nordbräken

Se även lundbräken (aggregat) Dryopteris dilatata agg.

Trivialart, karaktärsart i rikare fuktiga skogar.

Nordbräken är ursprunglig i området. Med utgångspunkt från de kollekter som blivit kontrollbestämda av J. Sarvela och T. Karlsson tycks de vanligaste biotoperna vara fuktiga lövskogar samt barr- och lövsumpskogar. Den bildar mindre och glesare bestånd än lundbräken.

Nordbräken står nära lundbräken D. dilatata och man träffar ofta på exemplar som är svara att bestämma. Kanske är det fråga om hybriden mellan de båda eftersom denna lär vara vanlig (Mossberg m fl 1992). I vårt område har vi också svårt att finna ekologiska skillnader mellan de båda arterna. På grund av dessa svårigheter har nordbräken sannolikt blivit underrepresenterad i inventeringen. Lundbräken däremot är utan tvekan mycket vanlig och är inte överrepresenterad.

Fram till 1990-talet ofta sammanblandad med D. dilatata och benämnd D. assimilis, D. austriaca eller D. dilatata.

Täml. allm.–allm. ormbunke på fuktig mark, inom några områden noggrant inventerad: Glanshammar 43 lokaler (Nilsson 1986). Hallsberg spridd–allm. (Dalhielm 1985). Rinkaby 20 lokaler (Nilsson 1986). Tysslinge Garphyttan–Ånnaboda, 6 km², allm. (Löfgren 1994). Också för Viby kan ett omdöme ges: ”allm., avtagande i västra och nordvästra delen” (Nilsson 1978: D. dilatata, vilket huvudsakligen avser nordbräken enligt Nilsson ms).

Nordbräken växer i fuktiga eller torrlagda kärr och landvinningar, ibland massvis över stora torvområden mellan moränhöjderna, bl.a. längs Hjälmarstranden i Götlunda där bestånden ibland är 1 000-tals m² och vari ingår bl.a. lundbräken (Löfgren 1978b, OREB/UMa). Den är vanlig vid kalkbrott.

Hit förs också vad som i tidigare västmanlandsfloristiska arbeten gått under namnet Dryopteris dilatata(um) och Dryopteris austriaca. Dryoteris dilatata s. str. är så gott som obefintlig i Västmanland.

Före 1970-talet föga uppmärksammad. Enligt nuvarande kännedom spridd med luckor i lägre oligotrof- och myrområden samt i flacka jordbruksbygder. Det kan antas komma att visa sig, att frekvensen är högre i Västra Bergslagen än eljest Särskilt i detta områdes övre delar möjligen tämligen allmän(-allmän). Skälet vore närmast hög nederbörd i förening med kuperad terräng, vilket lätt ger upphov till genomsilad mark. Något kalkgynnad. Utbredningstyp (trolig): N1.

Av Nannfeldt bestämda belägg:

D. expansa. - Ör prästgården (S 1885 AFr), Hagen (S 1884 AFr). Dalskog Teåker (UPS 1915 CBm). Gunnarsnäs Hällans skog (S 1918 JHn), Kroppefjäll vid Rostock (UPS 1899 KJn). Edsleskog Lindheden (S 1884 AKn), vid vägen till Högheden (S 1900 PLn). Mo Öjersbyn (S 1904 PLn).

Första uppgift är svår att precisera på grund av att avgränsningarna mellan Dryopteris dilatata, expansa och carthusiana för Sveriges del först blev klarlagda genom Nannfeldt (1966). Sjöstrand (1833) anger Polypodium spinulosum för Härjedalen (här och där), och sannolikt var det främst det vi nu kallar nordbräken som han avsåg. Äldsta av Nannfeldt granskade kollekter är från Tännäs: "Ramansberget" (troligen 18C 1e, 1853, Fristedt & Lovén i UPS).

69 Dryopteris expansa (Presl) Fras.-Jenk. & Jermy

Syn.: D. assimilis S. Walker

This widespread species was cytologically distinguished under the name D. assimilis in 1961 by. S. Walker (Amer. J. Bot. 48, p. 607-614). Up to that time it was hidden in D. dilatata (Hoffm.) A. Gray and thus included in the map of D. dilatata by Hultén in Amphi-atl. 1958 (no. 156). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 18. The occurence of D. expansa in Siberia is insufficiently shown on the present map. For the occurrence of D. dilatata and expansa (D. assimilis) in Europe see Atlas Fl. Eur. 1/1972, maps 130 and 132 (incomplete as to E. Europe). A comprehensive treatment of these species in Sweden is given by Nannfeldt in Bot. Not. (Lund) 119/1966, p. 136-152, and for Poland by H. Piekos-Mirkowa in Soc. Bot. Polon., Monogr. Bot. 59/1979.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: se kollektivarten lundbräken och nordbräken D. dilatata agg.
Kommentar: B, granskare TTy och PLa.

