notblomster

Allmän

1763 Lobelia dortmanna L.

This boreal species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 210 and map 192).

Notblomster är en ursprunglig art som bildar ganska glesa bestånd på grus- och sandbottnar i näringsfattiga klarvattenssjöar och större åar med grunda lugnvattenssträckor samt i havsnära gölar. Den växer vanligen på grunt vatten men kan förekomma ner till drygt 1 meters djup. Om bottnen blir för kraftigt dypålagrad eller täcks av vitmossor Sphagnum på grund av försurning, trivs växten inte och dör efter en tid. Likaså försvinner den om näringshalten i vattnet ökar kraftigt.

Täml. allm. vattenväxt i näringsfattiga klarvattensjöar, allm. vid länets 236 undersökta sjöar (Björkman 1987a, b), vilket dock för Närkeslätten gäller bara de näringsfattiga samt ett fåtal näringsrika med grov mineralbotten utan pålagring. Hartman (1866) ansåg att den var allm. i nästan alla Närkes sjöar. Nilsson (1978) fann dock, exempelvis, växten i blott 2 av Vibys 11 sjöar.

Att den försvunnit ur många sjöar får tillskrivas 1900-talets utbredda näringsanrikning genom bl.a. avloppsvatten och mineralgödsel. Sjön Tjurlången i Götlunda är ett extremt exempel på fenomenet. Västra halvan av sjön är näringsfattig med växten, östra är numera näringsrik och saknar notblomster.

I Vättern växer notblomster allm. på konkurrrensfria bottnar ned till 4 m djup (Stålberg 1951), bl. a. i den kalkrika Vänneviken i Hammar.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tillhör numera så gott som enbart landskapets oligotrofområden: allmän i hela Bergslagen och i övre och V. Skogslåglandets skogsbygder med sammanhängande utbredning ned till Skedvisjön och Västlandasjön i Västra Skedevi/Bro N, Tisjön i Bro N, Lundbysjön i Odensvi N, Fiskkraken och Naddarna i Ramnäs, Gryten och Långsjön i Surahammar, Stora Tillingen i Fläckebo och Ljömsebosjön i Kila. Även i Långforsen i Sala. Från Mälarslätten (främst Mälarområdet) en rad äldre angivelser, nästan alla från 1800-talet; senast sedd under 1900-talets början på lokal 1, 11 och 12 samt (sist) i Näsby S: Väringen (SJÖSTEDT 1958). Utbredningen bestäms av omgivningens trofiska förhållanden samt av substratets textur. Utbredningstyp: N2 (fdN1)?

Tjärnar och sjöar samt sjöbäcken i älvar och åar med näringsfattigt, klart vatten och ej sällan småstenig sandbotten. Växer så gott som enbart under vatten, vid tillfälligt lågvatten kan mattor av bladrosetter på grunda bottnar blottläggas. - 77 (33).

Notblomster förekommer i de nordliga delarna av Europa samt östra Nordamerika och växer i näringsfattiga klarvattensjöar. Den förekom förr mycket sällsynt på Öland i vattenfyllda gropar på kalkfattig sand. Det finns inget fynd av växten från 1900-talet och framåt.

Det finns ett belägg i Lund respektive Stockholm av notblomster som ska vara tagna på Öland men både lokal och datum saknas på etiketterna. Beläggen är samlade av E. Acharius (1757–1819) respektive Olof Peter Swartz (1760–1818) och är rimligen därför tidigare än Sjöstrands uppgifter.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Notblomster är karaktärsväxt för näringsfattiga klarvattensjöar med grus- eller sandbotten, där dess typiska bladrosetter ibland står tätt från vattenbrynet ut till någon meters djup, och de glesa blomställningarna skjuter upp ovanför vattenytan. På samma sätt som andra rosettväxter påverkas förmodligen även notblomster negativt av mängden dåligt nedbrutet organiskt material, som samlas på botten av dåligt buffrade vatten, när kvävenedfallet bidrar till ökad försurning. Detta kan vara orsak till att den tycks ha gått tillbaka i södra delarna av landskapet sedan förra inventeringen.

Notblomstrets bladrosetter växer under vatten, med ett knippe vita rötter fästade i mineraljordsbotten. De finns ofta på djup omkring en halv meter, men går ner till mer än 2 meters djup, där de fortfarande får tillräckligt med ljus i de klarvattensjöar som är deras huvudsakliga växtmiljö. Bladen tål att komma upp ovan vattenytan under en lågvattenperiod. I Voxnan kan de vid högt vattenflöde bli täckta av sand och bildar då en ny bladrosett ovanför den gamla. Plantor på djup ner till en meter sänder ofta upp en blomstängel och blommar ovan ytan. (Bild i Natur och vegetation, sid. 411.) Ända från 2 m djup har stänglarna setts blomma (Sculthorpe 1985, sid. 267). Medan stjälkarna är på väg upp emot ytan är de mjuka och följer vågornas rörelser. När de skjuter upp över ytan styvnar de, blir grövre, och utvecklar en blomställning. Blomningen pågår under mjölkens och ljungens tid. Blomman kan vara ljust blå vid basen och vitare längre ut, eller helt vit. I lärkens tid ligger stjälkarna vita kors och tvärs på mattan av bladrosetter. Bladen förblir gröna och överlever vintern, även om de blir infrusna i isen. Sculthorpe (1985) uppger att fröna inte flyter.