pors

Allmän

618 Myrica gale L.

Syn.: Gate palustris A. Chev.

This species s. str., occurring in N. and W. Europe and N. America, is mapped together with its var. tomentosa C. D. C. in northwestern N. America and E. Asia. The species s. str. belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 218 and map 199). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 117.

Pors är ursprunglig men något kulturgynnad. De knä- till medelhöga buskarna bildar täta bestånd i kärr, på fukthedar samt vid sjöar och vattendrag. Ibland kan man också finna glesa porsbestånd långt ute på högmossar - en miljö i vilken växten numera sprider sig. Här och där i norra Halland växer den också mer eller mindre rikligt på ganska torr mark utmed stengärdesgårdar.

Täml. allm. krydd- och läkeväxt, men ovanlig på Närkeslätten. Pors var allm. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b). I grannsocknarna Glanshammar och Rinkaby sågs 39 resp. 2 lokaler (Nilsson 1986), de flesta i Käglans skogsområde. Arten ”saknas ofta” på Vätterns stränder (Stålberg 1939). Pors växer i Örebro län som myrväxt endast i kärren, aldrig i mossar (Backéus 1984).

Växten är sedd på sjö- och åstränder, i trädlösa sluttningskärr, bäckkärr och sumpskogar, landsvägsdiken, skvattramtallskogar, hyttdammar, friska skogsvägrenar, fuktiga hagar, på en nyanlagd pir av sand i strandkärr, grustagsbottnar etc. Den finns flerst. på öar i Vättern, Hjälmaren, Sottern och Tisaren m.fl. sjöar. I Lillkyrka är den funnen rikl. ute i en frisk igenväxande hage bland enar 1998.

Stora bestånd är registrerade vid Ursnäsudde i Lillkyrka med 100-tals m² på tuvig Hjälmarstrandäng 1989, och vid Apelabacke i Ödeby vid Sågbäckens utlopp i Väringen 1989 samt vid Ringabymossen 1989.

Genom lämningar från Gräsmossen i Värmland nära Närkegränsen har Florin (1969) förlagt porsens första uppdykande i Kilsbergen till senglacial–förboreal tid, d.v.s. för 11 000–8 000 sedan. Förekomsten vid Askersund/Ramundeboda Laxsjöarna betraktades som en möjlig atlantisk relikt (Sernander 1893) sedan omkr. 6 700–5 300 år.

Gammal bofast art.

Allmän i kustbandet utmed havsstränder och i kustnära myrar inom en ca 5 km bred zon, längre in i inlandet sällsynt. - 31(16).

Allmän i Bergslagen och Skogslandet, även i lerslätternas grannskap. På Mälarslätten nu sällsynt-tämligen sällsynt på fasta mineralstränder och i kvarvarande småmyrar (förr vanligare). Skyr i och för sig inte näringsrik miljö (i Arboga vid den eutrofa Tjurlången, i Skogslandet flerstädes i kärrängar på lera). Uttunnande i SÖ nog främst beroende på (kulturbetingad) myrbrist samt i strandmiljö brist på ståndorter med lämpliga substratförhållanden. Klimatfaktorer saknar betydelse för utbredning Utbredningstyp: N1.

Först uppgiven av Thedenius (1839–42).

Porsen växer i näringsfattiga kärr, oftast i kanterna men också på öppna kärrytor. I mosslaggar är den vanlig. På flacka sjöstränder uppträder arten tillsammans med blåtåtel Molinia caerulea, brunven Agrostis canina, hirsstarr Carex panicea och ängsvädd Succisa pratensis. Den påträffas också längs stränderna av åar, bäckar, skogstjärnar och myrgölar.

På stränder och i förut slagna eller betade kärr ökar arten efter det att hävden upphört.

Pors växer på fuktig–blöt, kalkfattig och ofta sandig mark. Den ses i sumpskogar med klibbal, björk, gran eller tall. Pors växer i kanten av kärr, gärna med inslag av vitmossor Sphagnum sp, och där övrig vegetation domineras av ag Cladium mariscus, blåtåtel Molinia caerulea eller videsnår Salix sp. Även vid grävda dammar, i dikeskanter, strandnära betesmarker och gamla torvgravar kan den dyka upp.

Pors växer idag främst i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Arten har gått tydligt tillbaka, och är idag försvunnen från sex socknar där den noterades i Sterner (1938). Dräneringen av landskapet men också igenväxning av skogskärren har gjort att pors idag är sällsynt på Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
I skogskärr och sumpskog samt i myrkanter, oftast i skog men ibland även i öppna fuktängar. Ofta i mycket utbredda och rika bestånd. Allmän i mellersta Gotlands skogsbälte. Ej känd längst i söder; Johansson (1897) bedömde pors som tämligen allmän, från Hablingbo till Rute i norr. I dag är den ungefär lika vanlig, och sydgränsen är ungefär densamma, men några lokaler på Fårö (Mölnorträsk i gungfly, Avanäset) har upptäckts. Ej känd från Gotska Sandön.

Pors växer på mager fuktig sand eller torv längs sjöstränder, utefter mosselaggar, i skogskanten ut mot myrar och i skogskärr, där den kan bilda snår. I fuktheden på bergens hällmarker är porsen en av karaktärsväxterna.

Sent på hösten kan man på en sandstrand vid havet finna mängder av porsfrön liggande kring moderbusken. De nås lätt av stormvågorna. De kan flyta ett år (Romell 1938a) och bör kunna transporteras långt på havet. Denna flytförmåga ligger troligen även bakom artens goda spridning längs vissa vattendrag i inlandet.
Pors är mestadels en låg buske. Den blommar i blåsippans eller början av vitsippans tid, han- och honbuskar samtidigt. Täta pollenmoln sprider sig då man går genom buskagen. I lingonens tid sväller axet av gula frukter. Nötternas egen gula färg förstärks av de små gula pärlor av doftämne som sitter där, liksom på bark och blad. Sent på hösten är nötterna grå. Många faller då ut, medan andra sitter kvar över vintern. Bladen utvecklar inga höstfärger utan skiftar från grönt till gråbrunt innan de faller av. Veden är, liksom på några andra arter av ris och småbuskar, grön ovan jord, men vit under jord.

Pors har haft sitt namn åtminstone sedan 1290 (Lyttkens 1904–1915). Den hade betydelse i hushållet och är en av de ganska få växtarter som har givit namn åt platser, bland annat Porstjärn vid Enan i Ramsjö och Porsmyran, som finns dels i Ramsjö, dels i Los. Dessa tre platser ligger i de stråk där pors även i dag växer i nordvästra Hälsingland.