maskrosor

Trivial i hela landskapet.

Släktet maskrosor omfattar ett stort antal apomiktiska s k småarter, fördelade på 12 sektioner, av vilka 7 finns representerade i Halland.

Våra kunskaper om de halländska maskrosorna är mycket bristfälliga och de aktuella uppgifterna inskränker sig till några ofullständiga utbrednings- och ståndortsuppgifter för vissa av sektionerna, medan vi för andra endast kan ange att de finns i landskapet. I övrigt hänvisar vi till arbeten av Ahlfvengren, Borgvall, Dahlstedt, Haglund och Saarsoo (se litteraturförteckningen).

De flesta maskrosor är apomikter. Detta innebär att de normalt bildar frö utan befruktning. Nya plantor blir därför genetiskt likadana som moderplantorna. Slumpmässiga förändringar i arvsmassan uppstår ibland. Dessa förändringar leder på sikt till att en mängd småarter uppstår. 531 formellt beskrivna sådana småarter är kända från Sverige och drygt 200 från Bohuslän. Man brukar föra samman dem till sektioner för att få bättre överblick.

De flesta av inventerarna har endast bestämt maskrosor till sektion. Det fåtal som intresserat sig för maskrosor på allvar har tillsammans tagit över 3 200 belägg, varav de flesta granskats av specialister som Hans Rydberg och Hans Øllgaard. Med tiden har detta inneburit att vissa personer lärt sig ett antal småarter, som därför inte alltid belagts. Under inventeringen har vi alltså kunnat skapa oss en viss uppfattning om hur maskrosorna fördelas i landskapet. Naturligtvis är undersökningen inte heltäckande och fynden är beroende dels av var maskrosfantasterna dragit fram, dels av vilka småarter de fastnat för. De nedan redovisade resultaten visar var fynden är gjorda, men slutsatser om den totala utbredningen är omöjliga att dra.

De äldre uppgifter som redovisas härrör dels från belägg i de offentliga herbarierna, dels från litteratur, i huvudsak en skrift av Torsten Borgvall och Gustaf Haglund om maskrosfloran i göteborgsregionen (Borgvall & Haglund 1957) och en om maskrosfloran i Bohuslän (Borgvall 1960). Det har inte alltid varit lätt att tolka de gamla lokalerna och därför är antalet gamla fynd att betrakta som ungefärligt.

Svenska och vetenskapliga namn följer Checklista för svenska maskrosor (Rydberg 2008 samt Rydberg 2011) Vi har inte kunnat bedöma bofastheten hos maskrosorna. Förmodligen är de flesta småarterna bofasta, men här nedan är alla satta med liten stil.

Släktet behandlas ej.

SIäktet Taraxacum är i Västmanland hittills ojämnt och ytligt känt. Bäst undersökt är Hallstahammar, där 65 arter (småarter) påvisades 1968–69 av C.-F. Lundevall och författaren (allt material bestämt av C.-F. Lundevall). Se MALMGREN (1970). I brist på egen kunskap om släktet, måste jag inskränka mig till en uppräkning av de kollektivgrupper, som företräder detsamma:

Addendum to Taraxacum.

During the printing procedure C.-F. Lundevall (Stockholm) and C. E. Sonck (Helsinki) have kindly pointed out that some new information has been brought for ward concerning the taxonomy of the genus Taraxacum. This information has not been possible to take into consideration in this account. The reader may be directed to the publication "Sectional nomenclature in Taraxacum (Asteraceae)", published by A. J. Richards in Taxon 34(4): 633-644, November 1985.

Grönsak, läke- och trolldomsört. Maskrosor ansågs vara Mellansveriges 5:e värsta ogräs (Bolin 1922).

De svenska maskrosorna fördelar sig på 13 sektioner varav följande har noterats i Närke:
Nordmaskrosor Borea
Kärrmaskrosor Celtica
Sandmaskrosor Erythrosperma
Ängsmaskrosor Hamata
Fläckmaskrosor Naevosa
Strandmaskrosor Palustria
Ogräsmaskrosor Ruderalia

Maskrosorna bildar normalt frön utan befruktning, vilket leder till uppkomsten av väldigt många s.k. småarter. Dessa är var för sig relativt konstanta men skiljer sig oftast från närstående släktingar endast i ett fåtal detaljkaraktärer. Släktet innehåller nära tusen småarter i Norden och Baltikum och av praktiska skäl delas maskrosorna i ett antal sektioner, varav 8 finns representerade i Blekinge. En översikt över de svenska sektionerna finns i Wittzell & Øllgaard (2001). För alla sektioner presenteras aktuella lokaler för småarter med fynd i upp till 5 rutor, medan gamla uppgifter tas upp för småarter med fåtal fynd (undantag för nordmaskrosor sect. Borea och ogräsmaskrosor sect. Ruderalia).

