Taxasida

lundgröe

Poa nemoralis

L.

lundgröe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

lundgröe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lundgröe
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Poa nemoralis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Poa nemoralis L.
Svenskt namn
lundgröe
icelandic
Kjarrsveifgras
norwegianBokmal
lundrapp
norwegianNynorsk
lundrapp
Finskt namn
lehtonurmikka
finlandSwedish
lundgröe
Danskt namn
Lund-rapgræs
Foton
Anders Delin
Kungsberget, Järbo 2009-06-24
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2022-06-26
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2022-06-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Lundgröe är en ursprunglig men något kulturgynnad art. Den växer beståndsbildande i rikare bergbranter, mullrika lövskogar och lövdungar samt åsträndernas lövträdsridåer. Exempel på kulturskapade ståndorter är jordvallar och gamla murar, inte minst i stadsmiljöer.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

224 Poa nemoralis L.

This polymorphic, widespread species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 108 and map 99). In N. America var. interior (Rydb.) Butters & Abbe is distinguished, among other taxa. The species has been introduced into S. Africa and S. Arnerica (Chile). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 33.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i frisk–torr ängslövskog på Närkeslätten. Enl. Segerstedt (1932) var den allm. i Hammar och Lerbäck, vilket tycks vara en överdrift. I naturlig vegetation växer den i bäckraviner i bl.a. Kilsbergens Trolldalar (Asklund).

Möjligen har de rika bestånden i strandlundarna på sänkningsmark vid Hjälmaren delvis sin grund i forna tiders lövängsbruk eller i senare vallodling. Frö av lundgröe salufördes 1893 i Sverige (Lyhagen 1991).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, mycket variabel.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast men även inkommen med gräsfrö i parker.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Lundgröe växer på torr till måttligt torr, förna- och mullrik jord, gärna i blockiga sluttningar, i anslutning till berg, i åbrinkar eller vid trädbaser. Arten kan bilda täta, enhetliga bestånd i skuggig lövskog, särskilt bokskog. Den kan även växa mera öppet, i klippbranter eller i kulturmiljöer som åkerrenar eller murar.

Förekomster i parker kan härleda sig från insådder med sydtyskt frö, som gjordes under en period före och efter 1900 (Hylander 1943a).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Lundgröe växer på frisk, mullrik och gärna stenig mark i lundar och lövskogar av olika slag såsom avenboksskog, ekhagar, hässlen, ädellövskog och alkärr. Även ängsgranskog och tallskog på rikare grund hyser ofta lundgröe. Gräset tål en viss beskuggning men föredrar glesare skogar och ses därför ofta i skogsbryn, gläntor och utmed skogsvägar; i rätt miljö är det ofta beståndsbildande. Ibland växer lundgröe helt öppet i kalkstensbranter, åkerkanter och på jordtippar.

