råttsvans

Gammal bofast art.

[I Hultén (1971) finns en prick i området Fjällnäs–Tänndalen. Bakgrunden till denna markering har inte kunnat utrönas.]

877 Myosurus minimus L.

This widespread species occurs in large parts of Europe, W. Asia and N. America. Being an anthropochorous plant, it has been introduced into several localities within and outside the original area, for instance N. Europe and eastwards into W. Asia and S. Africa and S. and E. Australia. It is apparently native in N. America and occurs there in at least four subspecies and/or varieties. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 168.

Råttsvans är en mycket kulturgynnad art som kanske är ursprunglig på hällmarker och markblottor vid kusten. Den konkurrenssvaga och ljuskrävande arten växer dock främst på naken jord i betesmarker, fållor och på vallar, särskilt vid vattenkar, in- och utsläppsställen och på de upptrampade djurstigarna. Ganska ofta ser man den också på ljusexponerade hällar i åkrar och betesmarker, i trädgårdsjord och på trädor. Särskilt på lätta, vårfuktiga jordar kan den ibland uppträda mycket rikligt. Råttsvansen blommar i april/maj och vissnar sedan bort under försommaren.

Mkt sälls. i naturlig vegetation på berghällar och på ett glesvuxet åskrön. F.ö. spridd på näringsberikad mark vid hagar, trädgårdsland, sandjordsåkrar, på murar etc.

Ett rikt bestånd sågs på en landvinning på sand V om Hästnäs i Götlunda (Morander 1986). Ett 30 m² stort bestånd av mycket stora ex. fanns vid en utfodringsplats i ett sankt bete på landvinning N om Fröshammarsviken i Götlunda 1983.

Förr allmän på Mälarslätten, nu åtminstone spridd; högre upp spridd-tämligen sällsynt i kulturbygder. Det är möjligt, att arten i Övre Bergslagen, där hittills endast en lokal varit känd, möter ett olämpligt temperaturklimat. Den låga frekvensen i Nedre Bergslagen beror troligen till stor del på andra 0rsaker, bl.a. ofullbordad spridning Funnen ymnig ännu i N. Skinnskatteberg: Udden i osådd åker 1975(!). I Västerfärnebo i N. Skogslåglandet allmänt inslag i vallar enligt LOH. (1951). Utbredningstyp: S2.

På grund av växtens oansenliga yttre och nedvissnande under sommaren samt dess numera ofta begränsade uppträdande inom vegetationsytor, som sällan kan genomgås systematiskt (åkerträdor, vallar, trädgårdsland), kan den kända frekvensen antas vara betydligt lägre än den verkliga.

Sällsynt längre norrut. - 30 (19).

Myrin 1832.

Råttsvans är en konkurrenssvag ettårig art som växer på näringsrik, tidvis fuktig, naken sand- eller lerjord. Den är vanligast på kostigar, i betesfållor och på annan söndertrampad mark – man söker den ofta med framgång vid drickhoar eller där en fästig passerar en marksänka där det är lite fuktigt. Råttsvansen växer även kring hällar i åkrar, på betesmarker och havsstränder samt som ogräs i trädgårdar och åkrar, särskilt på ställen som torkar upp sent.

Råttsvans växer på periodvis fuktig, gärna kvävepåverkad mark med för övrigt glest växttäcke. Under sommaren torkar ofta växtplatserna fullständigt ut. Råttsvans klarar höga kalkhalter och kan ses växa i ren kalkgyttja. Växten är vanlig i alvarvätar där den ibland delar miljö med dvärgkämpar Plantago tenuiflora. I betesmarker hittar man växten på fuktiga och trampade kreatursstigar, vid grindhål och grävda vattenhål. Den kan även växa i fuktiga åkerkanter, slitna gräsmattor, grusgångar och ruderatmiljöer (jordhögar och gamla stenbrott). En mer udda växtmiljö hittades i en betesmark norr om Gårdby kyrka. Där växte råttsvans på ett minimalt jordlager i en vattenränna av cement.

Råttsvans är en vanlig växt på Öland med flest lokaler på Stora Alvaret och i östra sjömarken. I Mittlandet är det lite glesare med fynden och den växer främst på i skogen insprängda alvarpartier och längs traktorvägar. Norr om Borgholm finns en hel del fynd frånsett Bödas barrskogar där växten saknas.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Råttsvans växer i tunn jord i vinterfuktiga svackor på hällmark, i vätkanter och på uppfrysningsmark. I dessa biotoper bedömer vi den som ursprunglig; i övrigt är den sekundärt spridd i jordbrukslandskapet. Här finns den på fuktiga strandängar och vattensjuk åkermark, men även på torrare ängar, både på tyngre och på lättare jordar, oftast i jordblottor eller i hårt trampade partier som är fuktiga eller blöta vintertid. Betesgynnad.

Johansson (1897) bedömde råttsvans som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Vår inventering tyder på en svag minskning under 1900-talet.

Råttsvans växer exponerat på störd, naken, åtminstone tidvis fuktig jord på berghällar, i naturbetesmarker, trädesåkrar, på ladugårdsplaner, stigar och små körvägar, ofta på störda, kreaturstrampade partier. Den förekommer även som ogräs i trädgårdsland och andra planteringar. Den lilla, anspråkslösa arten är lätt att förbise.

Råttsvans överlever mer i fröbanken än på markytan. Den kan gro massvis efter plöjning men försvinner helt när vegetationen sluter sig, till exempel med vallväxter. Likaså kommer den fram, där får sparkar upp gropar men försvinner med fåren. Den har setts i hästbetad hage och på kostig. Arten brukar visa sig varje år på muren i södra kanten av prästgården i Bollnäs, där den finns tillsammans med skatnäva och ett par sedumarter i tunn jord, som blir så torr att inga gräs överlever. Den gror där på hösten, övervintrar grön och blommar i vitsippans tid, samtidigt med de första blommorna på vitgröe och trampgröe. Den bildar rikligt med frö, vissnar och blir brun redan vid midsommar om vädret är torrt, och vilar som frö till hösten. Då gror vanligen en del frön, medan andra kan hamna i fröbanken. Avvikelser från detta mönster har setts, till exempel kan plantor saknas på senhösten eller när snön försvinner.