Flertalet maskrosarter i Härjedalen torde vara ursprungliga, även om naturligtvis många arter är att betrakta som sent inkomna ogräs. Här finns flera exklusiva arter, som är värda vårt intresse. Området är dock svårt, och antalet specialister är mycket litet. Detta är en av orsakerna till att en samlad framställning av maskrosornas förekomst i Härjedalen saknas. Nedanstående översikt är ofullständig. Den bygger främst på uppgifter i följande publikationer (för detaljer se litteraturförteckningen): Dahlstedt (1921, 1928, 1930); Haglund (1948); Kilander (1955). Vidare har samlingarna i S och UPS genomgåtts. Några tidigare opublicerade fynd (samtliga BD i UPS) meddelas nedan. De har bestämts eller bekräftats av C.-F. Lundevall (CFL), som också bidragit med anvisningar till den nyare litteraturen samt gjort en del kompletteringar.

De vanligaste auktorsförkortningarna anges i inledningen till släktet Hieracium.

Perenna, rosettbärande, upp till 6 dm höga örter med riklig mjölksaft. Kraftig pålrot med oftast rikbladig rosett. Bladen är kala med grov, trind, ihålig mittnerv och nedlöpande bladkant. Korgarna sitter ensamma på långa, kala, bladlösa, ogrenade, ihåliga skaft. Strödda, oliklånga holkfjäll. Blommor tunglika, gula. Frukten är välbekant: en liten spolformad nöt med tänder i toppen, försedd med en parasolliknande fjäderpensel på ett långt skaft.
Maskrosor finns i många miljöer. Många är följeslagare till människan, medan andra är helt “vilda”. De finns på all slags kulturmark (från fuktig, gödelpåverkad mark, skräpmark och gräsmattor, till magra torrbackar och artrika betesängar), men även hällmark, fuktdråg i skog, kärr, strandängar, snölegor, fjällhed etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga? Nja, det finns en del och tänka på...
När maskrosor blommar kan de endast förväxlas med ogrenade “fibblor” (oenhetlig grupp av flera släkten inom fam Asteraceae). De har dock har nästan alltid hår eller glandler någonstans på stängeln eller holken, och stängeln är i regel ej ihålig. Fibblor har också mjölksaft, men den är i regel ej så riklig som hos maskrosorna.
Rosetter av fibblor är värre, eftersom maskrosorna har så stor variation. De allra flesta förväxlingarter har dock håriga blad, men de som följer här är (eller kan vara) kala. Ingen av dem har maskrosornas trinda, ihåliga mittnerv.
Åkerfibbla (Hypochoeris glabra) (huvudsakligen Skåne och Västkusten, sällsynt) har oftast små blad med glesa, regelbundna tänder med jämnt U-formade bukter där emellan.
Höstfibbla (ej alltid kal) är mycket variabel, men har oftast rosettbladen rätt platt tryckta mot marken. Vanligen har de också rätt smala, fliklika tänder. men det finns raser med svag, eller oregelbunden tandning, som rätt mycket kan likna strandmaskrosor eller maskrosor från snölegor. Bladen är dock kortare.
Kärrfibbla (Crepis paludosa) har rosettblad som kan likna maskrosornas, men de är buckliga med en krispig konsistens (“isbergssallad”) och har karaktäristiska, bakåtböjda tänder med mjukt rundad nedre kant, särskilt i bladets nedre del. Så fort den får stängel avslöjar den sig genom att ha stjälkomfattande bas på stjälkbladen (eller, rättare sagt, genom att överhuvudtaget ha stjälkblad).
Klofibbla (Crepis tectorum) är annuell eller bienn med snart försvinnande bladrosett som oftast ligger tryckt mot marken. Bladformen är mycket variabel, och kan någon gång likna den hos vissa maskrosor. Även denna får snabbt stjälkblad på stängeln.
Strandmaskrosorna kan lätt tas för någon enhjärtbladig växt, men inga andra så smalbladiga växter i samma miljö har mjölksaft.

