Taxasida

lingon

Vaccinium vitis-idaea

L.

lingon är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

lingon är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lingon
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Vaccinium vitis-idaea
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vaccinium vitis-idaea L.
Svenskt namn
lingon
icelandic
Rauðberjalyng
norwegianBokmal
tyttebær
norwegianNynorsk
tyttebær
Finskt namn
puolukka
finlandSwedish
lingon
Danskt namn
Tyttebær
Foton
Torbjorn Tyler
Johanneshus i Brönnestad socken 2011-05-29
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2015-07-24
Anders Delin
Voxsäter, Bollnäs 2013-05-27
Patrik Engström
Sigtuna kommun 2023-06-03
Torbjorn Tyler
Johanneshus i Brönnestad socken 2011-05-29
Ingemar Gustafsson
Orsa 2016-07-24
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-19
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1460 Vaccinium vitis-idaea L.

This widespread species includes t wo subspecies, viz. subsp. vitis-idaea in Eurasia and subsp. minus (Lodd.) Hult. with a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 78 and map 69) and occurring mainly in the arctic regions of Europe and W. and C. Asia, i. e. N of the area of subsp. vitis-idaea. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 330.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Lingon är en ursprunglig växt. Den bildar vanligen vidsträckta bestånd på torr, ganska ljusöppen mark i tallskogar och utgör dessutom ett viktigt inslag på tuvor i högmossar och kärr. Arten är kulturgynnad och växer rikligt på hävdade ljunghedar och i gamla, enbuskdominerade betesmarker, i kraftledningsgator och på slänter utmed vägar och järnvägar.

Åtskilliga goda lingonmarker har under de senaste årtiondena förstörts på grund av igenväxning, kalavverkning, markberedning och gran/tallplantering. Lingonriset missgynnas av kvävenedfallet genom att detta gynnar de konkurrerande gräsen.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeväxt, ekonomiskt betydelsefull bärväxt, allm. utom i uppodlade delar av landskapet. Ovanliga växtplatser är kalkberg och Hjälmarlandvinning med vispstarr samt strandklapper vid Vättern.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Hülphers (1777).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Utbredning som Vaccinium myrtillus'. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Upprätt, vintergrönt ris med ljust finludna årsskott, och ovala, läderartade, otandade blad med nedvikt kant. Bladen är bredast ungefär vid mitten, eller något ovanför. De har en gles nervatur som ej kan ses tydligt på undersidan. Nerverna når ej bladkanten, utan böjer av framåt och fäster vid nästa nerv. Bladens översida är glänsande mörkgrön med “ingraverade” nerver, medan undersidan är matt blekgrön med svarta glandelprickar och valkar som antyder de “inkapslade” nerverna. I skottopparna små klasar med vita eller blekrosa, klockformade blommor. Frukten, ett bär som först är vitt men vid mognaden blir rött och saftigt (lingon!), har små frön och en liten foderrest.

Lingon täcker stora arealer och finns även i fjällen. Klonerna är svåravgränsade, eftersom de, till skillnad från mjölon, tillväxer under markytan och inte utan möda kan spåras bakåt.

Förväxlingsrisk:
Mjölon har långt krypande grenar med slutligen flagnande bark. De tungformade bladen är släta under utan nedvikt kant, och har detaljrik nervatur som syns tydligt på båda bladsidorna.
Ryl (Chimaphila umbellata) (södra och mellersta Sverige) har kransställda blad med skarpa tänder.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Lingon växer på torr till fuktig, näringsfattig jord, särskilt i hedarta barr- och lövskog. Arten är i hög grad utmärkande för ristallskogarna men också vanlig på hällmarker, i blåbärsgranskog och mager sumpskog. Den växer även rikligt på mager, stenig, enbuskrik hagmark och finns regelbundet på tuvtoppar i trädfria mossar och kärr liksom i tallmossar och myrkanter. Arten gynnas av god ljustillgång.
De rika skördar som i gångna tider togs på ´krösenafällorna´ är nu ett minne blott. Betesskogarna har ersatts av kulturskogar med kalhyggen, markbearbetning och täta barrplanteringar. Ännu en orsak till bärmarkernas försvinnande är kvävenedfallet, som gynnar gräsen på bärrisens bekostnad.
Funnen i 1413 rutor; tidigare uppgifter från 412 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Lingon växer på torr–frisk, kalkfattig mark främst i tallskogar på sand. Den är även funnen i blandskogar och i lövskogar med björk eller sällsynt asp. Vid ett tillfälle är den noterad i en tallskog rik på hasselbuskar, en udda kombination.

