månlåsbräken

I någorlunda ursprunglig vegetation växer låsbräken på torra, i nutiden obetade strandhedar. Den är dock mycket kulturgynnad och de flesta växtplatserna finner man i ogödslade naturbetesmarker, där den främst finns på ganska torra kullar eller slänter med lågvuxna gräs och örter. Då och då ser man den i liknande vegetation på magra renar och ljunghedsfragment. Arten är något oregelbunden i sitt uppträdande och kan ibland uppträda rikligt, men tillfälligt, på övergiven, igenväxande åkermark eller vägrenar med glest fältskikt.

Låsbräken är konkurrenssvag och försvinner om mosstäcket i grässvålen blir tjockt och slutet eller om högvuxna gräs och örter tar över som resultat av lagt betestryck eller gödsling.

Det kan verka som om arten ökat i södra Halland sedan Ahlfvengrens tid, men mera troligt är att frekvensskillnaden förklaras av 1980-talets mera heltäckande inventeringsmetoder.

Numera täml. sälls., förr spridd eller täml. allm. Ännu vid Hallins omfattande inventeringar i Lerbäck på 1980-talet fanns många lokaler där. På tillbakagång.

Artens växtplatser i Närke enligt Starbäck (ms): ”I torr mark, huvudsakligen torra ängsbackar, dikesrenar etc. Undviker konstgödslad mark men klart kulturgynnad, gärna på betad eller trampad mark, m.l.m. sandigt, kalkgynnad men ej kalkbunden, gärna i mattor av Hieracium pilosella el. Antennaria dioica, men också i frodigare vegetation.”

Rika förekomster är ovanliga. Enskilda ex. är bäst utvecklade i friskt–fuktigt strandbete och i ädellövlundar på mullrik mark.

Spridd-tämligen sällsynt i kulturområdet; ännu inte till fullo uppmärksammad. En viss anhopning av förekomster inom det torrängsrika områden på Mälarslätten mellan Västerås och Köping beror på artens förkärlek för örtbacksvegetation I Bergslagen (som synantrop) något kalkgynnad. Utbredningstyp som eventuell idiokor: Kalk. Som antropokor: U.

Gammal bofast art.

Sannolikt ganska förbisedd under 1970-talet.

Kulturföljare men möjligen ursprunglig i brantberg om ej spridning dit har skett sekundärt. Har utan tvivel minskat under de senaste decennierna som följd av upphörande bete och slåtter.

Hot. Arten försvinner i kulturområdena i samma takt som de öppna markerna växer igen, t ex då fäbodvallar tas ur drift. Något akut hot mot arten i Härjedalen finns dock knappast, då den som nämnts också växer i ursprunglig miljö i fjällen.

23 Botrychium lunaria (L.) Sw.

This polymorphic and widespread species occurs mainly in Eurasia and N. America. Some more or less clearly distinguished varieties are reported from N. America (e. g. subsp. minganense [Vict.] Cald. & Tayl.). The species occurs also outside the map area, e. g. in southern S. America, SE. Australia with Tasmania and in New Zealand (S. Island). For the taxonomy see Clausen in Mem. Torrey Bot. Club 19:2/1938, p. 62ff. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 112 and map 103). Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 10.

Månlåsbräken är den vanligaste arten i det omisskännliga släktet låsbräknar. Den består av en långskaftad fertil bladskiva med grenar varpå små runda sporgömmen sitter samt en steril bladskiva med halvmåne- eller yxeggsformade motsatta flikar. Färgen är ganska klargrön med en anstrykning av gult.

Månlåsbräken är konkurrenssvag och växer främst på hävdad gräsmark såsom naturbetesmarker och slåtterängar. Även andra liknande biotoper som fjällhedar vägkanter och mark som hålls öppen av annan naturlig störning verkar dock gå bra. Den är gynnad av kalk men kan även hittas på surare mark. Påträffas i hela landet.

Förväxlingsrisk:
De enda andra arter som har den minsta likhet med denna art är de andra närbesläktade låsbräknarna.
Dvärglåsbräken (Botrychium simplex) är en ytterst sällsynt men kanske förbisedd art som oftast påträffas på något översilad sandig mark i södra Sverige. Dess bladflikar är också halvmåneformade men den är alltid mycket liten och bladskivorna delar sig vid marken och inte en bit upp på skaftet som hos månlåsbräken.
Nordlåsbräken (B. boreale) och topplåsbräken (B. lanceolatum) växer ofta tillsammans med månlåsbräken på artrik gräsmark som fjällängar och äldre betesmarker. Dessa saknar dock precis som släktets alla övriga arter de halvmåneformade bladflikarna utan har triangulära eller lansettliknande, alltid på nytt flikade, bladflikar.

