mandelblomma

Allmän-tämligen allmän.

Mandelblomman är inte ursprunglig i Härjedalen. Endast två fynd är kända: Tännäs: Fjällnäs på "brandstället" (1928, OÖ i UPS) och Lillhärdal: Åkersberg i en vall (16E 2c, Birger 1908a). Lokalen i Fjällnäs ligger på ca 800 m. – N. Nilsson uppger i ett brev till SB 1918, att arten ökat i södra delen av Lillhärdals by. Några nyare rapporter föreligger dock inte.

1028 Saxifraga granulata L.

This variable species is mainly restricted to Europe. It has been introduced into Iceland and several localities towards the north of Fennoscandia, where it occurs occasionally. In parts of the Iberian Peninsula subsp. graniticola Webb is distinguished. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 201.

Mandelblomma är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I naturliga miljöer växer den ljusälskande arten i anslutning till hällmarker och någon gång även i exponerade bergbranter. Vanligast är den emellertid i torra till friska, men ofta vårfuktiga, naturbetesmarker samt på mer eller mindre övergivna vallar och åkrar. När vallodlingen infördes under 1800-talet bidrog detta till artens spridning (Hård av Segerstad 1925).

Åker- och vallogräs, läkeväxt. Den splittrade utbredningen som Malmgren (1982) beskriver för Västmanland gäller delvis även här. I grannsocknarna Glanshammar och Rinkaby fann Nilsson (1986) 19 resp. 0 men i Viby 56 lokaler (Nilsson 1978).

Mandelblomma växer i kärrängar, på åskullar, vägrenar, i trädor, tippar m.m.

I åkrarna vid Ramshult i Snavlunda 1932 såg Broddeson (ms) ”massvis” av mandelblomma. Ovanliga mängder rapporteras också från Örmon i Bo, där den 6–8 hektar stora hagen 1991 hyste mängder av växten (Holmer).

Mandelblomman är flerårig och växer på hällar och klippängar på silikat- och kalkberg, även på torra betesmarker. I västra Sörmland förekommer den ibland på mager, sandig åkermark som i Västergöt­land och Västmanland (Malmgren 1982).

Europa, Nordafrika. I Sverige upp till Norrlands kustland.

Gammal bofast art.

Allmän i ett par områden på Mälarslätten (se kartan) samt åtminstone traktvis i Västra Bergslagen. Av de florister, som mera systematiskt gått igenom någon viss del av sistnämnda område, har hittills ingen lämnat uppgifter om enskilda lokaler. Kallas allmän i Guldsmedshyttan 1957 (Schiöler), Hjulsjö-Järnboås-trakten (BINN. 1921), Hällefors 1958 (Lindberg), Ljusnarsberg (LIND. 1960), Nora (Bomg. enligt SAM. 1925) och i Viker 1955 (I. And.). Vid en kontrollinventering av författaren försommaren 1978 i delar av Nora, Linde och Guldsmedshyttan befanns arten där vara åtminstone spridd-tämligen allmän (jfr kartan). I landskapets övriga delar sällsynt eller felande. Den splittrade utbredningen beror på ofullbordad spridning.

Utbredningstyp: pU.

Synes förr tillfälligt ha införts på vallar. Få nutida lokaler kända. - 27 (15).

Knölbräcka

Mandelblomma trivs bäst bland lågväxta arter på inte alltför sur eller näringsfattig mark. Den är vanligast i torra miljöer på lätta, grusiga eller sandiga jordar och på grund jord på hällar. I klippskärgården förekommer den i torrängsfragment i klippskrevor och på fågelgödslade bergstoppar. Vid tillräcklig hävd kan mandelblomman dock även växa på frisk eller rentav fuktig mark. Arten är karakteristisk för välhävdad naturbetesmark, men den är kvävegynnad och finns också i gödslade betesmarker och i många andra miljöer i kulturlandskapet, t.ex. på markhällar i åkrar och vid gårdar, åkerrenar och vägkanter, gräsmattor, grusplaner, jordtäckta stenmurar och banvallar. På långliggande vallåkrar kan den ibland uppträda i mängd. Arten ökade troligen både i utbredning och frekvens när vallodlingen blev vanlig på 1800-talet (Hård 1924).

Mandelblomman är på många av sina växtplatser beroende av bete eller andra åtgärder som hindrar igenväxning.

Mandelblomma har stor ekologisk bredd och växer på betade, gärna sandiga–grusiga torrängar och sandgräshedar. Den kan uppträda i stor mängd på trädesåkrar. Mandelblomma ses även i skogsbryn, vägkanter och gräsmattor. Ibland är den noterad i Ölands få kvarvarande slåtterängar samt ruderatmiljöer som gamla grustag och jordhögar.

Mandelblomma är en vanlig växt och funnen över hela Öland. Stora Alvaret, Mittlandet, västra kustskogen och östra sjömarken – överallt finner man mandelblomma. Endast i delar av Bödas barrskogar är det glesare med fynden.

Året efter den torra och varma sommaren 2018 sågs en osedvanlig rik blomning av mandelblomma, bland annat på den artrika betesmarken vid Sandbymålet, Sandby sn.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer gärna på betade hällmarker, torrbackar och gräsmarker, även på strandängar och i ängen. Kulturgynnad, tål viss gödselpåverkan. Mandelblomma förekommer över hela Gotland, från Sundre till Gotska Sandön, Fårö, ofta över stora arealer. Angavs under slutet av 1800-talet som ”Allest.” (Johansson 1897). Detta är möjligen något i överkant i dag.

Mandelblomma växer torrt till friskt och exponerat på sandig eller grusig jordmån i gräsmarker med låg vegetation. Man finner den i naturbeten, hagmarker, på torrbackar och högre delar av havsstrandängar, på jordtäckta berghällar, klipphyllor och vägkanter men också i måttligt gödslade miljöer som kulturbetesmarker och åkerrenar. Man ser den ofta tillsammans med knölsmörblomma och styvmorsviol. Vissa år kan blomningen vara mycket rik.

Den riktiga mandelblomman finns inte längre i Hälsingland, men däremot en art, som många hälsingar kallar mandelblomma, nämligen sandtrav. Dennas vita blommor liknar de riktiga mandelblommorna något till utseendet men mera till doften. Mandelblommans bladrosetter övervintrar gröna. Arten fanns i Hälsingland mellan 1854 och 1928 på nio ställen enligt litteraturen. Det finns fem belägg i de offentliga herbarierna, och två sena belägg har kommit fram från privata herbarier. Om den någonsin varit bofast är svårt att avgöra. En av de gamla uppgifterna anger ”införd”. Kanske togs den in som prydnad. Den sades också ha inkommit med höfrö. Trots att det är en sydlig art är de gamla fynden inte koncentrerade till de varmaste delarna av landskapet, utan vitt utspridda även i Ljusdal, Färila, Los och Ytterhogdal. Även i Härjedalen, Medelpad och Ånger­manland har mandelblomman funnits i gammal tid, enligt landskaps­flororna, men i Härjedalen har den försvunnit, i Medelpad minskat och i Ångermanland kraftigt minskat. Sena observationer av arten i Hälsingland är från Trönö 1945 och öster om Ullungen i Ovanåker 1950. Det allra sista belagda fyndet är från Vallsänge, Hanebo 1959.