nejlikrot

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

Nejlikrot är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer i friska/fuktiga lövblandskogar och alkärr men framför allt, och oftast rikligt, på en mängd olika kulturståndorter som lövdungar och lövridåer i betesmarker, renar, bryn, gärdesgårdar, snår, häckar, parker och olika ruderatmarker.

Nejlikroten har ökat i frekvens under senare delen av 1900-talet. Troligen gynnas den av den rika tillgången på igenväxningsmarker och av kvävenedfallet.

Endast ett fynd (Danielsson 1981): Tännäs: Röstbergets stugområde (17C 8g 0- 3-, !). Arten blommade vid upptäckten 1979 och den sågs sedan varje år t o m 1987, men utan blomning. Lokalen ligger på 680 m. Inget belägg togs, då endast ett fåtal exemplar fanns. Arten saknades 1991. Hur den kommit till Röstberget är okänt, men det kan nämnas att stugan där arten växte ägdes av en familj från Uppsala.

1092 Geum urbanum L.

This mainly Eurasiatic species has been introduced, sparsely, into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 220.

Läke- och trolldomsört, spridd–allm. utom i näringsfattiga delar. Växer i naturlig vegetation vid källor, i sumpskogar och bäckraviner men är vanligare i påverkad frisk vegetation ss. lövsnår, hagar, åkrar, lagårdsbackar, trädgårdar, och järnvägsgrus m.m.

Sydlig krävande art, endast få spontana förekomster längre norrut. - 12 (6).

Allmän på Mälarslätten och i Övre Skogslåglandet upp till Sala; spridd-tämligen allmän i Skogslåglandets och de flesta av Nedre Bergslagens kulturområden. Dock sällsynt i Grythyttan och okänd i Järnboås. Ännu inga fynd i Övre Bergslagen, där den säkerligen når en klimatgräns = svensk NV-gräns. Blir Norr Mälarslätten nästan helt beroende av bebyggelse (tomtlövsnår, ladugårdsbackar m.m.). Utbredningstyp (som idiokor och antropokor): S2.

Perenn, rosettbärande, 3–6 dm hög ört med kort jordstam. Rosettbladen är upp till 2 dm långa med långt skaft och ytterst en oregelbundet utformad samling småblad. De 3 ändflikarna är stora (utgör tillsammans en motsvarighet till humleblomstrets stora ändflik) och relativt spetsiga, men övriga flikar är rätt små (oftast 1–2 par på övre delen av bladskafte). Stängeln är grön ända till toppen, och bär några strödda, relativt stora, 3-delade stjälkblad. Stjälkbladen har stora (1–3cm), flikiga eller tandade stipler. I toppen med några gula, 5-taliga, öppna blommor (liknar de hos en fingerört, Potentilla) på upprätta skaft. Fruktsamlingen är en klotrund boll av stift med förlängd, hakförsedd näbb (“insektsben”). Den nedre, ansvällda delen är hårig upptill men kal vid basen. Den mogna fruktsamlingen sitter direkt intill fodret (utan mellanliggande skaft).

Nejlikrot är söderut vanlig i bryn och lundartad skog, gärna i människans närhet (parker, trädgårdar). I Norrland är den sällsynt och kustbunden.

