrika stränder, skiffervallar och ibland även sandstränder. Den kvävegynnade växten ses ofta på tångvallar eller fågelöar gödslade av spillning. Av de aktuella fynden är endast ca 10 % gjorda på stränder. Majoriteten av fynden är i stället från starkt kulturpåverkade lokaler som vägrenar, åkerkanter och ruderatmarker (jordhögar, stentippar, grustag och avfallsplatser).

Rikard Sterner anmärkte att fynd av renfana från havsstränder främst var gjorda utmed västra kusten, från Köping sn i norr till Ventlinge i söder samt de småöar i Kalmarsund som hör till Öland; detta stämmer än idag. Vid inventering av fågelöar strax norr om Ölandsbron noterades renfana på samtliga öar som besöktes. För övrigt är växten väl spridd i landskapet men saknas helt på Stora Alvaret förutom fynd utmed de tvärvägar som korsar alvaret; dessa vägkantslokaler syns tydligt på den aktuella utbredningskartan. Renfana är en vanlig art både idag och förr, den bedöms ha gynnats av en ökad näringstillgång i dagens odlingslandskap. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer) vilket stämmer med vår bedömning.

Renafana förträds på Öland av vanlig renfana f. vulgare samt den odlade munkrenfana f. crispum.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare, förvildad.
Kulturmark: vägkanter, gårdsmiljöer (ibland kvarstående), skräp- och soptippar, jordhögar, grustag och annan ruderatmark; ibland utkommen på torrängar och beten. Renfana har funnits vildväxande på Gotland sedan gammalt; den har även odlats och förvildats (Johansson 1998). Johansson (1897) angav frekvensen ”Flerst.” (motsvarande mindre allmän). Arten ökade under 1900-talet, kanske i första hand som vägkantsväxt.

Det finns en krusbladig form av renfana, munkrenfana f. crispum, men den är mycket sällsynt som förvildad; se nedan. Nästan alla noteringar gäller huvudformen, vanlig renfana f. vulgare.

Renfana växer exponerat på torr till frisk, gärna grusig eller sandig mark på vägkanter, banvallar, igenväxande övergiven gräsmark, grusplaner, grustag och andra skräpmarker. Dessutom finner man den på havsstrandängar och någon gång på blockstränder och fågelöarnas hällmarker. Sedan förra inventeringen, då arten ansågs förvildad i inlandet, har den ökat i de inre delarna av landskapet. Troligen gynnas den av den allmänna igenväxningen av gammal betes- och odlingsmark. Alla noteringar gäller formen vanlig renfana f. vulgare.

Se även munkrenfana Tanacetum vulgare f. crispum

Renfanan saknar ursprungliga växtplatser och har kommit in med kulturen. Den odlades allmänt vid gårdar i landskapet under 1800-talet och troligen långt tidigare. Från början var den kanske mest spridd från odling men senare med transporter längs vägnätet. Den tidigaste uppgiften är från 1833 då växten noterades från Gävle hamn. I Gävletraktens växter uppges den finnas flerstädes 1848 och 1863. Arnell anger den som tämligen allmän 1924, men som tydligt spontan mest i kustsocknarna, »i de inre socknarna såsom Hedesunda och Österfärnebo förekommer den nästan blott som odlad eller förvildad«. Arten har ökat starkt under 1900-talet och spridningen fortgår alltjämt.

I kulturlandskapet är renfana mycket vanlig på öppna skräpmarker. Favorittillhållen är stationsområden, banvallar, övergivna grusplaner, industritomter, igenväxande upplagsplatser och vägkanter vid större vägar. Längs skogsvägar är arten inte lika självklar. Renfanan är mycket konkurrenskraftig så länge marken är öppen och oskött. I hävdade gräsmarker finns däremot ingen renfana.

Till de vanligaste följeväxterna hör den likasinnade högörten gråbo samt röllika (27%), stormåra, maskrosor, rödklöver och hundäxing. Vid havet är havtorn, strätta, kråkvicker, rödklint och gråbo vanligt sällskap. Renfanan blommar på sensommaren, samtidigt med ljung, ängsvädd och åkermolke.

Renfana är en snabb och konkurrensstark kolonisatör på störda marker. Den koloniserade älvbotten i fors som blottlades genom kraftverksbygge i Arbrå. På en nyskapad upplagsplats för bland annat bark på Duvön i Sandarne hittades år 2007 finsk fingerört, stallört, vildmorot, fältmalört, kåltistel och 2008 skogsstarr och pricknattljus. År 2009 var dessa exotiska arter borta, utkonkurrerade av väldiga mängder av renfana. Ett annat exempel är en äng i Idenor där renfana breder ut sig på mer småvuxna arters bekostnad om den inte hejdas och rycks bort med rötterna. Renfana har också etablerat sig på ett antal havsstränder i närheten av hus, hamn, väg eller stig. Arten blommar från mjölkens till ljungens tid. Den ratas av betande djur (Åkerblom 1951). Bild i Natur och vegetation på sid. 69.
Större delen av kulturmarkerna var i början av augusti 1994 gulbruna av torka. På en sydvänd vägslänt var då renfana en av de friskt gröna växterna och blommade. Den skjuter ofta nya skott och blommar om efter att ha blivit slagen. Inget grönt övervintrar.

Namnet renfana användes redan på 1500-talet (SAOB), kanske därför att arten växte på åkerrenarna, vilket i viss mån var liktydigt med vägrenarna. Namnet passar fortfarande, även om dagens renar har mycket annorlunda karaktär.

Se även munkrenfana Tanacetum vulgare f. crispum