Lundgröe är vanligt i skogar och lundar över hela Öland. Gräset saknas nästan helt på Stora Alvaret där det endast är noterat från några skogsdungar. På den skogfattiga sydöstra delen av ön, Segerstad och Gräsgård sn, är det obefintligt idag liksom i Sterner (1938). Det finns även en utbredningslucka från en linje Borgholm–Bredsättra och vidare någon mil norrut troligen betingad av en lägre inventeringsinsats.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Lövskog, lövsnår och ängen, gärna i områden med husgrunder från järnåldern, även i Gotska Sandöns morer, någon gång i klintmiljöer, barrskog (i synnerhet ängsbarrskog), på vägkanter samt i parker (inkommen med gräsfrö?). Utbredningen är koncentrerad till de bördigare områdena på huvudön samt till Gotska Sandön. Johanssons (1897) bedömning ”H. o. d.” stämmer med dagens frekvens.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Lundgröe växer i skugga eller halvskugga på frisk till torr mulljord i lövskogar av alla slag, både i friska lundar, i hedekskog, bokskog och triviallövskog. Man ser den ofta i steniga sluttningar och bland block i rasbranter, gärna tillsammans med bergslok, vitsippa och harsyra. Arten tycks ha ökat sedan förra inventeringen, framför allt i norr, kanske till följd av igenväxning av öppna marker med lövskog.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till något fuktig mark i gles lövskog i bergbranter och raviner, längs vattendrag samt i lundar, skogsdungar och parker. Vanlig i hela landskapet med avtagande frekvens mot sydost och öster, där den saknas i många rutor. 725 rutor (87 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Lundgröen är det minst krävande av ”lundgräsen”. Den är karaktärsart för ängslövskog av alla slag där den bildar täta och vitt utbredda bestånd genom jordstammar, särskilt i torrare gläntor i lundar. Dessutom förekommer den ofta på klippavsatser i lundar och på solexponerade hyllor på örtberg. Nära bebyggelse växer den i parker, trädgårdar, häckar och snår. Den är betes- och slåtterkänslig och har gynnats starkt av landskapets igenväxning under 1900-talet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 682 kartblad, 2126 kvadranter.
Almq. Allmän till mer eller mindre allmän, till yttre skärgården, men i slättbygderna och i Heby spridd.
Lundgröe kan vara den helt dominerande kärlväxten under ett tätt lövtak på torr mark i lundar och lövskogar. Den förekommer även i strandlundar och strandsnår och ofta på steniga marker i bergssluttningar och på klippor samt även i parker och trädgårdar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Lundgröe är ursprunglig. Växten angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848 och 1863. Wiger (1965) angav den också som tämligen allmän i nordväst, alltså i Ockelbo, Järbo och Ovansjö socknar. För resten av landskapet finns ingen sammanfattande bedömning.
Lundgröet är en skogsväxt med stark förkärlek till lövskog, lövsnår och bryn. Hälften av alla skogsförekomster är lövskogar och en fjärdedel är blandskogar. Barrskogar motsvarar knappt en femtedel. Kanske har lundgröe ingått i gräsfrö till parker eftersom den ofta finns i mängd i gamla igenvuxna parker. Arten är något kulturgynnad och växer rätt ofta i övergivna igenväxande kulturrester som odlingsrösen, gamla åkrar och beteshagar, vid murar, jordkällare och bland utkastad kompost. Den är starkt kopplad till igenväxning och saknas i allmänhet i aktivt brukade kulturmarker, nyligen omrörd mark och även i kvävetyngda skräpgräsmarker. Lundgröet växer gärna på fristående block i skogen och ofta på basiska bergbranter och klippor. Arten har ekologiska likheter med träjon men avviker något genom sin starka knytning till löv.
Den vanligaste följeväxten är rönn (26%). Hägg kommer på femte plats, asp på åttonde och gran först på tionde plats. Särskilt typiska lövskogsmiljöer är lövbårder och lövbestånd i skärgården. Sådana glesa och något torra skogsmiljöer domineras ofta av lundgröet. Många av skogarna är unga igenväxningsmiljöer, både naturliga sådana efter landhöjning och kulturbetingade sekundärskogar.
Utöver nämnda träd och buskar är stenbär, liljekonvalj, smultron, hallon, midsommarblomster, berg-slok och skogskovall de vanligaste följearterna. Även getrams är en förhållandevis vanlig följeart.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

I de bergbranter där lundgröe gärna växer är det torktåligare än hällebräken, tjärblomster, stinknäva och ljust kungsljus. Arten växer också tämligen ofta på block, där torktålighet är en viktig egenskap. Även under stora lövträd där den kan växa i de sydostligaste delarna av landskapet kan det bli mycket torrt. De skott som ska blomma nästa år övervintrar gröna. Lundgröe blommar i linneans eller mjölkens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Lundgröe växer helst på torr, skuggig och inte alltför näringsfattig mark. Den finns längs stränderna men då långt upp, i eller ovan torra albårder. Så växer den vid havet, längs älvarna och de rikare åarna. Den är också ett inslag i lövblandskog på strandbrinkar, i ravinkanter och i lundpartier vid forsar och rikbäckar. I sydbergsbranter är lundgröe även en standardart och där brukar man se den luta ut från torra hyllor och klippavsatser. Ibland kommer den in i näringsrika, sydvända granskogar och mullrika lövskogar i kulturnära områden. Lundgröe växer gärna i blockmark och rotar sig ofta på stora stenar i skog. Den kan också ibland finnas i nordvända vägkanter och jordskärningar. Lundgröe kan även förekomma på mer ljusöppna ställen, t.ex. på industrimark och utfyllnader men blir då aldrig dominerande. Kring gårdar kan den ibland stå intill någon norrvägg eller i det skuggigaste hörnet av trädgården.