luktsmåborre

1087 Agrimonia odorata (Gouan) Mill.

Syn.: A. procera Wallr.

This species is mainly restricted to Europe. It has been introduced into S. Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 221.

Luktsmåborre är ursprunglig. Den kalkgynnade arten är känd från torr, buskrik mark i klippterräng samt torr gräsmark i bryn.

Värmekrävande och kalkgynnad art i gles lövvegetation och bryn.

Gammal bofast art.

Larsson 1859.

2; en lokal i Mälarområdet och en lokalgrupp i Vikers kalkområde: Mälarområdet: Västerås-Barkarö Ridön ÖNÖ Västerängs gård, S-sidan av åkerholme, bryn, 3 m långt bestånd 1975 (KERS 1978; S). - Nedre Bergslagen: Viker Älvhyttan 1892 (Pärsson s.n. A. eupatoria, S; det. Sam. 1929) -34 (Sam., LD, S, UPS: lundkant) -47 (I. And., UPS: vägkant) -76(!: lokal 13 föregående art, 1 grupp). Tycks först publicerats av HULTEN (1950). Sedan av HAM. (1956), LINDSTEN (1956) och EKH. (1975). S Vikers station (mellan Vikersvik och Älvhyttan), vid landsvägen 1925 (Kierk., OREB; T. Vestergren, S: i mängd). - [Prickar i Kungsör och Kila hos HULTEN (1950, 1971) hör inte dit.)

Än mer sydlig och värmekrävande än föregående. I Sverige kustgynnad, närmast sydligt suboceanisk. Säkerligen kalkbunden ovan Mälarslätten. Om härdig på Mälarområdets fastland kan för nuvarande inte avgöras. Utbredningstyp: S10.

Status: gammal och bofast; dessutom förr odlad som medicinalväxt (jfr Lilja 1870) och kanske delvis förvildad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 % men har aldrig haft så många aktuella lokaler som nu; fram till början av 1800-talet blott känd från ett fåtal lokaler men kanske förbigången.
Kommentar: B, granskare KAO.

Luktsmåborrens ståndortskrav liknar småborrens; möjligen är luktsmåborre ännu mera värmekrävande och därmed mera kustbunden. Man ser den framför allt på vägkanter, gärna vid stengärden, men även på betesmarker och gamla vallåkrar. Den påträffas även på åkerholmar och åkerrenar samt i torra lövbryn och snår, någon gång även i ekbackar eller gles lövskog. Dessutom förekommer den sällsynt på stenig och blockig mark i klippskärgården. – Arten är konkurrenskraftig även i ganska tät och sluten vegetation. Den verkar undvikas av betesdjur, kanske på grund av sin starka doft.

Arten har tyngdpunkten i sin svenska utbredning i mellersta Kalmar län. Den är dock troligen inte gammal i detta område – den noterades där först av Sterner (1954), men då ´från 25 lokaler, fördelade på 8 socknar från Ålem och Ryssby till Älghult´, vilket innebär ´ungefär samma frekvens som A. Eupatoria´. Om den hade förekommit med denna höga frekvens sedan gammalt borde den någon gång ha blivit observerad eller belagd. Dess förekomst i klippskärgården är nog äldre. Därifrån finns det ett par 1870-talsuppgifter utöver den först publicerade: Oskarshamn Misterhult Örö 1879 (A. A. W. Lund i S) och Västervik Loftahammar Stora Halmare 1873 (E. U. Valmstedt i S).

Kanske något ökande, i så fall gynnad av landskapets allmänna igenväxning, men på lång sikt förmodligen missgynnad av samma förlopp.

Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.

Luktsmåborre växer på frisk, näringsrik mark i varma och skyddade lägen. I närbelägna Kalmar län finns ett flertal lokaler och i Smålands flora fastslås att "Arten har tyngdpunkten i sin svenska utbredning i mellersta Kalmar län." (Edqvist & Karlsson 2007). De få öländska lokalerna är belägna i skogsbryn, åkerkanter och utmed traktorvägar som löper genom ädellövskogar.

Luktsmåborre är mycket ovanlig på Öland. Primärfyndet gjordes 1885 i Borgholm men det var okänt av Rikard Sterner när han 1938 gav ut sin flora. Oskar Sternvall publicerade (1918) fynd från Öland av den östliga arten rysk småborre A. pilosa. Fyndet gjordes 1907 i Lunda, Kastlösa sn, alldeles på gränsen till alvaret. Belägget i LD blev sedermera ombestämt av Otto Holmberg till A. procera. Senare eftersök på lokalen både av Sternvall och Sterner gav endast fynd av småborre A. eupatoria. Därefter dröjde det till 1974 när luktsmåborre hittades av Bengt Lundgren vid nedre landsvägen söder om avtaget till Karlevi, Vickleby sn; där finns växten kvar än idag. Under inventeringen har sex nyfynd gjorts vilket kan tyda på att arten är under spridning. Men luktsmåborre är lätt att gå förbi och kan vara förbisedd. Handen på hjärtat – kollar du alla förekomster av "småborre" på Öland? På ett par lokaler är luktsmåborre spridd över ett större område i angränsande ädellövskog.

Plantor av luktsmåborre utmärks av att även bladen högre upp på stjälken är påfallande stora och dessutom spetsigare än hos småborre. Nertill på stjälken saknas ofta blad liksom bladrosett vilket också är en skiljekaraktär. Har man fått ögonen på en misstänkt planta är det dags att granska frukterna. Hos luktsmåborre är de påfallande breda (lika breda som långa), svagt fårade och de nedre krokborsten pekar tydligt bakåt. Småborre har avlånga frukter som är starkt fårade och där alla krokborsten pekar framåt–utåt. Är man fortfarande osäker kan man studera de rikliga glandlerna på luktsmåborre. Speciellt bladens undersida har gott om glandler vilket gör att krossade blad doftar gott och aromatiskt. Småborre har på sin höjd enstaka glandler på bladundersidan och avger knappast någon väldoft.

Inkommen, bofast.

Luktsmåborre växer i ungefär likadana miljöer som småborre, men tycks klara beskuggning bättre. Den förekommer oftare i glesa lövskogsbryn och igenväxande hagmarker. Arten är liksom småborre kustbunden, men den förekommer trots detta inte allra närmast havet eller på de små öarna. I jämförelse med den äldre inventeringen verkar utbredningsområdet ha minskat, men arten kan vara något förbisedd.

Luktsmåborren är i Sörmland en sen inkomling som spreds med vallfrö under 1800-talet och 1900-talets början. Den växer nu ofta som kvarstående i övergivna vallar, eller som spridd till torra åkerrenar eller vägkanter, vanligen i närheten av insåningsplatsen.

Europa. I Sverige införd, främst i Götaland och Svealand.