Taxasida

odört

Conium maculatum

L.

odört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

odört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • odört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Conium maculatum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Conium maculatum L.
Svenskt namn
odört
norwegianBokmal
giftkjeks
norwegianNynorsk
giftkjeks
Finskt namn
myrkkykatko
finlandSwedish
odört
Danskt namn
Skarntyde
Foton
Patrik Engström
Ekerö, Ekerö kommun 2022-08-26
Patrik Engström
Ekerö, Ekerö kommun 2012-07-14
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Leffler 1866.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1406 Conium maculatum L.

This nowadays widespread species originates from the Mediterranean region and W. Asia. It has been introduced as a medicinal herb into N. Europe and several other parts of the world. Cf. world map in Meusel et al. 1978, map p. 308.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Odört växer främst på tånggödslade havsstränder och på starkt kulturpåverkad mark i anslutning till äldre bebyggelse.

Växten infördes troligen oavsiktligt till vårt land av människan redan under förhistorisk tid (Hjelmqvist 1955). Under medeltiden odlades den som medicinalväxt. Arten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien.

Odört har under 1900-talet blivit allt sällsyntare på kulturståndorter medan den fortfarande häller ställningarna som havsstrandsväxt.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Näringskrävande, giftig läkeört, under 1700-talet känd som allmänt åkerogräs (Samzelius 1764a) särskilt runt Örebro (Lundmark enl. Afzelius ms 1779–1784, Bagge 1785). Den växte också ”kring hustomter” i Lerbäck (Sahlstedt ms 1825). Under 1800-talet sågs den i Sköllersta (Gellertstedt 1831) och vid prästgården och Segersjö i Lännäs (Hamnström 1842).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

T.o.m. 1920-talet spridd i Södra och Östra Västmanlands kulturbygder (på Mälarslätten. kanske nästan tämligen allmän); i Bergslagen sporadisk. Nu sällsynt (under 1970-talet endast fyra lokaler). Som varaktig kanske bunden till Sydöstra Västmanlands sommarvarma slättbygder (måhända i längden till Östra Mälarområdet). Utbredning i Europa sydlig. Troligen utbredningstyp som mer eller mindre bofast: S12.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning
Odört (Conium maculatum) (Götaland och Svealand, i regel sällsynt) har blad som mycket liknar hundkäxets, men de är kala. Stjälken har röda fläckar nedtill. Dessutom har den både allmänt och enskilt svepe och rund, fårad frukt.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast men fordom odlad som medicinalväxt och måhända ursprungligen avsiktligt införd. Belagd genom avlagringar från järnåldern (HHje 1955).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %. Var under 1800-talet allmän vid gårdar och byar inom slättområdena (Lilja 1838 & 1870) men minskade sedan mycket kraftigt för att vid mitten av 1900-talet endast vara känd från ett drygt tiotal lokaler. Under de senaste årtiondena tycks dock åter en kraftig ökning ha skett och nu i synnerhet på havsstränder.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Odört föredrar näringsrik och kvävehaltig jord. Arten är ljuskrävande och trots sin storlek konkurrenskänslig. Därför växer den helst på öppen, gärna störd mark. Den finns vid gammal bebyggelse och odling, t.ex. på gårdsplaner och i planteringar, men oftast ser man den på jordhögar, i grustag, på vägkanter och avfallsplatser och på annan skräpmark.
På västkusten har odört stabila förekomster på tångvallar. Några sådana förekomster är inte kända från Småland. Den förefaller inte heller ha uppträtt som åkerogräs i landskapet, vilket har varit fallet i Skåne och mälarlandskapen (Linné 1745a).
Odörten är giftig och odlades som läkeväxt i Sverige under medeltiden. I Småland hade nog inte denna hantering någon större omfattning, men några tidiga uppgifter tyder på odling, främst dess förekomst som förvildad vid apoteksträdgården i Jönköping 1815 (detaljer i lokalförteckningen); se även Osäkra uppgifter. Men de flesta av 18- och 1900-talets förekomster beror säkerligen på att arten införts med frövaror, t.ex. spannmål, vallfrö eller gräsfrö, eller med andra transporter.
Den tvååriga arten är obeständig i sitt uppträdande och förefaller totalt sett att minska (Oskarshamn; Rühling 1997). Möjligen beror detta på att arten på sina flesta lokaler är tillfällig och att tillförseln av frö från omvärlden minskar.
Funnen i 79 rutor; tidigare uppgifter från 40 rutor. Ganska sällsynt nära kusten i södra och mellersta Kalmar län, i övrigt sällsynt eller (i Kronobergs län) mycket sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare; kanske bofast.
Odörten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Odört är ursprunglig i Medelhavsområdet och västra Asien. Som medicinalväxt har den sedan introducerats i norra Europa och andra delar av världen (Hultén & Fries 1986).

Odört växer på öppen och näringsrik mark. Olika ruderatmiljöer är vanliga växtplatser såsom jordhögar, stentippar, gödselupplag, gamla sandtag, avfallsanläggningar och stenbrott. Den växer även i gårdsmiljöer, på ladugårdsplaner och i vägkanter. En vanlig växtplats är havsstränder där odört växer på tångvallar utmed sand- eller klapperstenstränder. Ofta är dessa miljöer betade men kreaturen förefaller mestadels undvika den giftiga plantan. När en cykelväg drogs fram på sydvästra Öland noterades odört i stor mängd på den nygrävda marken. Sällsynt finner man odört i kanten av åkrar och på trädor.