Maskrosorna utgör det artrikaste kärlväxtsläktet på Öland. Totalt har drygt 200 (199 på Artportalen i mars 2020 samt ytterligare några äldre fynd) giltigt beskrivna arter påträffats. Dessutom finns några distinkta, men ännu obeskrivna arter.

I tidigare ölandsfloror har maskrosorna behandlats mycket summariskt. Den främsta kunskapskällan när det gäller äldre uppgifter är Saarsoo & Haglunds Ölands Taraxacum-flora från 1962. Jämförelserna försvåras av att en del arter inte avgränsas likadant idag, men det förefaller som att maskrosfloran har förändrats påtagligt. Flera arter som då hittades på ganska många lokaler har inte återfunnits, medan andra arter som nu är direkt vanliga verkar ha varit sällsynta eller helt saknats förr.

Såvitt känt är alla öländska maskrosarter apomiktiska, vilket innebär att de bildar frö utan befruktning. Avkomman blir alltså identisk med moderplantan. Genetiskt avvikande former som exempelvis uppstår genom mutationer ger, om de är livsdugliga, upphov till nya arter.

Det finns ingen heltäckande bestämningslitteratur för svenska maskrosor och det krävs lång erfarenhet för att säkert kunna artbestämma de flesta arter. Inventeringen bygger därför till stor del på insamlade belägg som bestämts eller kontrollerats av experter. Uppgifter utan belägg har godtagits när uppgiftslämnaren har bedömts vara trovärdig. Det gäller uppgifter från experter som exkurerat på Öland samt uppgifter om lätt igenkännbara arter. Någon skarp gräns är inte möjlig att dra och enstaka felaktiga uppgifter kan därför förekomma. Ibland finns tveksamheter även kring bestämningar som gjorts av de mest framstående experterna. För ovanliga arter redovisas vem som bestämt arten och var belägget finns. För de vanligare arterna, där fynduppgifterna inte listas i floran, finns dessa uppgifter på Artportalen. För fynduppgifter och insamlande av belägg (utöver de som rutansvariga samlat) samt granskning av belägg har följande personer bistått projektet: Tommy Nilsson (Virserum), Hans Rydberg (Gnesta), Göran Wendt (Växjö), Håkan Wittzell (Lund) och Hans Øllgaard (Viborg, Danmark).

Namngivningen följer Dyntaxa. Äldre publicerade namn står efteråt inom parentes. De primäruppgifter som anges avser tidigaste funna belägg i Virtuella herbariet som i de flesta fall är granskade av Hans Øllgaard. En del av Ölands maskrosor är först publicerade av Hugo Dahlstedt (1925) i artikeln Om Ölands Taraxacum-flora och det anges under rubriken Primäruppgifter. Därefter följer i texten en översiktlig beskrivning av de växtmiljöer där de aktuella fynden är gjorda, utbredningsmönster och aktuella frekvenssiffror. Sedan anges frekvensuppgifter och växtmiljöer hämtade från Saarsoo & Haglund (1962). Observera att deras bedömning av frekvens (allmän, tämligen allmän och spridd) skiljer sig från den som används i Sterner (1938 och 1986) samt den aktuella inventeringen. Kännetecknande karaktärer för sand- och dvärgmaskrosor är hämtade ur Wendt & Øllgaard (2015). Eftersom många fynd främst av ogräsmaskrosor gjordes sent under inventeringen, tas även fynd från 2021 och 2022 med i lokalförteckningar samt på utbredningskartor.

Ursprunglig, även inkommen.
Maskrosor i vid mening är den vanligaste växten på Gotland i dag; drygt 60 % av de slumpvis valda provrutorna innehöll någon maskros. Wahlenbergs (1806) bedömning ”ganska allmän” får nog tolkas så att maskrosor vid den tiden inte vara lika framträdande som i dag. Redan Säve (1837) gjorde en bedömning av frekvensen som mer motsvarar dagens förhållanden (i övers.): ’överallt’.

Maskrosor bildar i norra Europa nästan alltid frö könlöst, och släktet inrymmer en mycket stor formrikedom, där de olika formerna är konstanta och räknas som arter. Lange (1911) redovisade 58 arter för Gotland; nu (2016) har 209 arter påträffats, och antalet ökar fortfarande. Arterna brukar grupperas i sektioner, och inom Projekt Gotlands flora begärde vi endast in uppgifter om förekomst av de olika sektionerna (efter Krok & Almquist 1984): sandmaskrosor Erythrosperma, dvärgmaskrosor Obliqua, strandmaskrosor Palustria, atlantmaskrosor Spectabilia och ogräsmaskrosor Vulgaria. Under inventeringsperioden har emellertid sektionsindelningen förändrats, nya sektioner har tillkommit och en hel del arter har bytt sektion (atlantmaskrosor är t.ex. inte längre representerade på Gotland). Det gör att rapporterna huvudsakligen ger en översiktlig bild.

