martorn

1384 Eryngium maritimum L.

This coast plant is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into some inland places as well as sparsely into southeastern N. America.

Martorn är ursprunglig i sanddyner och på sandfält vid havet. De kvarvarande bestånden är små och på några lokaler finns endast enstaka eller några få individ. Ahlfvengren (1924) har följande kommentar till en lokaluppgift från Ö. Karup Stensåns utlopp: ” På denna lokal förekommer det enda egentliga Eryngiumbestånd av någon betydenhet i Halland, men tyvärr skattas det oförsynt av badgäster i Båstad o. Malen, vilket gjort, att beståndet synbart minskats de sista åren och mycket snart torde vara alldeles förstört, om ej snar räddning kommer i form av fridlysning.” Fridlysningen kom 1938 men kunde inte rädda det aktuella beståndet, som då bestod av 66 ex (Foghammar 1945). De sista exemplaren försvann på 1960-talet (YJ) men 1988 fanns här åter en liten planta. Att arten också i nutiden för en tynande tillvaro i landskapet beror nog mest på den hårda förslitning av dynvegetationen som somrarnas intensiva badliv åstadkommer. Då och då kan man hitta mindre plantor men de brukar inte klara sig någon längre tid. Även inom reservat kan hot dyka upp - genom nötkreaturstramp höll ett större bestånd på att spolieras för några år sedan. Djuren tycks ha sparkat upp plantorna för att komma åt rötterna.

Gammal bofast art, nu utgången.

Martorn är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Martorn växer nära havet i öppen sand med sparsam vegetation, gärna i dyner med flygsand. Den kan även växa på stränder med påtaglig inblandning av klappersten. Ofta delar den växtplatsen med sandrör Ammophila arenaria och strandråg Leymus arenarius.

Antalet lokaler för martorn har minskat på Öland och antalet plantor på de kvarvarande lokalerna visar en nedåtgående trend. På en lokal har en viss igenväxning skett, på övriga lokaler hotas växten av mänskliga aktiviteter. De stickiga plantorna kan av oförstånd dras bort när badfilten ska läggas ut eller hamna under uppdragna båtar. Söder om Byxelkrok har martornen skadats när stranden med hjälp av schaktmaskiner rensats från tång. Skyltar har satts ut på de kvarvarande lokalerna för att informera om den ovanliga växten.

Frön från martorn kan spridas med havsströmmar och har konstaterats behålla sin flytkraft under 1–2 veckor. Även delar av plantan kan lossna och med vindens hjälp sprida sina frön längre från moderplantan (Jonsell & Karlsson 2010).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Havsstränder, i sand och grus, i regel utanför eller på den yttre stranddynen. På västra sidan av Gotland har martorn alltid förekommit sparsamt, och på de tidigast upptäckta lokalerna finns den inte längre kvar. De nu kända lokalerna är resultatet av nyetablering från omkring 1930 och senare, och de rikaste, på Gotska Sandön, går tillbaka på en planta vid Franska bukten 1945 (Noréhn 1947) – i dag finns här flera tusen exemplar. Arten sägs vara känslig för intensivt bete eller tramp, men flera av de äldre lokalerna har tidvis betats.

Förekomsten av martorn på Gotland inventerades 2009 (Petersson 2009b). Totalt räknades 11 574 exemplar, av vilka 8 135 var fertila (med blommor eller frukt). De flesta, 9 355 exemplar, registrerades från Gotska Sandön.

Martorn är fridlyst.

Martorn växer på sandstränder och någon gång på sandhed vid havet. Oftast finner man den tillsammans med sandstarr och de storvuxna gräsen strandråg och sandrör på stränder, som är livligt frekventerade av badande, och konkurrensen om utrymmet kan bli hård. Växten mår emellertid bra av måttligt slitage, som håller stranden öppen, och så länge folk inte drar upp plantan med dess hårda, mycket vassa blad, klarar den sig bra. Därför är nog det viktigaste skyddet att man upplyser om att martornen är fridlyst. Martorn har minskat sedan mitten av 1900-talet dels genom mänsklig verksamhet dels genom igenväxning, delvis på grund av att strandbetet minskat. I allmänhet är antalet plantor på lokalerna få, men det finns några stränder, där man fortfarande räknar martornen i hundratal, främst Kilesand och Sanna på Syd-Koster.