Låsbräken växer i regel öppet på ganska torr till frisk mark, gärna i backsluttningar, på grusåsar och på moränkullar. De flesta växtplatserna är magra, ogödslade betesmarker, gärna hagmark – en lätt beskuggning tycks vara gynnsam. I lågväxt, örtrik, mager slåttermark kan den förekomma rikligt. Ibland finner man den på åker- eller vägrenar, och den kan komma in på sedan länge igenlagda åkrar på lätt jord. Någon gång kan man också få se den på gamla gårdstun. Påfallande ofta växer låsbräken i mattor av gråfibbla Pilosella officinarum. Arten blir ofta förbisedd, eftersom den är svårupptäckt, oregelbunden i sitt uppträdande och vanligen fåtalig.

Ytterst sällan växer låsbräken i icke kulturbetingade miljöer. Från Småland är sådana kända endast från Jönköping Månsarp Taberg, där den har setts såväl i bergbranter som i lövskog (se nedan). Kanske är arten särskilt förbisedd i sådana miljöer.

På de allra flesta lokaler är låsbräken beroende av att växtplatsen hålls öppen genom slåtter eller bete och inte gödslas. Den har rimligen gått tillbaka under 1900-talet på grund av de naturliga fodermarkernas starka minskning.

Månlåsbräken är glest spridd över Öland. På utbredningskartan ser man östra sjömarkens välbetade sandgräshedar. Även de centralt belägna torrängsryggarna på Stora Alvaret och de små förekomsterna av sandstäpp i socknarna N. Möckleby–Gårdby–Sandby framgår av kartan. Utmed västra kusten, söder om Borgholm, har månlåsbräken nästan helt försvunnit. Upphörd hävd samt en ökad näringsbelastning av magra marker har lett till igenväxning som medfört att gamla lokaler försvunnit. Månlåsbräken är svår att upptäcka och varierar starkt i antal mellan åren varför den är lätt att missa. Efter den extrema torrsommaren 2018 var arten följande sommar helt försvunnen från lokaler där den tidigare hade räknats i tresiffriga tal. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Torr, sandig ängs- eller hedmark, ofta med tunt sand- eller jordlager på kalksten. Från Fårö även antecknad från sandiga åkerkanter. I det inre av Gotland också i ängsmark och ängen, rik barrskog, i halvskuggig–skuggig miljö. Gynnas av bete och annan hävd. På öppna och torra lokaler ibland tämligen riklig, i ängs- och skogsmark enstaka. På torra och varma lokaler oftast lågvuxen, ner till 1–3 cm hög på extrema lokaler, i frodigare, skuggiga miljöer upp till 20 cm hög.

Ojämnt spridd från Sundre till Fårö, även Gotska Sandön, framför allt i kustnära områden. Koncentrationen till kusterna är kanske mer accentuerad i dag än för 100 år sedan (Johansson 1897), men i övrigt har vi ungefär samma utbredningsmönster och frekvens.

Låsbräken växer oftast exponerat på frisk till torr, i regel näringsfattig, jord. Arten förekommer bland lågvuxet och relativt glest gräs på tunt jordlager i hällmarker och på torrbackar, men man kan också finna den i lundvegetation. Arten är betesgynnad och växer i inlandet på magra naturbetesmarker. Närmare kusten ser man den nästan alltid på skalhaltig, gärna betad och trampad mark. Ibland växer låsbräken på störd mark som vägkanter och i grustag, då oftast på rent skalgrus. Artens tillbakagång är ovedersäglig och mycket kraftig, speciellt i inlandet. Här har lämpliga biotoper försvunnit i större utsträckning än på andra håll, eftersom de magraste naturbetesmarkerna övergivits och igenväxningen efter upphört bete går fortare än vid kusten. Dessutom är många gamla, öppna gräsmarker numera granplanterade.

Låsbräken lever, liksom alla arterna i släktet, i symbios med marksvampar. Den förekommer mest i välbetade hagar på näringsfattig, torr till frisk mark. Den växer även i skrevor på kalkberg, och på störd mark som vägkanter och kalkbrottsbottnar. Låsbräken förekommer dessutom ibland i en helt annan miljö, nämligen i lundar med glest fältskikt som vid Ängsnäset vid Tullgarn, och är då ofta storvuxen. Arten tycks gynnas av kalk, men är ingalunda kalkberoende. Den är ofta fåtalig men växer vanligen i grupper. Liksom hos övriga arter i släktet förefaller det som om jordstammarna inte skjuter blad under ogynnsamma år. Låsbräken är svår att få syn på och säkert förbisedd. Det är därför svårt att avgöra eventuella frekvensförändringar. Arten minskar dock rimligen i takt med naturbetesmarkernas försvinnande.