Odört är en allmän växt på dagens Öland och spridd främst på södra tredjedelen av ön. Den är frekvent utmed delar av sydöstra kusten och på västra sidan växer den i anslutning till väg 136. Även de större tätorterna, främst Mörbylånga, hyser en hel del fynd från ruderatmiljöer. På Stora Alvaret saknas den frånsett några uppgifter vid alvarbyar och i gamla stenbrott. På norra halvan av Öland, norr om Borgholm, är det som tidigare glest mellan fynden. Odört har gynnats av den ökade kvävebelastningen av dagens odlingslandskap och alla grävarbeten när cykelvägar, el- och vattenledningar dras fram. En ökning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Telfer) och idag saknas odört endast i Högby sn.

Odört är en av de giftigaste växter som finns i Sverige. Plantan innehåller flera alkaloider varav koniin är den mest kända. Förgiftning med odört blockerar förbindelsen mellan nervtråd och muskel, på liknande sätt som curare. Detta leder till en förlamning av all muskulatur, inklusive andningsmuskler, och offret dör av andningsstillestånd. Halten av koniin varierar mycket beroende på växtställe; plantor som växt soligt och varmt innehåller mindre gift (wikipedia.org).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Säve (1837) skrev om odört (i övers.): ’ej ovanlig vid Visbys hus och (köks)trädgårdar’. Så även i dag; odört påträffas ofta i Visby (i synnerhet innanför Ringmuren), i rabatter och annan öppen jord i stadsbebyggelsen, vid gator och på bakgårdar, ibland i rika bestånd med högvuxna exemplar. Utanför Visby är odört mer ojämnt spridd, oftast på jordutkast, skräphögar och soptippar, ibland i åkrar eller åkerkanter, någon gång i betesmark. Arten är ofta en tillfällig besökare på enskilda lokaler, men den kan hålla sig kvar i ett område under lång tid (exempelvis Visby från 1741 till i dag, Ar och Hau i Fleringe under åtminstone 100 år).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Odört är en gammal kulturföljeslagare, som odlats som medicinalväxt, men också förmodligen kommit in i landet med spannmål. Den högvuxna arten växer öppet på näringsrik, gärna störd mark. I naturlig miljö finner man den någon gång på havsstränder, men oftast förekommer den på gårdsplaner, i hamnar, på vägkanter och jordhögar. Sedan mitten av 1900-talet har arten minskat, framför allt i inlandet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer på tångvallar på havsstränder samt på kväverika kulturmarker som t.ex. vid gårdar, i planteringar och på jordtippar i stenbrott. Sällsynt och ofta tillfällig utom i Göteborgs skärgård, vid Falköping och Skövde, där den förefaller ha stabila förekomster. 40 lokaler i 27 rutor (3 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Medelhavsländerna, Västasien – därifrån kulturspridd över världen. I Sverige upp till Ångermanland. I Sörmland sällsynt, något vanligare i södra kustområdet – (4%). Odörten är en tvåårig gårdsväxt som trivs på öppen, näringsrik, gärna störd mark kring äldre bebyggelse. Den har svårt att konkurrera med de högväxta fleråriga gårdsogräs som snart tar över i dessa miljöer vid kreatursdriftens nedläggande. Arten uppträder också på avfallstippar. Odörten har minskat starkt under 1900-talets andra hälft, och på många av de lokaler där den växte ännu under 1980-talet är den nu borta. Enligt nära nog samstämmiga äldre uppgifter förekom odörten under 1700-talet främst som åkerogräs (Linné 1745b, Luut 1769, Carlsson 1791), ett växtsätt som numera är sällsynt. Några sörmländska uppgifter om odling eller användning som medicinalväxt i äldre tid har vi inte hittat trots många uppgifter om detta i populärlitteraturen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
I Uppland som helhet tämligen sällsynt. 90 kartblad, 113 kvadranter.
Odört växer på olika typer av kulturmark såsom gårdsplaner, bangårdar, övergivna trädgårdsland, åkerkanter, vägkanter och skräpmarker. Med hänsyn till lokalernas beskaffenhet är den anmärkningsvärt beständig.
Förändring - 52 %. – Odört har minskat till skillnad från flertalet andra arter i vägkants- och skräpmarksmiljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Odört är en införd och kulturspridd växt. Arten nämns första gången i Gävletraktens växter 1848. Här uppges den från Gävle hamn (barlast) och det närliggande Steneberg. Det är möjligt att den kommit in med sjöfarten och därefter spritt sig runt Gävle. Numer sker dock spridningen med fordon och maskiner längs vägnätet. Det finns inga uppgifter som antyder att odörten skulle ha förekommit som åkerogräs eller gårdsväxt i landskapet. Totalt är 17 gamla lokaler kända.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Vi känner ett gammalt och fyra nya fynd av odört, två av dem på avstjälpningsplats, övriga på annan kulturpåverkad mark.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast och tillfälligt ruderat.