Hallands Flora
Nålginst är en gammal, kulturgynnad art som åtminstone i Halland tycks vara beroende av bränning och nötkreatursbete för sin överlevnad. Den ljuskrävande och relativt konkurrenssvaga dvärgbusken växer på frisk till ganska torr, gräsdominerad mark i naturbetesmarker, men sparsamt och som relikt även på mindre, mer eller mindre igenvuxna, tidigare hävdade gräsytor intill vägar och åkrar. Den trivs i allmänhet inte på de torraste, ljung- och hårginstdominerade delarna av naturbetesmarkerna, utan växer främst där marken inte torkar ut alltför mycket. Enligt många äldre uppgifter växte nålginsten förr i ren ljunghedsvegetation tillsammans med hårginst G. pilosa. De nuvarande ståndorterna får nog uppfattas som surrogat för gamla tiders ljungmarker, vilka hävdades med bränning, bete och ljungslåtter. Ett par av de äldre ståndortsuppgifterna tyder på att växten också gynnades när mineraljorden blottades genom täktverksamhet och upptagning av mindre åkrar.
Nålginsten är till skillnad mot den likaledes taggbeväpnade tyska ginsten G. germanica alldeles kal. Blomningen börjar normalt i slutet av maj, ca en vecka före hårginstens, och baljorna brukar ha mogna frön i slutet av juli.
Eftersom de späda, obeväpnade skotten är begärliga för kreaturen, bör bete sättas in sent på säsongen och betestrycket hållas ganska lagt. Ginstmarker skall inte gödslas.
Nålginst, som är fridlyst i Halland, har minskat under 1900-talet. De viktigaste orsakerna är igenväxning av naturbetesmarker som en följd av upphörande bete och bränning. Troligen finns även andra faktorer med i bilden, t ex gödsling och kvävenedfall. Förekomsternas isolerade läge i utkanten av artens utbredningsområde kan också vara en bidragande orsak. Nålginsten är starkt hotad och för närvarande arbetar en floravårdsgrupp med olika åtgärder för att säkerställa artens existens i landskapet.
Artens utbredning i stort är atlantisk. Den halländska populationen, som är den enda i landet, utgör en isolerad, nordostlig förekomst.