Taxasida

löktåg

Juncus bulbosus

L.

löktåg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

löktåg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • löktåg
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Juncus bulbosus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Juncus bulbosus L.
Svenskt namn
löktåg
icelandic
Hnúðsef
norwegianBokmal
sumpsiv
norwegianNynorsk
sumpsiv
Finskt namn
rentovihvilä
finlandSwedish
löktåg
Foton
Anders Delin
Lingans strand, Lingbo 2011-08-19
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2021-07-24
Anders Delin
SV om Degermyren, Skog 2013-07-09
Anders Delin
Hemstanäs, Skog 2014-06-28
Patrik Engström
Sikhall 2013-06-29
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2021-07-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Se vanlig löktåg Juncus bulbosus subsp. bulbosus och atlanttåg Juncus bulbosus subsp. kochii

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. 

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Täml. allm. vatten- och kärrväxt i gärna försurade sjöar och vattendrag, källkärr, myr-, och skogsdiken, grustag etc. I den nästan torrlagda sjön Leken i Hidinge sågs 1989 ofantliga mängder i laguner på torrlagda bottnar.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Fertila landformer på dystränder vid tjärnar, sjöar och vattendrag, dybottnar och gölkanter i kärr, även i leriga diken t ex vid skogsbilvägar. Huvudsakligen sterila undervattensformer i sjöar och vattendrag, ibland ymniga bestånd i åar och älvar. - 97 (39).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Thedenius (1842), som i sin dagbok för den 17 juni 1842 skriver: "Från berget [vid Kolsätt] gingo vi ned till bäcken, der Juncus supinus fluitans (ny för floran) simmade." Belägg taget vid detta tillfälle finns i UPS.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

186 Juncus bulbosus L.

Syn.: J. supinus Moench

The taxonomy and nomenclature of this mainly European species s. lat. is intricate. It occurs in most of Europe and adjacent parts of Africa and probably in W. Asia and eastern N. America. Thus it may belong to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphiatl., p. 130 and map 112). It has been introduced into New Zealand. In W. Europe a closely related taxon occurs, viz. J. kochii Schultz (Hegi Il, ed. 2, p. 212: J. supinus subsp. kochii Syme). In N. America and on Greenland the related 1 subtilis E. Mey. Is distinguished (Fernald, Manual 1950, p. 416).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Bergslagen; tämligen allmän i Skogslåglandets skogstrakter (i kulturområdet strödda förekomster); numera tämligen sällsynt-sällsynt på Mälarslätten, förr något vanligare (i forna kärr). Vissa fynd på Mälarslätten och annorstädes i tämligen eutrof omgivning, i stort dock inskränkt till mesotrofa-oligotrofa förhållanden (alla ståndorter). Detta främsta förklaringen till tunnsåddheten inom slättområdena. Utbredningstyp: N1.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såväl vanlig löktåg J. b. subsp. bulbosus som atlanttåg J. b. subsp. kochii har uppgivits från landskapet, men deras taxonomiska status är omdiskuterad och de har endast sällan urskilts och knappast alls uppmärksammats under inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

J. kochii
Löktåg föredrar näringsfattig och sur, våt eller fuktig jord – helst torv, dy eller sand – på vegetationslösa platser eller i ett glest växttäcke. Den uppträder på stränder, i havsstrandängar, kärr, pölar, torvgravar och diken, i hjulspår och körskador etc. I vatten växer arten ner till flera meters djup.

I starkt försurade sjöar ökar löktåg och och kan till slut bli allenarådande tillsammans med vitmossa Sphagnum, medan rosettväxter som notblomster Lobelia dortmanna, strandpryl Plantago uniflora och styvt braxengräs Isoëtes lacustris slås ut. De viktigaste orsakerna till att löktågen trivs i sådana vatten är dess extrema tolerans mot lågt pH, höga halter av metaller, t.ex. aluminium, samt dess förmåga att tillgodogöra sig den ökade koldioxidhalten och att tillväxa i sparsamt ljus (Svedäng 1990).