Förväxlingsrisk:
Rosettbladen hos sträv nejlikrot (Geum hispidum) (nästan enbart östra Småland) har kortare skaft och en smalare, tätare samling småblad. Ofta är flera par basala flikar bredare än ändsmåbladet, som är relativt litet, kilformigt vid basen, och har rätt utdragen spets (bladformen framgår ej väl av illustrationen i Den nya nordiska floran). Stängeln är rödaktig med gula hår. Stjälkbladen är parflikiga och har små stipler (max 1 cm). Blomma och fruktsamling liknar nejlikrotens.
Amerikansk nejlikrot (G. macrophyllum) (trädgårdsväxt som sällsynt kan förvildas) har rosettblad med mycket stort, rundat ändsmåblad.
Humleblomster (G. rivale) har rosettblad med stort, rundat ändsmåblad som dock kan vara rejält inskuret, och dessutom eller några par flikar som är bredare än hos nejlikrot. Några små flikar “humlevingar” finns oftast insmugna, t ex mellan ändsmåbladet och flikparet under. Stängeln är röd upptill. Stjälkbladen är mindre med under 1 cm långa stipler. Blomman är nickande, halvsluten och har “brunskära” kronblad. Hela den ansvällda delen av frukten är hårig och den mogna fruktsamlingen har ett kort skaft.
Hybriden mellan humleblomster och nejlikrot (G. × intermedium) uppstår lätt. Den är intermediär och lätt att känna igen när den blommar, men är fertil och återkorsar sig med föräldrarna, varför avgränsningen ändå kan vara svår. Kontrollera alltid nejlikrot noga om humleblomster finns i närheten!

Nejlikrot växer framför allt på starkt kulturpräglad, ofta ganska torr mark, t.ex. betesmark (gärna vid buskage), åkerrenar, gator och vägkanter, ostädad mark vid gårdar samt industri- och skräpmark. Men den förekommer även på mera naturliga växtplatser, i halvskugga på frisk, mull- och förnarik jord, exempelvis i blockiga lövskogar och dungar, gärna med ädla lövträd och hassel, i ekbackar, lövbryn och snår, på klipphyllor och block.

Arten är kvävegynnad och ökar vid ohävd. Den har troligen blivit vanligare under 1900-talet.

Nejlikrot växer halvskuggigt på frisk, något kalk- och näringsrik mark som gärna får vara stenbunden. Den är vanlig i hässlen, ädellövskog, annan lövskog, blandskog, buskmarker och tallskog. Ofta växer den vid de stenmurar som kantar många öländska åkrar. Nejlikrot ses i allehanda igenväxningsmarker och är en trogen kulturföljeslagare. Den förekommer i ruderatmiljöer som stentippar, jordhögar och gamla grustag, växer som ogräs i trädgårdar, utmed markvägar och även på sandstränder. Sällsynt kan den hittas i alvarkarster och öppna betesmarker.

Nejlikrot är mycket vanlig på stora delar av Öland. Lite glesare är det på Stora Alvaret där växten främst är knuten till mindre skogsdungar och gamla stenbrott med skrotstenshögar. Nejlikrot hävdar sig väl på dagens Öland, klarar att växa i många olika miljöer och gynnas av landskapets igenväxning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Halvöppen, torr, gärna mullrik mark i lövskog eller blandskog, hassellundar, ängen, skogsbryn, även på torrängar och buskmarker samt i dikes- och åkerrenar. Nejlikrot förekommer också i olika kulturmiljöer: vid gårdar i rabatter och i skuggiga gräsmattor, på jordhögar och på skräphögar. Nejlikrot är allmän på hela Gotland; den saknas endast på Gotska Sandöns nordöstra delar. Johansson (1897) bedömde dess frekvens som ”Allest.”. Utifrån våra inventeringar gör vi samma bedömning. Andelen provrutor är dock inte lika hög som hos humleblomster G. rivale.

Nejlikrot växer på frisk, ganska näringsrik mark i löv- och blandskogar, oftast i bryn eller gläntor, men också på kulturpräglade ståndorter som ödetomter, hagmarker, snåriga och buskrika igenväxande marker, häckar, gårdsplaner och skräpmark.

Nejlikrotens frukter gror dels nära moderplantan, dels sprids de med pälsbärande djur (Heinken 2000). Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid och har mogen frukt i mjölkens. Grön bladrosett övervintrar. Nejlikrot växer framför allt i skuggiga eller halvöppna miljöer under träd eller buskar på fuktig mullmark, mest nära väg och bebyggelse, där folk och hundar rör sig.