lundslok

Gammal bofast art.

[Av misstag uppgiven från kalkområdet vid Dyrkatorpet i Guldsmedshyttan (BORGEGÅRD & JOHANSSON 1972).]

Lundslok är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i ängslövskogar och i lövbevuxna bergbranter som innehåller basiska bergarter.

Mulljordsväxt som inte har återsetts efter 1940-talet. En uppgift från Asker hos Länsstyrelsen bygger på felbestämning.

245 Melica uniflora Retz.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. The distribution seems to be somewhat uncertain towards S. and E. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 39, and Hempel in Feddes Repert. 81:10 (1971), map p. 685.

Lundslok är i Norden sydlig och kustbunden. Arten uppträder i täta, välavgränsade bestånd på näringsrik mark i mullrika lövskogar och dungar, oftast med ek och hassel. Den växer gärna i blocksluttningar, vid bergrötter och i branter. Lundsloken hölls undertryckt av forna tiders slåtter och skogsbete och expanderar nu.

Lundslok växer halvskuggigt på mullrik mark i lundar, hässlen, ädellövskogar och blandskogar. Den missgynnades av forna tiders skogsbete men klarar sig bättre i dagens mer extensivt betade skogar. Ibland ses gräset i ängsgranskogar, buskrika slåtterängar och på socklar i alkärr. Lundslok är en karaktärsart i Ölands ädellövskogar och kan där tillsammans med lundgröe Poa nemoralis bilda stora bestånd.

Förekomsterna av lundslok på Öland följer utbredningen på ön av kontinuitetsskogar såsom ädellövskogar, hassellundar och rikare barrskogar. Gräset saknas därför nästan helt på den skogfattiga sydöstra delen av ön. Dagens utbredning är i princip en kopia av kartan i Sterner (1938) och i Sterner (1986) står att lundslok är "felande i SO". De åtta socknar som då saknade växten (Sandby, Stenåsa, Hulterstad, Smedby, Segerstad, Gräsgård, Ventlinge och Ås) saknar fortfarande fynd, med undantag för Sandby där arten numera påträffats. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Lundslok kan utan vippa kännas igen på sitt snärp. Mitt emot där bladskivan utgår är snärpet utdraget till en 2–4 mm lång spets (Schou m.fl. 2009).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lundslok växer i lövskog, hassellundar, ängen och ängsbarrskog, även i ren granskog, ofta vid fornåkersområden med husgrunder från järnåldern. Lundslok saknas helt på östra och nordöstra Gotland samt på Fårö, vilket överensstämmer med Johanssons (1897) uppgifter. Äldre fynd finns från minst 33 växtplatser: I dag känner vi betydligt fler, så lundslok ökade något under 1900-talet, troligen p.g.a. minskat betestryck.

Lundslok växer i ungefär samma miljöer som bergslok, men är gynnad av skal i marken eller basrika bergarter och ses därför oftare i ädellövskog och tillsammans med blåsippa. Ofta finner man lundslok i vidsträckta bestånd.

Lundsloken växer i torra, ofta linddominerade ädellövskogar, särskilt i blockiga sluttningar på mull. Med sina krypande jordstammar bildar den vanligen massbestånd där den förekommer. Lundsloken missgynnas av slåtter och bete och överlevde forna tiders hårda hävdtryck genom sin växtplats på blockiga marker. Den har ökat starkt under 1900-talet på grund av den ökande igenväxningen.