Av omstritt värde är ssp. kochii, atlanttåg. Hos exempelvis Hård (1923b) och Lid & Lid (1994) upptogs den som en västlig ras, skild från vanlig löktåg ssp. bulbosus genom att vanligen ha sex ståndare med mycket korta knappar, längre stråblad med svartaktig, förtjockad spets samt kortare och upptill bredare kapsel med konkavare sidoytor och mera urnupen spets. Den skulle främst växa på lösbottnar och gungfly i markvattenpåverkade myrar. I Sverige har den angivits förekomma från Skåne till Värmland (Lid 1963). Andra författare, till exempel Hylander (1953) och Stace (1997), förnekar dock atlanttågens existens och menar att de angivna karaktärerna inte är korrelerade. – Atlanttågen har beaktats mycket lite, både under inventeringen och tidigare. Aktuella uppgifter föreligger endast från 3 rutor, äldre sådana från 5 rutor.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Löktåg växer på fuktig, mager, ofta kalkfattig och sandig mark med för övrigt sparsam vegetation. Den är lite av en opportunist och är funnen vid dammar, sandtag, diken men även i sumpskogar och kanten av kärr. På golfbanan i Saxnäs, Algutsrum sn, dök den upp när fuktig, bar sand exponerades. Även fuktiga hjulspår över hyggen har noterats som växtplatser för löktåg. Undervattensformen av löktåg är bara noterad vid ett tillfälle på Öland, i en bevattningsdamm.

Löktåg är sparsamt förekommande på Öland med flest noteringar längst uppe i norr, Böda och Högby sn. Den växer glest i de västra socknarna, från Räpplinge i norr till Smedby i söder, där den föredrar lokaler väster om landborgen; på övriga Öland finns endast spridda fynd. Löktåg är funnen i samma antal socknar idag som i Sterner (1938) och i ungefär samma områden. En antydd minskning kan ändå skönjas på utbredningskartorna vilket även drabbat andra arter som på Öland växer på fuktiga, magra och kalkfattiga marker. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är något minskande.

Såvitt känt finns endast vanlig löktåg subsp. bubosus på Öland. Denna underart har vanligen tre ståndare där knapp och sträng är liklånga. Atlanttåg subsp. kochii har alltid sex ståndare och strängen är ungefär dubbelt så lång som knappen (Proćków 2008). I Europa har atlanttåg en västlig utbredning.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Mest på sandunderlag och i dikade myrar i körspår, hyggesfåror, diken och grustag, mer naturligt i skogskärr och vätar. Johansson (1897) anger också arten som ”Sälls.”. Äldre uppgifter finns från 27 lokaler, där ingen är samma som de nutida fynden.

Såvitt känt förekommer endast vanlig löktåg ssp. bulbosus på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Löktåg växer på öppen, frisk till fuktig, näringsfattig sand- eller torvjord vid stränder av sjöar och vattendrag, i kärr och diken, i grustag och stenbrott, längs diken, på stigar och små körvägar. Den mera långsträckta och sällan blommande vattenformen förekommer ofta i grunda gölar, små sjöar och vattensamlingar i fukthed och mossmarker. Förmodligen är arten gynnad av försurning.

