parksmultron

Ny bofast art; odlad som bär- eller prydnadsväxt, samt kvarstående eller tillfälligt förvildad, t.ex. vid vägrenar och på gårdar; sannolikt etablerad vid Beseboda i Augerum (jfr. Holmgren 1942).

1126 Fragaria moschata Duch.

This species is widely cultivated (in addition to the commonly cultivated strawberry F. x ananassa Duch.). Originating from C. Europe it has spread as an escape from gardens to N. Europe and other places, for instance New Zealand.

Den i äldre tid odlade arten växer nu som förvildad och naturaliserad i lövskogsbryn samt på väg- och åkerrenar i anslutning till trädgårdar och gammal tomtmark.

Köksväxt, förvildad i Sverige tidigast på 1810-talet, numera bofast förvildad i måttligt–starkt påverkad vegetation utom i näringsfattiga områden.

Vanliga växtplatser är ödetomter, kalkbrott, tippar, vägrenar, ekhagar, lövbryn, bäckraviner m.m.

Parksmultron har odlats i Sverige sedan 1638. Bakgrunden till de förvildade bestånden i Närke kan ha varit en omfattande odling varifrån växten spritt sig (jfr Nyman 1868). Mycket gamla bestånd kan förmodas bl.a. vid Lundby i Viby, där Gumaelius hade den i odling på 1800-talet och där allésnåren hyste rika bestånd 1995. Enl. Sernander (1933) odlades växten i Ekeby möjligen på 1830–1850-talen och sågs förvildad där 1931.

En anmärkningsvärt stor förekomst, ca 0,5 hektar, fanns i brynet 0,5 km Ö om Fabbetorp i Sköllersta 1990 (Holmer).

Spridd-allmän på Mälarslätten; för övrigt glest spridd-sällsynt i kulturtrakter Edafiskt fordrande lövmullart, av allt att döma fullt härdig t.o.m. Nedre Bergslagen. Sparsamheten ovan Mälarslätten beror på att odlingen var koncentrerad till herrgårdar och stora slättgårdar och att lämpliga stånd orter (parklundar, ädellövdungar) främst står till buds vid dessa. Mycket karakteristisk för resterna av områdets engelska parker. Utbredningstyp: S2.

Larsson 1868.

Parksmultron är ursprungligt i Mellaneuropa men har odlats som bärväxt i Sverige åtminstone sedan 1700-talet. Linné (ms 1732) tog i katalogen över faderns trädgård i Älmhult Stenbrohult upp växten som Fragaria fructu parvi, pruni magnitudine [Fragaria med små frukter, stora som plommon], på svenska jordgubbar – ett namn som senare togs över av F. ×ananassa. Av allt att döma var arten vanlig i odling i Småland under 1800-talet. Idag finner man den vid ödetorp, gårdsrester och i anslutning till äldre bebyggelse. Den kan även växa på vägkanter, på betesmark eller i dungar, men i regel finns det då någon torprest i närheten. Växten fördrar skugga och kan bilda stora bestånd i gles lövskog på mullrik jord – den har en stark förmåga att sprida sig med utlöpare (Ryberg 1986). Parksmultron är skildkönad, och bestånden, som nog i regel har uppkommit genom vegetativ spridning, innehåller oftast bara plantor av ett kön. Därför ser man sällan parksmultron med frukt.

Parksmultron anses ursprunglig i de centrala delarna av Europa. Den har gamla anor i vårt land och odlades redan på 1700-talet, långt före att jordgubbe F. × ananassa blev populär. Belägg finns från Öland från 1800-talets mitt och framåt. Idag förekommer parksmultron knappast i odling. Växten är skildkönad och de förekomster som påträffas hyser ofta bara han- eller honplantor; därför ser man sällan några frukter. Parksmultron kan hittas kvarstående i parker och på ödetomter. Dessutom förekommer den som utkast. Genom sina långa revor kan den lätt sprida sig till vägkanter och skogsbryn; en del förekomster är säkert mycket gamla.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, bofast.
Förr odlad. Spridd till närliggande gräsmark och vägkanter, även kvarstående. Från en lokal känd redan 1919, varför vi bedömer arten som bofast på Gotland.

Parksmultron odlades framför allt före jordgubbens tid och förekommer förvildad i närheten av äldre bebyggelse, i regel vegetativt spridd och ofta i stora bestånd. Man finner ganska sällan frukt, eftersom det ofta rör sig om kloner av han- eller honplantor. Man finner den i lövskogsbryn, på vägkanter, ödetomter och i gamla trädgårdar.

Parksmultron övervintrar med helt gröna blad. Jordstammen är tjock och inuti rödaktig som på blodrot. Arten kan växa i mycket djup skugga. Den blommar till exempel under örter med stora blad, som förkväver gråalskott. Den kan bilda en matta utan inblandning av andra arter i skuggan inne i en mycket tät aspdunge. I denna miljö blommar den inte. I öppnare miljö blommar den däremot rikligt i skogsstjärnans och ekorrbärets tid. Frukter har inte observerats på någon av dess växtplatser. En möjlig förklaring är att det överallt är enkönade kloner.
 Arten har bara observerats på platser där den torde ha planterats, och på utkast i skogen. Den förvildas och sprider sig med långa utlöpare, men ses fortfarande bara nära hus eller husgrunder.