pestskråp

Införd på okänt sätt och förvildad, det är obekant om arten odlats i landskapet. - 3 (3).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

1831 Petasites hybridus (L.) Gaertn.

Syn.: P. ovatus Hill, P. officinalis (L.) Moench

This species occurs in most of Europe and adjacent parts of Asia. It has been widely spread as a medicinal plant, for instance to Fennoscandia, N. America and New Zealand.

Pestskråp växer i mycket täta och ibland även vidsträckta bestånd på frisk till fuktig, näringsrik och gärna lerig mark i anslutning till herrgårdar och prästgårdar samt i bydungar, vid vägar, åar och diken. Ibland finner man tillfälliga förekomster i grustagens högar av fyllnadsjord och i anslutning till avfallstippar. Den sprids vegetativt genom avslitna bitar av de rikt förgrenade jordstammarna. Artens könsfördelning är komplicerad och i Norden är honligt fungerande individ mycket sällsynta (Kers 1991).

När den gamla medicinalväxten pestilensrot eller pestskråp infördes till Sverige är inte helt klarlagt, men mycket talar för att den började odlas först under 1600-talet (Hylander 1971). De äldsta halländska uppgifterna är från 1700-talet men av Montins beskrivning ovan förefaller det troligt att växten funnits på de beskrivna platserna under avsevärd tid, kanske anda sedan 1600-talet.

Pestskråp sprids fortfarande i landskapet, troligen främst med jordtransporter.

Läkeväxt, förr odlad i trädgårdar och parker varifrån ett 100-tal bestånd sedan två århundraden har spritts genom utkast m.m. Enl. Sernander (1895) var den allm. i svenska kryddgårdar under medeltiden, men bl.a. Hylander (1971) påpekade att den odlades i Sverige först under 1600-talet och förvildades i landet först på 1740-talet. Örebrobestånden nämns av Afzelius (ms 1779–1784) och var enl. Bagge (1785) vilt växande i trakten.

Förvildade bestånd har setts vid ödetomter, vägkanter, tippar, bäcklundar, banvallar, kalkbrott, kanalbankar och andra områden med trädgårdsavfall.

De omfångsrika bestånden i Ekeby, kända redan av Samzelius (ms 1758) och Gellerstedt (1852), härrör möjligen från början av 1700-talet. De var på sin tid ”Närkes största förekomst, utstrålar från komministergården” (Sernander 1931a, 1933). Ännu 1994 fanns växten ymn. över flera 100 m² bl.a. SÖ om komministergården och i vägrenar kring kyrkan.

En omvärdering av beståndens ålder måste också göras på andra håll i Närke, bl.a. vid Aspa bruk i Askersund/Hammar, där arten knappast växt sedan Vasatiden som Roseen (1933) antog. Odlingen vid Bruksgården uppmärksammades av Sjöbeck (1935b, foto) och Broddeson (ms) såg den förvildad i vägkanten 1930, där den fanns kvar 1991.

Det största registrerade beståndet sågs vid tegelbruksplanen i Hammar över 1 000-tals m² 1990 och på en gammal tipp vid Skyllberg i Lerbäck med omkr. 300 m² 1992.

Ny bofast art.

45; varav cirka 37 recenta. 24 av dessa på Mälarslätten, beroende särskilt på högre odlingsfrekvens där i gången tid. Fullt härdig åtminstone upp i Nedre Bergslagens lågtrakter (Huruvida också i Övre Bergslagen är svårt att gissa. Har föga eller möjligen inte alls odlats där.) Utbredningstyp: S2.

Pestskråp är en gammal medicinalväxt som odlats i Sverige sedan medeltiden och den är idag spridd i Götaland, Svealand och med enstaka fynd ända upp till Norrbotten. Växten härstammar från södra och centrala delarna av Europa. I Hultén (1971) är pestskråp markerad på mellersta Öland. Var denna uppgift kommer ifrån har inte gått att klarlägga. Något fynd av pestskråp har inte gjorts under inventeringen och något belägg har inte lokaliserats.

Troligen förvildad, bofast.
Pestskråp hittades på Gotland först i början av 1900-talet; troligen har den spritts med rotfragment från odling (Johansson 1998). Den trivs i fuktig, näringsrik miljö, ofta i sluttningar och nära bebyggelse: bäckar, diken, grustag; en gång i utsipprande vatten i en kalksluttning och en gång i en strandkant. Pestskråp kräver förmodligen rörligt, ytnära grundvatten.

Pestskråp är förmodligen införd och från början odlad som läkeväxt sedan mycket lång tid. Den ansågs, som namnet antyder, till och med vara verksam mot pesten. Huvudsakligen är den dock införd som prydnadsväxt vid större gårdar. Den kan stå kvar länge, breda ut sig kraftigt med utlöpare och även spridas med hjälp av jordstamsbitar. Endast hanliga kloner är funna i Bohuslän.

Pestskråp är en odlad och kvarstående eller förvildad art. Den kommer från Sydeuropa, Kaukasus och västra Sibirien och har odlats som medicinalväxt i Europa sedan medeltiden, bland annat som botemedel mot kramper och pest. Den första landskapsuppgiften är från 1834 då K.F. Thedenius noterade den från »Gefle på Tackjernsvåggården« [Näringen]. Lokalen uppges även i Gävletraktens växter 1848 med kommentaren »införd, endast honplantor«. Lokalen var, frånsett ett fynd från hamnen 1856, den enda kända i landskapet under 1800-talet och ytterligare lokaler tillkommer först under senare delen av 1900-talet. Arten odlas numer sällan som prydnadsväxt.

Pestskråp växer helst öppet på näringsrik mark och de stora bladen kan då täcka ansenliga ytor. Arten har påträffats i några gamla parkområden och på andra platser där den tidigare odlats. De flesta bestånd har dock hittats längs vägkanter och på tippar med trädgårdsavfall. Troligen sker en viss spridning av lösryckta jordstammar med snöplogar och andra vägfordon.

Pestskråp växer i täta, endast vegetativt förökade bestånd (kloner). Den blommar i blåsippans tid. Bladen kommer senare och blir stora och täckande, så att mycket få arter kan växa under dem. Kirskål är en sådan.