rävstarr

Myrin (1832) anger: "Åtminstone på Dalslands slättbygd flerestädes.” Uppgiften är sannolikt felaktig. Inga beläggexemplar eller preciserade lokaluppgifter är kända från landskapet.

459 Carex vulpina L.

This species includes var. nemorosa (Rebent.) Koch (syn.: C. otrubae Podp.) with its main occurrence in W., C. and S. Europe. The approximate S. limit of typical C. vulpina is tentatively drawn. The N. American C. vulpinoidea Michx has been introduced into W. and C. Europe (Fl. Eur. 5/1980, p. 297). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 65.

Närings- och värmekrävande, sälls. art i lerdiken på Närkeslätten.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd på Mälarslätten (koncentrerad till Mälarområdet); högre upp några fynd på utpräglat eutrofa ståndorter i låglänta kulturområden t.o.m. Nedre Bergslagen. I SÖ. Skogslåglandet sannolikt bofast, i Bergslagen numera osäker. Totalutbredningen Liksom svensk utbredning SÖ-lig; säkerligen missgynnad av de temperaturklimatiska förhållandena ovan Mälarområdet Utbredningstyp (som bofast): S9?

Vid tjärn . - 1 (1).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men belagd från ungefär lika många rutor vid förra inventeringen; förefaller dock sällan vara långlivad på de enskilda lokalerna.
Kommentar: B, granskare KAO.

Rävstarr är i Norden en sydöstlig art; dess västgräns löper genom Småland och Västergötland. Den växer på våt eller fuktig, näringsrik jord, helst lerjord, och påträffas framför allt vid gårdsdammar och vattenhål, i diken och i fuktsvackor på betesmark samt på betade åstränder. Arten är störningsgynnad. Trots att den är grov och robust konkurreras den snabbt ut vid igenväxning.

Rävstarr har i Sverige en sydöstlig–östlig utbredning med fynd upp till Gästrikland. Den växer på näringsrik, gärna kalkhaltig lerjord. I sina ursprungliga växtmiljöer, rikkärr samt fuktiga och glesare lövskogar, är den idag mindre allmän. I stället anträffas den vanligen på kulturpåverkade lokaler som diken, vattenhål för djuren, kraftledningsgator och måttligt betade fuktängar. Växtmiljöer där rävstarr tidigare inte noterats är grävda bevattningsdammar och övergivna kalkstensbrott. Rävstarr gynnas av måttligt bete och klarar genom sitt kraftiga växtsätt även en viss igenväxning. Men när denna gått för långt och främst viden Salix spp. tagit över, slås rävstarren ut trots att den är robust och storväxt.

Utbredningen är nästan uteslutande västlig på Öland och följer i söder den västra landborgen, både ovanför och nedanför densamma. I norr runt Horns kungsgård NR, Högby sn, finns flera rika lokaler. Flera lokaler har försvunnit medan några tillkommit, som en mycket rik lokal strax norr om Bredinge malm, Kastlösa sn, där flera hundra plantor växer i en betad äng i kanten på Stora Alvaret. Den fortgående dräneringen och igenväxningen som skett av landskapet har missgynnat arten. En brasklapp är att en del äldre fynd från 1800-talet i stället kan vara blankstarr C. otrubae som länge uppfattades som en skuggform av rävstarr. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Rävstarr kan ibland vara svår att skilja från blankstarr C. otrubae. En användbar metod är att granska den basala slidan längst ner på stjälken. På rävstarr är denna löspassande, ser ut som en några nummer för stor strumpa (tänk Pippi Långstrump), medan den på blankstarren sitter mer "tight" (Schou 2006). Fruktgömmet hos rävstarr har en näbb som är långt kluven på utsidan och kortare kluven på insidan, medan blankstarr har en näbb som är grunt kluven på båda sidorna. Blomaxets stödblad hos rävstarr är korta, mörka och med tydligt markerad och omfattande bas (lik bladöron). Blankstarr har längre stödblad som är ljusa och saknar tydligt omfattande bas.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Diken, lövkärr, bryor, fuktiga ängen och lövskogar, fuktsvackor på betesmarker. Vanligast i de inre, mellersta delarna av huvudön, sällsyntare i skogsområdena på Lojsta hed, östra, norra och nordöstra Gotland samt på Fårö. Johansson angav inga lokaler norr om Othem. Rävstarr är i jämförelse med blankstarr ovanlig längs öns stränder. Troligen oförändrad frekvens under 1900-talet.

Rävstarren uppträder främst i näringsrika strandkärr och fuktängar vid större sjöar, men även i diken och småkärr på lera. Den är skugg- och konkurrenskänslig och därför mycket beroende av hävdade strandängar. Rävstarren är emellertid också känslig för intensivt bete och tramp och tycks tillfälligt gynnas av upphörande bete och igenväxning. Vid fortsatt igenväxning konkurreras den sedan ut av älggräs, vass, grenrör och andra höga växter.