odört

Leffler 1866.

1406 Conium maculatum L.

This nowadays widespread species originates from the Mediterranean region and W. Asia. It has been introduced as a medicinal herb into N. Europe and several other parts of the world. Cf. world map in Meusel et al. 1978, map p. 308.

Odört växer främst på tånggödslade havsstränder och på starkt kulturpåverkad mark i anslutning till äldre bebyggelse.

Växten infördes troligen oavsiktligt till vårt land av människan redan under förhistorisk tid (Hjelmqvist 1955). Under medeltiden odlades den som medicinalväxt. Arten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien.

Odört har under 1900-talet blivit allt sällsyntare på kulturståndorter medan den fortfarande häller ställningarna som havsstrandsväxt.

Näringskrävande, giftig läkeört, under 1700-talet känd som allmänt åkerogräs (Samzelius 1764a) särskilt runt Örebro (Lundmark enl. Afzelius ms 1779–1784, Bagge 1785). Den växte också ”kring hustomter” i Lerbäck (Sahlstedt ms 1825). Under 1800-talet sågs den i Sköllersta (Gellertstedt 1831) och vid prästgården och Segersjö i Lännäs (Hamnström 1842).

Gammal bofast art.

T.o.m. 1920-talet spridd i Södra och Östra Västmanlands kulturbygder (på Mälarslätten. kanske nästan tämligen allmän); i Bergslagen sporadisk. Nu sällsynt (under 1970-talet endast fyra lokaler). Som varaktig kanske bunden till Sydöstra Västmanlands sommarvarma slättbygder (måhända i längden till Östra Mälarområdet). Utbredning i Europa sydlig. Troligen utbredningstyp som mer eller mindre bofast: S12.

Odört är ursprunglig i Medelhavsområdet och västra Asien. Som medicinalväxt har den sedan introducerats i norra Europa och andra delar av världen (Hultén & Fries 1986).

Odört växer på öppen och näringsrik mark. Olika ruderatmiljöer är vanliga växtplatser såsom jordhögar, stentippar, gödselupplag, gamla sandtag, avfallsanläggningar och stenbrott. Den växer även i gårdsmiljöer, på ladugårdsplaner och i vägkanter. En vanlig växtplats är havsstränder där odört växer på tångvallar utmed sand- eller klapperstenstränder. Ofta är dessa miljöer betade men kreaturen förefaller mestadels undvika den giftiga plantan. När en cykelväg drogs fram på sydvästra Öland noterades odört i stor mängd på den nygrävda marken. Sällsynt finner man odört i kanten av åkrar och på trädor.

Odört är en allmän växt på dagens Öland och spridd främst på södra tredjedelen av ön. Den är frekvent utmed delar av sydöstra kusten och på västra sidan växer den i anslutning till väg 136. Även de större tätorterna, främst Mörbylånga, hyser en hel del fynd från ruderatmiljöer. På Stora Alvaret saknas den frånsett några uppgifter vid alvarbyar och i gamla stenbrott. På norra halvan av Öland, norr om Borgholm, är det som tidigare glest mellan fynden. Odört har gynnats av den ökade kvävebelastningen av dagens odlingslandskap och alla grävarbeten när cykelvägar, el- och vattenledningar dras fram. En ökning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Telfer) och idag saknas odört endast i Högby sn.

Odört är en av de giftigaste växter som finns i Sverige. Plantan innehåller flera alkaloider varav koniin är den mest kända. Förgiftning med odört blockerar förbindelsen mellan nervtråd och muskel, på liknande sätt som curare. Detta leder till en förlamning av all muskulatur, inklusive andningsmuskler, och offret dör av andningsstillestånd. Halten av koniin varierar mycket beroende på växtställe; plantor som växt soligt och varmt innehåller mindre gift (wikipedia.org).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Säve (1837) skrev om odört (i övers.): ’ej ovanlig vid Visbys hus och (köks)trädgårdar’. Så även i dag; odört påträffas ofta i Visby (i synnerhet innanför Ringmuren), i rabatter och annan öppen jord i stadsbebyggelsen, vid gator och på bakgårdar, ibland i rika bestånd med högvuxna exemplar. Utanför Visby är odört mer ojämnt spridd, oftast på jordutkast, skräphögar och soptippar, ibland i åkrar eller åkerkanter, någon gång i betesmark. Arten är ofta en tillfällig besökare på enskilda lokaler, men den kan hålla sig kvar i ett område under lång tid (exempelvis Visby från 1741 till i dag, Ar och Hau i Fleringe under åtminstone 100 år).

Odört är en gammal kulturföljeslagare, som odlats som medicinalväxt, men också förmodligen kommit in i landet med spannmål. Den högvuxna arten växer öppet på näringsrik, gärna störd mark. I naturlig miljö finner man den någon gång på havsstränder, men oftast förekommer den på gårdsplaner, i hamnar, på vägkanter och jordhögar. Sedan mitten av 1900-talet har arten minskat, framför allt i inlandet.