Taxasida

lundarv

Stellaria nemorum

L.

lundarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

lundarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lundarv
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Stellaria nemorum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Stellaria nemorum L.
Svenskt namn
lundarv
norwegianBokmal
skogstjerneblom
norwegianNynorsk
skogstjerneblom
Finskt namn
lehtotähtimö
finlandSwedish
lundstjärnblomma, lundarv
Danskt namn
Lund-fladstjerne
Foton
Patrik Engström
Målabråtens NR 2025-05-03
Patrik Engström
Tullgarnsnäs 2023-07-03
Anders Delin
Bondarvsvallsberget, Järvsö 2012-07-07
Katarina Stenman
Näsudden, Srm 2023-07-07
Katarina Stenman
Josefinelust, Kullen 2022-06-30
Katarina Stenman
Josefinelust, Kullen 2022-06-30
Patrik Engström
Abisko 2008-07-05
Patrik Engström
Abisko 2008-07-05
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Lars Efraimsson
Gruvberget, Forshaga kommun 2017-06-12
Lars Efraimsson
Gruvberget, Forshaga kommun 2012-06-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Se sydlundarv Stellaria nemorum subsp. montana och nordlundarv Stellaria nemorum subsp. nemorum

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Se nordlundarv Stellaria nemorum subsp. nemorum

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se sydlundarv Stellaria nemorum subsp. montana och nordlundarv Stellaria nemorum subsp. nemorum .

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Se nordlundarv Stellaria nemorum subsp. nemorum

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Örtrika bäckdalar och raviner, källor och fuktstråk i löv- och blandskogssluttningar på mullrikt underlag. Särskilt ofta i bäckraviner; andra vanliga miljöer är sydväxtbergens rasbranter och fuktiga nipbranter. Någon gång i granskog, även i sötvattenpåverkad albård vid Höga Kusten (Ericson 1978). Kräver näringsrikt underlag, något kalkgynnad men ej bunden till kalkhaltig mark. -195 (35).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Se sydlundarv Stellaria nemorum subsp. montana.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Se nordlundarv Stellaria nemorum subsp. nemorum.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kulturskyende växt i ängslövskogar och intilliggande granskogar, bäckraviner, lövlundar och andra mullrika marker. Den har setts mkt sälls. på grönsten och kalk. Artens utbredning och frekvens syns stabil, få lokaler sägs vara spolierade.

De största och ymnigaste bestånden finns i de efter Hjälmarsänkningen uppkomna landvinningarna där moränkullarna ibland hyser 100-tals m² av växten i täta mattor. Det gäller särskilt i lövlundarna längs Hjälmaren i Götlunda vid Hamrarna och på ön Foren, båda lokalerna är rester av landskapets forna slåtter- och betesmarker. Hamrarna har under ett sekel lämnats ohävdad. På Foren betades ännu 1945 (Morander ms 1980) och troligen långt senare.

Se även: sydlundarv Stellaria nemorum subsp. montana och nordlundarv Stellaria nemorum subsp. nemorum

Sydludarv/Nordlundarv Stellaria nemorum ssp. montana/nemorum

En mellanform mellan nord- och sydlundarv har uppmärksammats på ön Foren i Hjälmaren i Götlunda 1988 ! (OREB/ELj).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd i lundområden V Galten i Kungs-Barkarö, Kung Karl och Köping; för övrigt strölokaler i Mälarområdet, Skogslåglandet och Nedre Bergslagen på ståndorter med synnerligen förmånliga markförhållanden. Dock hittills sällsynt i kalkområden (lokal 10, kanske 7, 8). Klimathärdig också i Norrland. Åtminstone i Östra Mälarområdet torde spridningen vara ofullbordad. Oberoende härav kanske reliktisk på vissa av de nordliga isolaten. Utbredningstyp: S8.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

En flerårig upptill nästan meterhög ört med trind hårig stjälk. De motsatta bladen är stora och hjärtlika varav de nedre sitter på långa skaft. Bladskivan är oftast glest hårig och med en tydligt hårig kant. De vita blommorna som sitter i knippen i skottens topp har en dryg centimeter långa djupt flikade hylleblad. Frukten är en långsmal kapsel som sticker ut ur fodret. Lundarv växer på frisk till fuktig skuggig och näringsrik mark såsom frodiga skogar, stränder, raviner videsnår och högörtängar.

Den är ganska allmän i norra landet förutom norrbottens skogsland och förekommer även i hela fjällkedjan. Söderut är den mer knuten till lövskogar och är något ovanligare men inte sällsynt.

