loppstarr

434 Carex pulicaris L.

This species is restricted mainly to W. and C. Europe. This distribution is uneven due to the local lack of appropriate wetland.

Loppstarr är ursprunglig men slåtter- och betesgynnad. Den växer i likhet med ängsstarr C. hostiana i översilade och ofta hävdade eller tidigare hävdade kärr, kärrängar, fuktängar och ibland även på fukthedar.

Loppstarr är en kalkgynnad art som i det kalkfattiga Halland delvis kompenseras av slåtter och/eller bete (jfr Ekstam m fl 1988). Om hävden upphör kan den dock hålla sig kvar i enstaka exemplar flera årtionden, innan igenväxningen till slut blir för svår. Många av de aktuella växtplatserna är av denna reliktnatur och loppstarren hör till de arter som minskar genom att det gammaldags, småskaliga jordbruket snart är ett minne blott.

Käll- och kalkgynnad kärr- och friskängsväxt, mestadels sälls. utanför kalkområdena, men innan avvattning och slåtterängarnas försvinnande vanligare, exempelvis fanns 54 lokaler i Svennevad (Kjellmert 1947). Av den tidigare kända rika förekomsten i Garphyttetrakten har blott 3 lokaler återfunnits (Löfgren 1994). Den tycks vara på stark tillbakagång.

Loppstarr växer i naturlig vegetation i källkärr och dråg, bl.a. i Kilsbergens Trolldalar (Asklund, !), i påverkad vegetation på kalkrik mark i strandängar, kärr, rester av slåtterängar och hagar m.m.

Gammal bofast art. 

Loppstarr är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Myrin 1832.

57; Bergslagen: allmän i de stora kalkområdena i Guldsmedshyttan och Viker, annars spridd-tämligen sällsynt Mälarslätten och Skogslåglandet: några kalkmarksförekomster i Arboga och Sala, f.ö. oviss. Starkt kalk- och källgynnad. Sydlig, nående upp i Dalarna. 1 vårt område bestäms utbredningen tydligen helt och hållet av de edafiska förhållandena. Utbredningstyp: U.

Loppstarr växer på våt till frisk jord som är rik på mineralnäringsämnen och har förbindelse med rörligt markvatten. Den förekommer i käll- och bäckkärr men framför allt på artrik, lågvuxen, välhävdad gräsmark. Någon gång ses den i fuktig lövskog, troligen som en relikt från tidigare perioder med hävd.
Arten minskar på lokaler som inte slås eller betas. Den är, tillsammans med ängsstarr C. hostiana, en av de bästa indikatorerna på vegetation som länge har hävdats genom slåtter eller bete och inte har gödslats. – På kartan är loppstarrens minskning hittills mest påtaglig i öster.

Loppstarr växer solöppet på frisk–fuktig, ofta kalkrik men mager mark som ibland är källpåverkad. Arten är tydligt hävdgynnad. Vanliga växtmiljöer är tuviga och betade fuktängar, rikkärr och strandängar; i den sistnämnda miljön gärna i svackorna mellan gamla strandvallar. Ibland ses växten i slåtterängar, kraftledningsgator och gamla stenbrott. Loppstarr växer också halvskuggigt i kanten av skogskärr som ligger insprängda i löv- eller ängsgranskog, då ofta på ställen med rörligt grundvatten.

Loppstarr är glest förekommande över större delen av Öland och huvuddragen på utbredningskartan i Sterner (1938) känns igen. Dagens viktigaste förekomster är våtmarksområdena i Mittlandet och större kärr på Stora Alvaret, den sistnämnda miljön förefaller ha varit okänd för Rikard Sterner. Loppstarr har gått tillbaka längs västra kusten söder om Borgholm, där gamla lokaler ligger för fäfot, är dränerade och växer igen. Även i socknar som Köping och Gärdslösa är tillbakagången tydlig. Växten är påfallande ovanlig i den annars så artrika östra sjömarken, ett mönster man även ser hos Sterner (1938). Loppstarr är knuten till det gamla, varierade jordbruket och missgynnas idag kraftigt av den minskande arealen betade fuktängar. Det är svårt att hävda sig bland högväxt blåtåtel Molinia caerulea. Även den ökade näringsbelastningen i landskapet som medför att högvuxna och konkurrenskraftiga arter tar över gör att växten går tillbaka. Eftersom loppstarr under inventeringen hittades i 24 socknar så betecknas den enligt mall som "tämligen allmän". Utbredningen är i själva verket så gles att "spridd" vore en lämpligare definition. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Växer främst med blåtåtel Molinia caerulea (och älväxing Sesleria uliginosa) i lågvuxen tallsumpskog i kanter av agmyrar, källmyrar och kalkgräsmyrar, men även i fuktängar, fuktmarker och fuktiga skogar. Ofta antecknad i fuktiga delar av ängen. Loppstarr har till synes samma frekvens nu som vid 1800-talets slut, då Johansson (1897) angav att arten var allmän. På Gotland kan vi alltså inte se den starkt vikande tendens som noterats på fastlandet, där loppstarr växer mer i miljöer som är hävdberoende.

Loppstarr växer på frisk till blöt, mager mark med låg vegetation men undviker de allra näringsfattigaste miljöerna och förekommer gärna på skalgrus. Man finner den ofta tillsammans med darrgräs, ängsstarr och slankstarr i öppna kärr, fuktängar, på betade havsstrandängar samt i källdråg i naturbeten och i sumpskog, som tidigare varit betad. Den lilla arten är starkt hävdgynnad och försvinner på sikt, då hävden upphör. Sedan förra inventeringen har den minskat starkt, mest beroende på igenväxning i inlandet. Kanske även kväve-nedfallet spelar roll för tillbakagången.

Loppstarren växer i kalkrika fuktängar och fuktängsfragment med låg, men ofta tät vegetation av gräs och örter, gärna i kanten av kalkkärr, ibland på hällar med översilande grundvatten. Utanför kalktrakterna är den beroende av rörligt markvatten eller hävd, så t.ex. vid Skogstorp i Öja, där den förekommer massvis tillsammans med nålstarr, ängsstarr och hartmansstarr i en beteshage som tidigare varit slåtteräng. Den koloniserar ibland mera kortvarigt störd mark i vägdiken eller på fuktiga hyggen, och det är kanske på sådana lokaler man numera oftast stöter på den. Loppstarr konkurreras snabbt ut i högväxt vegetation och den är därför känslig för igenväxning. Den är nu på många ställen försvunnen eller försvinnande på grund av upphörande hävd. Arten är sårbar och fortsatt bete bör ske på lämpliga lokaler.