luddkrissla

Sydlig kalkgynnad växt.

1; Mälarområdet: Västerås S Hamnen 1925 (WOLLERT 1930; VÄ). Enligt Wollert "var. serrata Gilib.". - Efemerofyt. Xenofyt.

1791 Inula britannica L.

This variable species occurs in most of Europe (except W and N) and large parts of Asia. It is adventive in several places. It has nowadays probably disappeared from some of them, for instance in England.

Luddkrissla är en kalkgynnad, tvåårig växt som huvudsakligen växer på Öland och Gotland samt i Skåne. Dessutom odlas den och kan vara tillfälligt förvildad eller adventiv på ruderatmarker. Vad gäller 1800-talsuppgifterna från sydligaste Halland har Neuman (1884) följande kommentar: ”Inula britanica sökte jag förgäfves vid Dömmestorp och Skottorp. Måhända hafva Stensåns översvämningar förstört denna art, måhända har den blifvit förstörd vid odling af den genom åns upprensning för åkerbruket vunna vattensjuka marken längs åstranden.” Med tanke på att varken Fischerström, Montin, Osbeck, Agardh eller Fries, som alla botaniserade i området, har några uppgifter om luddkrissla, verkar det troligt att arten uppträtt tillfälligt under 1800-talet.

Gammal bofast art.

Luddkrissla växer i större delen av Europa förutom längst uppe i norr och väster. Den har försvunnit från en del områden, bland annat i England, detta trots artepitetet. I Sverige är den allmän på Öland, Gotland och sparsam i Skåne.

Luddkrissla växer på periodvis fuktig–våt, kalkrik och öppen mark med tunt jordlager. Den ses i alvarvätar och betade frisk–fuktängar där den ofta växer på ren kalkgyttja mellan tuvorna av älväxing Sesleria uliginosa. Tillfälliga vattenflöden över alvarmarken kantas ibland av en bård med luddkrissla. Den växer även i grusalvar, tokfuktängar, alldeles nära havet i svackor mellan sanddyner och strandvallar samt i kanten av skogskärr. Luddkrissla gynnas av viss störning och dyker upp i traktorspår och på kostigar. Majoriteten av lokalerna är hävdade genom bete. Ibland ses den på kulturmarker som diken, kanaler och gamla stenbrott. Vid ett tillfälle är den funnen på jordhögar med trädgårdsavfall; dessa odlade plantor liknar mycket strandloppört Pulicaria dysenterica.

Luddkrissla är vanlig på Stora Alvaret, småalvaren, västra stenkusten och östra sjömarken. I Mittlandet är den sparsam och saknas i barrskogarna uppe i norr, Böda och Högby sn. Liksom andra arter som växer på kalkrika marker vägrar den att söder om Borgholm gå väster om väg 136 och västra landborgen. Luddkrissla förefaller inte hotad i dagsläget så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, frisk till fuktig mark: strandängar och alvarmark (ofta betad), vid vätar och kalkgräsmyrar. Det förekommer även kalare former av arten (med odlat ursprung) på ruderatmark. Sådana har blivit funna i 5 km²-rutor under våra inventeringar.

Englund (1942) hade 22 inprickade fynd på öns stränder efter sina inventeringar 1928–36, nästan enbart på sydöstra Gotland, från Hamra till När. Han ansåg att arten var ursprunglig på övre delen av strandängarna. Luddkrissla växer ofta i stora, utbredda bestånd. Arten är rikligast i kustnära områden på södra och västra Gotland samt på Fårö; på norra huvudön är den närmast sällsynt. Dagens frekvens och utbredning stämmer bra med 1800-talets: ”På n. Gotl. sälls.; på s. h. o. d.” (Johansson 1897).