mannagräs

Gammal bofast art.

Mannagräs är ursprungligt men kulturgynnat. Det bildar glesa bestånd på grunt vatten vid sjö- och åstränder, i bäckar, dammar, märgelgravar, diken och källflöden. De nedre bladen är ofta utbildade som långa flytblad. Arten växer även i fuktstråk i löv- och blandsumpskogar samt i skogskärr och på fuktiga betesmarker.

Allm. vatten- och fuktängsväxt, känd från naturlig vegetation i Skogsbygdens bäckar och intilliggande blocksluttningar. Subfossila lämningar av arten har påträffats vid Ervalla station i Axberg (Kjellmerk 1899).

Allmän

Först uppgiven av Danielsson & Nilsson (1988): Hede: vid Ljusnan 3 km Ö om Långå (17D 5e 1- 1-, 1986, BD i UPS).

247 Glyceria fluitans (L.) R. Br.

This species is mainly restricted to Europe. It has probably been introduced into N. America (certainly more occurrences than marked on the map) and into S. America, Australia and New Zealand. It is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 132 and map 113). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 40.

Grunda, sumpiga sjöstränder, tjärnar, skogskärr, bäckar, å- och älvstränder, helst på dyigt under­lag, vid vattendrag ofta på tidvis översvämmade bankar av dyblandad sand. Stundom i utpräglat kulturskapad miljö såsom försumpade kanaler, även landsvägsdike. - 40 (20).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Vanligt mannagräs

Mannagräs växer i vatten eller på våt till fuktig dy- och sandjord. Man finner arten på grunt vatten i sjöar och vattendrag, på stränder samt i källflöden, kärrkanter och småvatten i fuktiga skogar. Växten påträffas också vid vattningsställen, i diken och dammar.

Mannagräs växer på fuktiga–våta, gärna dyiga platser, överallt där sötvatten går att finna. Vanliga växtmiljöer är bäckar, fuktängar, skogskärr, sumpskogar men även starkt kulturpåverkade lokaler som diken, kanaler och diverse småvatten. Uppenbarligen klarar mannagräs höga kalkhalter och kan ses växa i alvarträsk eller större vätar på i princip ren kalkgyttja. Växtplatserna kan vara betade eller ohävdade. När grävningar sker för att tillskapa bevattningsdammar eller vattenhål till djuren är mannagräs snabbt på plats; den ses även i vattenfyllda gamla stenbrott. Ibland räcker det med ett fuktigt körspår i ett hässle för att den ska dyka upp.

Mannagräs är spridd över hela Öland och får i sina miljöer betecknas som allmän. Speciellt frekvent är den inom Mittlandet och i de nordligaste socknarna. Mannagräs klarar sig bra i dagens öländska landskap och gynnas när nya bevattningsdammar anläggs.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Blöta miljöer i gölar, bryor, bäckar, diken, lövkärr och andra vattensamlingar. Johansson (1897) betecknade arten som ”Allm.”. I dag har arten lägre frekvens; den minskade troligen under 1900-talet.

Mannagräs växer på fuktig till blöt jord samt i grunt vatten. Man finner gräset i dammar, källdråg och diken i betesmarker, på stränder av bäckar och sjöar, i kärr, sumpskog och skogsdiken.

Mannagräs växer på våta eller fuktiga platser, särskilt på bar mineraljord eller mull. Dessutom finns den i vatten på sjöstränder, i källflöden, dammar, kärr, diken och vattenfyllda körspår, ibland på meterdjupt vatten då bladen ofta blir flytande på vattenytan. Mannagräs är flerårig men konkurrenssvag i sluten vegetation och därför kortvarig på många lokaler.

Mannagräsets frö flyter beroende på att det är omslutet av ett fröfjäll som bildar ett luftfyllt rum kring fröet (Sculthorpe 1985). Småningom vattenfylls dock även detta rum, men fröet uppges kunna flyta ett eller flera dygn (Romell 1938a). Förmodligen underlättar detta både spridning med vatten och med änder, som ju gärna skummar ytan för att få i sig flytande frön. Det är också vanligt att finna mannagräs även i små isolerade vatten. Mannagräs är en kraftfull kolonisatör av bankar som läggs upp vid högvatten i vattendrag.

Som hos många andra vattenväxter kommer blomningen vid olika tid beroende på växlingarna i vattennivå under vår och försommar. Blommor har setts från linneans till ljungens tid. I de annars nästan alltid cylindriska småaxen med tättslutande ytterblomfjäll öppnar sig blommorna brett vid blomningen. Ytterblomfjällen ställer sig cirka 50 grader mot småaxets axel, ståndarknappar och märken exponeras under en dag, varefter fjällen återgår till sitt ursprungliga läge. Fröna mognar snabbt och trillar snart ut ur småaxet. Bladen övervintrar i sin helhet gröna, medan stråna ovan bladen blir halmfärgade på hösten. Bladen har, som på glesgröe och jättegröe, mörka ”tvärnerver” mellan de vanliga längsgående nerverna.