Det finns dock ett relativt stort äldre material på artnivå i artiklar och i herbarier. De tidiga erfarenheterna sammanfattades av Lange (1911). Under 1940-talet besökte G. Haglund Gotland och samlade ett stort material. C.-F. Lundevall (CFL), B. Saarsoo (BS) och H. Såltin (HS) genomförde en inventering på Gotland 1962–63 (C.-F. Lundevall inventerade även 1964); detta material har ställts till vårt förfogande. Under vår inventeringsperiod har H. Rydberg (HR), G. Wendt (GWe) och H. Øllgaard (HØ) i olika sammanhang besökt Gotland, och vi har fått använda deras material; de har även hjälpt oss med artbestämningar och delgett oss andra uppgifter. C.I. Sahlin gav oss råd och hjälp i början av inventeringsperioden (redovisningen av arter på Gotland hos Gotlands Botaniska Förenings Förteckning över Gotlands kärlväxter [1994] baserades på hans uppgifter [i brev 1986]). Kunskapsläget bör därför betecknas som relativt gott men mycket ojämnt; kunskaperna vilar på få personer. Avsnittet om maskrosor har sakgranskats av H. Rydberg.

Flera av de arter som nämns i det följande är inte tidigare publicerade för Gotland. Vi kommenterar inte detta särskilt.

Maskrosor är ett komplicerat släkte med ett stort antal arter som förökar sig könlöst. De har, frånsett strandmaskrosorna, inte behandlats under florainventeringen. Istället genomfördes en separat maskrosinventering av Hans Rydberg 2007 och 2008. Några insamlingar av Carl-Fredrik Lundevall i början av 1990-talet samt 2000 har kompletterat inventeringen. Tidigare har en grundläggande studie av maskrosorna i Gävleområdet gjorts av Sten Ahlner 1928–1931 (Ahlner 1932). Granskningen och sammanställningen av landskapets maskrosor har gjorts av Hans Rydberg.

Totalt har 117 arter rapporterats. Av dessa är 37 arter inte kända under senare tid. Nästan hälften av dem hör till sandmaskrosornas och nordmaskrosornas sektioner. Samtidigt har 35 nya arter för Gästrikland tillkommit. Antalet i nutid funna maskrosor är 80. Två väl definierade men obeskrivna arter har tagits med i sammanställningen.

Maskrosor lever i regel på starkt kulturpräglade, näringsrika marker i bebyggda trakter. I resterna av ett försvinnande odlingslandskap med ogödslade betesmarker och ängsrester kan man hitta arter ur flera sektioner, som är beroende av dessa marker. De sällsyntaste är rödlistade. I Gästrikland är de förhållandevis få, men liten kärrmaskros – en art av nordmaskrosor och två arter ur fläckmaskrosornas sektion, nämligen kvällsmaskros och fläckmaskros är funna i landskapet. Även om det inte finns några sentida fynd är de bristfälligt inventerade och värda att eftersöka i kulturlandskapets ytterområden.

I den följande förteckningen anges antal aktuella fynd för många maskrosor. De speglar inte arternas verkliga förekomst utan får jämföras sinsemellan och ligga till grund för en preliminär bedömning av hur vanliga arterna kan tänkas vara i landskapet. Siffrorna stämmer i flertalet fall överens med förhållandena i angränsande landskap och för många mycket vanliga arter även med landet i stort. Stickprov har gjorts på 30–35 lokaler och många arter, som kan vara vanliga i delar av landskapet kan ha förbigåtts.

Arter som är lätta att identifiera eller genom att de har särdrag i utseendet så att de lätt avtecknar sig i maskrosvimlet är troligen överrepresenterade. De som är svåra att upptäcka genom sin likhet med många andra arter eller förekommer lågfrekvent är säkert förbisedda. Förteckningen över landskapets maskrosor är därför mycket ofullständig. Äldre fynd avser Ahlner (1932) eller Ahlners belägg på Riksmuseet om intet annat anges.