Se även atlanttåg Juncus bulbosus subsp. kochii

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer dels på blöt till fuktig mark vid stränder av sjöar och vattendrag, i kärr, diken och vid vattensamlingar samt i vägdiken och i hjulspår på hyggen, dels i grunt vatten i näringsfattiga sjöar, åar och bäckar, då ofta ej blommande. Kalkskyende, verkar ha ökat på hyggen och längs åar och bäckar, kanske gynnad av störning och av försurningen. Mycket vanlig i större delen av landskapet, mindre vanlig på Falbygden och på de uppodlade Vänerslätterna där den saknas i de flesta rutor. 645 rutor (78 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Löktåg växer främst på bar humus eller morän på fattigsjöarnas stränder och på stigar, i diken och körspår. I sjöar kan det under vatten bilda stora bestånd av halvmeterlånga slingor. Arten har en stor fröreserv i skogsmarken, som mobiliseras vid markstörning. Löktåg hör därför till de tidigaste kolonisatörerna på kalhyggenas vattenfyllda maskinspår och skyddsdiken.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland, men kan vara förbisedd. 299 kartblad, 468 kvadranter.
Almq. Vid Dalälven mer eller mindre allmän; eljest ojämn utbredning; i Heby tämligen allmän, för övrigt spridd på fastlandet och de större öarna, på öarna eljest sällsynt.
Löktåg växer på sötvattensstränder, i hällkar och små vattensamlingar i skogsmiljöer, ofta sådana som uppstått vid grävning etc., t.ex. i skogsdiken, fuktgropar och spår av skogsmaskiner på hyggen. I näringsfattiga sjöar växer den som helt submers med långa, smala bladlösa skott. Sådana former har uppmärksammats bl.a. i Siggeforasjön, Tarmlången och Lilla Ullfjärden.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Löktåg är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten på 1800-talet. Åtskilliga lokaler angavs också från andra delar av landskapet av Arnell 1924. Johan Wiger bedömde den som allmän i nordvästra delen av landskapet 1965. Möjligen har förekomsten inte förändrats så mycket de senaste 100 åren men det går inte att avgöra med ledning av tidigare rapporter.
Hos oss är vattenformen vanligast. Den blommar sällan men sprider sig framgångsrikt med lösryckta grenar som snabbt utvecklar rötter och nya skott. I många sjöar och vattendrag är löktåg den dominerande vattenväxten. Den bildar böljande, rödaktiga slöjor av sammanflätade skott i strömmarna. Växten kan också finnas i mängd i mindre vattensamlingar och längs kanterna av myromgärdade tjärnar. Arten är särskilt vanlig i magra, sandiga och dyiga skogsåar och i vatten och diken i anslutning till myrar. Landformen förekommer ofta parallellt med vattenformen t.ex. på blottad sand och dy vid fattiga sjöar, avsänkta flottningsdammar och dikeskanter. Den förekommer sparsamt även på naken dy i myrar. Många förekomster finns också i botten av gamla grustag, längs vägdiken och på blöta hyggen. Arten är vanligast i skogslandskapet och saknas eller är ovanlig i de renodlade odlingsbygderna.
Vanliga följeslagare är flaskstarr (17%), sjöfräken, svalting, myrtåg, ältranunkel, stjärnstarr, gräsnate, topplösa och dvärgigelknopp. I vatten saknas ofta följeväxter.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Löktåg är en utpräglat amfibisk och anpassningsbar art med mycket vid utbredning till många slag av våta miljöer. Den kommer rikligt upp ur frö vid lågvatten. Där den växer exponerat för luften på en strand kan den blomma redan i ekorrbärets tid. Ståndarknapparna kan vara tunna och pollen outvecklat, men märkena normala. Fruktsättningen är i allmänhet god. Plantor utan blomma identifieras lätt genom sina uppsvällda skottbaser. Vid högvatten anpassar plantan sig genom att bilda längre skott och blad. Plantor som ständigt är under vatten har denna växtform i utpräglad grad och bildar stora täta bestånd, oftast röd­aktiga, troligen av ­antocyan. Även dessa plantor har lökformigt uppsvällda skottbaser och kan blomma, i mjölkens tid. Hela växten bevaras grön (men rödaktig) över vintern.


Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Löktåg i form av kortvuxen strandväxt med lökformade stråbaser hittar vi bara sällsynt och sporadiskt i Medelpad. Hos oss möter vi den i en helt annan skepnad, nämligen som undervattensväxt och då i regel inte blommande. Denna form är rödaktig, långt utdragen och ofta trasslig. Den kan täcka stora ytor på moränbottnar i näringsfattiga sjöar och åar, inklusive övre Ljungan. Den kan finnas i mycket oligotrofa skogs- och myrtjärnar men saknas i eutrofa vatten. Löktåg är känslig för infrysning om vintern och växer därför relativt djupt i sjöarna, på 1–3 meter. I strömmande vatten klarar den att växa grundare. Den kan då ibland komma upp på stranden och blomma, särskilt vid lågt vattenstånd under torra somrar. Detta har bara setts i de östra delarna av landskapet, åtminstone till Sättna. Den sent blommande landformen har ibland även observerats utan anknytning till vattenformen, t.ex. på sandig sjöstrand, vid sötvattensutsläpp i Sundsvallsbukten och i ett vattenfyllt skogsdike.