Förväxlingsrisk:
Sprödarv (Myosoton aquaticum) kan var lik men har inte samma hjärtformade bladbas och dessutom en något fyrkantig stjälk med glandelhår.
Dvärghäxört (Circaea alpina) växer i liknande fuktiga miljöer och kan med sina motsatta blad med hjärtlik bas vid en första anblick likna ett ungt skott av lundarv. Bladen har dock en grovnaggad kant med rödanlupen stjälk och hela växten är nästan helt kal. De små fyrtaliga blommorna sitter i ax.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Lundarv representeras i vårt land av två raser, sydlundarv ssp. montana och nordlundarv ssp. nemorum. Den förra är sydlig i Skandinavien (i Skåne den helt dominerande), den senare är mera nordlig med sydgräns för sammanhängande förekomst i Västergötland och Småland. De skiljs bäst på fröna (Kers 1972, Jonsell 2001). Hos sydlundarv är dessa försedda med cylindriska utskott med små hullingar, hos nordlundarv är de vårtiga. I regel har sydlundarv skaftade blad högre upp på stjälken än nordlundarv och har också mindre stödblad i blomställningen. De båda underarterna är därför ganska olika när de är typiskt utvecklade. Blomskaften kan vara kala hos sydlundarv, vilket aldrig förekommer hos nordlundarv.
För en fjärdedel av de aktuella lokalerna och drygt hälften av de tidigare saknas uppgift om underart. Tillgängliga uppgifter visar huvuddragen i dessas utbredning, men det hade varit önskvärt med fler belägg, framför allt från mellersta Småland, där mellanformer kan förekomma i högre frekvens än vad som är känt.
Båda underarterna av lundarv indikerar värdefulla miljöer med lång kontinuitet; ofta har deras lokaler reliktkaraktär med även i övrigt anmärkningsvärt rik flora. Utanför huvudförekomsterna i sydväst och i norr verkar arten ha minskat.
Funnen i 83 rutor, tidigare uppgifter från 68 rutor (inklusive underarterna). – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Lundarv växer halvskuggigt på frisk, mull- och kalkrik mark som är näringsrik. De få öländska fynden är gjorda i granlundar, fuktig ekskog med hassel och blandskog.

Lundarv är sällsynt på Öland med tidigare fynd endast längst uppe i norr, Böda sn. Under inventeringen har arten hittats även söder därom i Högby sn. Några lokaler noterade i Sterner (1986) har å andra sidan inte återfunnits.

Lundarv företräds i Sverige av två underarter: nordlundarv subsp. nemorum och sydlundarv subsp. montana (förr subsp. glochidisperma). På Öland är endast sydlundarv funnen. De båda underarterna skiljs åt på frönas skulptering som hos sydlundarv har cylinderlika utskott med en hulling längst ut. Nordlundarv har utskott som är låga, rundade och knöllika utan hullingar. Nordlundarv är trots namnet funnen ända ner till Skåne; för övrigt växer den i en stor del av Sverige upp till nordligaste Lappland. Sydlundarv har sina rikaste förekomster i Skåne och Blekinge. Nordlundarv är tidigare felaktigt uppgiven från Öland (Murbeck 1899 b, Neuman & Ahlfvengren 1901 och Lindman 1926).

Gammal, bofast.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Lundarv växer på fuktig, näringsrik mulljord i skuggiga lövskogar av alla slag, även i bland- och granskogar, vanligen i stora bestånd utefter källdråg, bäckar och i bäckraviner. Ofta ser man den tillsammans med strutbräken och springkorn. Arten representeras överallt i landskapet av ssp. nemorum nordlundarv.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, sydlundarv subsp. montana och nordlundarv subsp. nemorum, vilka redovisas under respektive underart.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Lundarv är sällsynt i Uppland. Den förekommer mera frekvent i ett par mindre områden, dels i Älvkarleby, Tierp och Tolfta, dels kring sjön Vällen. 21 kartblad, 29 kvadranter.
Almq. Sällsynt.
Lundarv växer i fuktiga, näringsrika skogar, såsom ängsgranskogar och andra örtrika, ofta storblockiga skogar. Den har rapporterats från bäckdalar och strandskogar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Lundarv är en ursprunglig art. Den var sällsynt även på 1800-talet och totalt finns bara sju lokaler precise-rade i tidigare skrifter. Wiger (1965) angav den dock som tämligen allmän i raviner och källor i Järbo socken. Minst tre lokaler har försvunnit från Gävleområdet genom exploatering och inväxning av kirskål och andra näringsgynnade växter.
De vanligaste följeväxterna är älggräs (61%), harsyra, revsmörblomma, brännässla, vitsippa och kärrfibbla.