luddhavre

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd. Vanligast i västra Dalsland; utbredningen för övrigt mycket ojämn.

297 Helictotrichon pubescens (Huds.) Bess.

Syn.: int. al. Avena pubescens Huds., Avenula pubescens (Huds.) Dum.

This species occurs mainly in Eurasia. Its dispersal has been favoured by clearings in the rural landscape. It has been introduced into eastern N. America (more than the map shows) and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 45.

Luddhavre är ett ursprungligt men starkt kulturgynnat gräs. Det växer på något friskare men i övrigt liknande ståndorter som ängshavre. De vanligaste växtplatserna är vägrenar, vägdiken och igenväxningsmark.

Torr- och friskängsväxt, allm. i Viby och Glanshammar (Nilsson 1978, 1986), f.ö. sälls.–täml. allm. Uppgavs vara mkt rikl. i åkerområdet i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925) och förekommer i skiftande miljöer ss. strandkärr, lövlund, vägren, etc.

Kulturmarksart men rikligast där bete och slåtter ej förekommer. - 86 (32).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833, som Avena pubescens): ''Kålsätt."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Arrhenatherum pubescens, Avenula pubescens

Luddhavre växer i full sol eller lätt skugga på torr till måttligt torr, ogödslad ängs- eller betesmark. Den är inte så starkt bunden till sandjord som ängshavre H. pratense och växer även på mindre torra platser än denna. Luddhavre sprider sig med utlöpare och kan därför bilda vidsträckta bestånd som under blomningsperioden är mycket anslående. Arten är ganska motståndskraftig mot igenväxning och påträffas ofta i restbestånd i bryn och skogsgläntor, på åkerrenar, åkerholmar och vägkanter.

Luddhavre är vanlig på alvarets torrängar, sandgräshedar utmed havet, i glesa skogar och längs vägkanter; sällsynt är den funnen i karster. Ibland ses den i tuviga kalkfuktängar tillsammans med tok Dasiphora fruticosa. Luddhavre växer oftast på friskare marker med något bättre näringstillgång vilket skiljer den gentemot ängshavre Helictochloa pratense. Den är också i jämförelse med ängshavre betydligt mer knuten till kulturpåverkade miljöer som åkerkanter, ruderatmiljöer och hyggen. Betesdriften bör inte vara alltför hård och den tål en viss igenväxning.

Luddhavre är vanlig och spridd över större delen av Öland. Utbredningen liknar i stort den för ängshavre med ett undantag; luddhavre förmår även att växa längst uppe i norr i Bödas barrskogar. Gräset bedöms öka något i dagens landskap, ofta på bekostnad av ängshavre.

I Sterner (1938) nämns en form av luddhavre med kala slidor var. alpina, som är funnen längs stränderna av Kalmarsund. I Hylander (1953) är den är beskriven som f. alpinum och uppgiven från kusttrakter mellan Södermanland och norra Uppland. Formen är inte beaktad under inventeringen men den kan vara värd att leta efter. Trots de kala slidorna kan den ändå skiljas från ängshavre på att småaxens axel har långa hår, ca 5 mm, medan de hos ängshavre endast mäter 1 mm.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna till halvslutna, torra till friska miljöer: torrängar, gräsmarker, beten, enbuskmarker, åker- och vägkanter, ängen; även frisk ängsmark, myrodlingar, dikesrenar och sandmark. Luddhavre är rätt spridd på Gotland, och arten är funnen i en ganska hög andel av provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” kan stämma än i dag. Enligt hans bedömning var luddhavre vanligare än ängshavre A. pratensis; i de slumpade provrutorna var däremot ängshavre drygt tre gånger vanligare (jämför ovan).

Luddhavre växer på något näringsrikare och fuktigare mark än ängshavre men förekommer i liknande miljöer som denna art. Vanligast är den i betesmarker, på havsstrandängar och i igenväxande gräsmarker i kulturlandskapet, liksom i lövskogsbryn, på vägkanter och i skärningar.

Luddhavre har blomknopp i skogsstjärnans tid och mogen frukt i mjölkens tid. I sin vanliga soliga miljö är den mer eller mindre brunaktigt grön, men blir i skugga grön. Den växer på torr gräsmark, gärna lika torrt som gulmåra. De mogna småaxen faller isär på ett speciellt sätt. Axeln i småaxet bryts av, så att varje utfallande frö åtföljs av sin del av axeln, som i sin yttre del är tätt och långt hårig.