I inlandet påträffas låsbräken huvudsakligen i torra naturbetesmarker och ängsrester, men även på vägkanter och längs stigar. Dessutom växer den gärna på örtrikare hällmarker och sandiga marker, t.ex. i sandtag. Arten är tydligt kalkgynnad och växer ofta i stora mängder på kalkhällar och i anslutning till kalkbrott. Närmare kusten och i skärgården förekommer den även i lundmiljöer samt i olika typer av strandnära snår, ibland tillsammans med rutlåsbräken. Det gemensamma för dessa miljöer är oftast den grunda, mullartade jordmånen, i regel i anslutning till uppstickande berghällar. Detta i kombination med den ofta kraftiga beskuggningen medför en minskad konkurrens i fältskiktet, vilket gynnar arten.

Förändring -25 %. – Säkerligen har arten minskat i kulturlandskapet p.g.a. igenväxningen av naturbetesmarker och slåtterängar.

Månlåsbräken är troligen en ursprunglig art med naturliga växtplatser bland annat på kalkrika klippor och i lundartad lövskog. Den har fått sin huvudsakliga spridning med tidigare jordbruk och gynnades starkt av de gräsmarker som skogsbete och fäboddrift skapade. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 uppges den förekomma flerstädes. Övriga källor anger sammanlagt ett fyrtiotal äldre fynd. Trots att fler lokaler är kända idag är det ändå uppenbart att arten minskat under 1900-talet.

Ett typiskt drag hos arten är att den förekommer fläckvis, oftast fåtaligt och mycket sällan med fler än 100 plantor. Antalet plantor på lokalerna varierar starkt mellan olika år. Den är ibland tillfällig på en plats men den kan också sporspridas långt för att plötsligt visa sig på nya platser.

Den vanligaste följearten är smultron (45%) följd av röllika, fårsvingel, rödven, gråfibbla, prästkrage, rödklöver och lingon. Kattfot är en ovanligare men utmärkt signalart för låsbräkenmiljöer. Detsamma gäller stagg som dock kan vara en kraftfull konkurrent om markutrymmet.

Nedanstående beskrivning gäller för månlåsbräken, men troligen delvis även för övriga låsbräkenarter, utom stor låsbräken.

Många små plantor av månlåsbräken kan ett år dyka upp i närheten av de stora på en känd lokal. Förmodligen är de nyetablerade. I en torva av grässvål med månlåsbräken kan rötterna försiktigt friprepareras och identifieras. Gräs, till exempel rödven, brukar stå för majoriteten av rötterna. Dessa är klena och vittförgrenade. Låsbräkenrötterna, som kanske också kunde kallas jordstammar, är cirka 1 mm grova, ljust gråbruna, mycket mindre talrika, glesare och mindre förgrenade än gräsrötterna. De sprider sig huvudsakligen horisontellt på 1–2 cm djup och cirka 10 cm bort från den underjordiska vita delen av bladskaftet, som där är omgivet av en ljust rödbrun tunn hinnaktig slida. Varje låsbräkenplanta har oftast sitt eget rotsystem. Små plantor har mindre rotsystem och man finner även små rotsystem som har bara en några millimer lång vit pigg i mitten eller som består bara av ett antal rötter som från en punkt löper ut horisontellt i flera riktningar. Eftersom man hos ormtunga finner att flera plantor (blad) är förenade av en rot (jordstam), kunde man möjligen vänta sig något liknande även för månlåsbräken, men dess plantor (blad) är normalt åtskilda, med egna rotsystem. I två fall har dock förbindelser mellan två plantors rotsystem setts. Dessa sammanbindande rötter har hittats mellan plantor som står nära varandra (0,5–2,5 cm) och liknar de övriga rötterna eller kan vara något grövre (Delin 2009a). I ett fall har två plantor med fripreparerade rötter tagit sig bra efter plantering i gräsmark, i ett annat fall försvann en plantgrupp efter försiktig fripreparering av bara en mindre del av dess rotsystem. Utvecklingen av både den sterila och den fertila bladdelen är variabel i fråga om storlek, form och placering av sporgömmen. Rikt förgrenade sporgömmesamlingar kan ses även på de nedersta småbladen på den ”sterila” bladdelen.

Månlåsbräkenbladen är gröna redan under jordytan i blåsippans tid i april. I vitsippans tid kommer de upp ovan jord, först tätt knutna, sedan utbredda och med gulgröna omogna sporgömmen på den fertila delen av bladet. Som tidig vårväxt åts den av höns och i Jämtland även av barn (Elna Jonsson, Kaxås). Det kallades att ”leta lycka”. Sporerna sprids i ekorrbärets eller linneans tid, kring midsommar, varefter både den sterila och den fertila bladdelen på torr mark ganska snart vissnar och försvinner, medan plantan på fuktigare mark eller under ett år med fuktig väderlek kan stå kvar till hösten.