D. assimilis
Nordbräken är vanligast i skogsmark med rinnande eller genomsilande vatten, t.ex. i fuktiga raviner och dalgångar, vid åar och bäckar (gärna vid forsar) eller i alkärr. I sumpskog finner man den även vid mer stillastående vatten. Arten påträffas också i torrare miljöer som rasmark och blockrik skog, ibland t.o.m. i hälltallskog. Exempel på växtplatser i kulturlandskapet är dikade skogskärr, gamla myrodlingar, dikesvallar, åkerholmar och stenrösen.

Nordbräken är mer ovanlig än lundbräken D. dilatata på Öland och främst funnen i västra kustskogen samt i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Eftersom den inte urskildes i Sterner (1938) är det svårt att dra några slutsatser om utvecklingen under tiden. Troligen har den liksom lundbräken gynnats av den ökade beskogning som skett av landskapet.

Nordbräken har blad som oftast är ljusgröna och med plana småflikar. Sporerna är halmgula–blekbruna. Kvoten mellan den nedersta primärflikens innersta och nedåtriktade sekundärflik delat med längden av hela primärfliken är ca ½ (Tyler 1996 samt Jonsell 2000).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk till fuktig barrskog, gran eller tall, på sand eller torvjord. Även invandrad i tät, fuktig blandskog (mest björk och brakved) på utdikad myr. På Fårö riklig på Avanäset i sandig tallskog med inslag av klibbal, vid diken och kärr.

I dag känd från åtta områden på Gotland: Vamlingbo/Hamra, Grötlingbo, När/Lau, Östergarnslandet, Gothems strandnära skogar, Lärbro, Avanäset på Fårö samt Gotska Sandön. Utbredningen är tydligt kustbunden.

Nordbräken växer i skugga eller halvskugga i friska till fuktiga något näringsrika gran-, bland- eller lövskogar. Den förekommer gärna tillsammans med lundbräken och andra storvuxna ormbunkar vid bergrötter, utefter fuktdråg, på sluttningar och i raviner.

Nordbräken växer i samma miljö som lundbräken och ibland tillsammans med den. Särskilt i skärgården växer den också i skrevor och hyllor på berg, gärna i nordbranter. Arten är liksom lundbräken också vanlig på dikad, högproduktiv skogsmark. Lundbräken och nordbräken har först under de senaste årtiondena börjat särskiljas i Sverige. Båda finns i Sörmland och det tycks som om lundbräken är den mer allmänna arten. Arterna hybridiserar rätt ofta med varandra samt med skogsbräken.

Nordbräken har sina växtplatser i fuktiga till friska, näringsrika skogar. Den finns både i lövskogar och barrskogar, ofta i alsumpskogar och örtrika granskogar samt i bäckdalar. I kustområdena växer den i lövsnår och sänkor med lundvegetation.

Inom Almquists kollektivart Dryopteris austriaca har två arter urskiljts: lundbräken och nordbräken (Nannfeldt 1966). En jämförelse mellan kollektivarten och lundbräken/nordbräken visar på en förändring på +31 % (Maad m.fl. 2009).

Nordbräken är en ursprunglig art med hemvist i skogslandskapet. Det saknas äldre uppgifter om artens förekomst i landskapet vilket delvis beror på att arten sent urskildes från lundbräken. Under tidigt 1800-tal ingick båda arterna i skogsbräken. Det är ändå förvånande att nordbräken/lundbräken-kollektivet inte uppgavs av Hartman (1848, 1863) och att bara två lokaler uppgavs av Arnell (1924b).

Den i särklass vanligaste följeväxten är harsyra (53%), följd av ekorrbär, rönn, gran, blåbär, ekbräken, vitsippa, majbräken, hultbräken och skogsfräken.

Nordbräken är granskogens ormbunke framför andra. Visserligen växer den gärna tillsammans med majbräken och skogsbräken, men den tycks vara mer anpassad till skugga och jämn luftfuktighet, klarar sig sämre på block och går mindre gärna ut i kärr och i skogens utkanter mot strand eller mot kulturmark.
Nordbräken behåller sin gröna färg längre in på hösten än strutbräken, majbräken och träjon, men dess blad övervintrar inte gröna som skogsbräkenbladen gör.