Lingon är utanför de nordliga socknarna Böda och Högby ovanlig på Öland. Den har inte återfunnits på den sydligaste lokalen i Ottenbylund, Ås sn. Däremot har den noterats på nya lokaler i planterade tallskogar i de östra socknarna Gårdby och N. Möckleby samt i en björkdominerad skog i Persnäs sn. Sammanfattningsvis några plus och några minus. Lingon missgynnas av den eutrofiering som skett av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Torr till frisk, rätt öppen tallskog (gärna på stubbar), sandtallskog, ängsbarrskog, myrkantskog, gärna på vitmosskuddar; även på torrängar. Lingon är rikt företrädd med utbredda bestånd i de gotländska skogarna, vilket framgår av den höga andelen provrutor. Johansson (1897) uppgav frekvensen ”Allest. på sandområdena; eljes allm.”. Detta gäller även i dag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Lingon växer på torr till frisk, mager mark i glesa skogar, framför allt hällmarkstallskogar och andra hedskogar. Arten är ganska ljuskrävande och syns gärna i kraftledningsgator, på skogsvägkanter och hyggen, där den klarar sig mycket bra de första åren, innan gräsen tar överhand.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till frisk mark i gles barrskog och dominerar fältskiktet i vissa tallskogar, finns även på hedar och hedartade, naturliga betesmarker, ogödslade åkerrenar och andra gräsmarksrester. Ganska ljuskrävande och missgynnas av granplantering. Det påstås allmänt att många marker med lingon – eller ”kröser”, som de kallas i södra delen av landskapet – försvunnit på grund av att skogarna har tätnat och att hyggena inte får vila eller betas längre. Mycket vanlig i hela landskapet. 816 rutor (98 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, västra Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland mycket allmän – (95%). Lingonris dominerar i halvöppna–öppna, torra skogsmarker, främst tallskogar av olika slag. I yttre skärgården växer arten i björkskog. Lingon skyr lerjordar och andra näringsrika underlag. I magra betesmarker överlever arten ofta genom att växa på tuvor och kring stenar. På fuktig mark, exempelvis i mossekanter, kan lingonriset bli mycket högt och frodigt. Bladstorleken varierar kraftigt efter näringstillgången.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 695 kartblad, 2500 kvadranter.
Almq. Allestädes, till yttre skärgården (saknas ofta på kalskären).
Lingon är en av de dominerande arterna i hällmarkstallskog och mossrik tallskog, ofta på sandigt underlag. Även i granskog kan den vara vanlig, ofta kring stenar och på gamla stubbar. Lingon kan växa på torrbackar, i hagar och naturbetesmarker och även i blötare miljöer som tallmossar och i skogskanten intill fattigkärr.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Lingon är en ursprunglig växt som angavs som allmän i landskapet under 1800-talet och 1900-talets början. Gamla namn för lingon är »lingbär« och »linnbär«. Gamla torra lingon kallades bärfis i Järbo och Årsunda.
De vanligaste följeväxterna är triviala barrskogsväxter som blåbär (45%), gran, tall, kruståtel, piprör, rönn och linnea. Även på myrmark är blåbär (51%) den vanligaste följeslagaren men skvattram, odon, ljung och hjortron är också vanliga. I naturliga gräsmarker är blodrot (44%) vanligast följd av rödven, gulmåra, gråfibbla och bockrot. Lingon och tranbär blommar sist av Vaccinium-arterna. Lingonets blomning sammanfaller med ekorrbärets men fortsätter in i linneans tid.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ett exponerat, nyligen ur havet uppstiget skär byggt av blockig morän har ofta en vegetation som förutom de typiska havsstrandsarterna omfattar många arter med bär, som en, hägg, nyponros, hallon, rönn, röda vinbär, lingon och besksöta. Många av dessa torde ha förts dit av fåglar. En isolerad lingonmatta med några meters diameter fanns på högsta delen av Stenöorn i Sandarne. På den blottlagda bottnen av det före detta flottningsmagasinet Rörsjön i Voxnan växte efter några decennier små lingonplantor tillsammans med många andra arter. Sådan spridning av lingon förekommer naturligtvis även i skogen, men de nya plantorna observeras sällan bland mängden av äldre.
Lingon sprider sig med decimeterlånga vita jordstammar. Dessa växer gärna i smala springor i stenblock eller mellan barken och veden på en något decennium gammal avverkningsstubbe, vars krön de intar. Det är väl denna strävan uppåt i terrängen som skildras i vistexten ”På lingonröda tuvor och på villande mo…”. Lingon bildar ju inte själv några tuvor. Blåbär och lingon följs åt i skogarna, men lingon är vanligare där tall dominerar, blåbär i granskog. Lingon tål mer torka än blåbär, men är även tåligare för dränkning (se Natur och vegetation, sid. 252). Bägge dominerar över ljung i sluten skog, men när träden hålls borta i en kraftledningsgata tar ljungen småningom över. Blåbär och lingon är ganska härdiga mot vinterkyla, men i en gles, talldominerad skog ser man vissa vårar kring tallstammarna runda bruna fläckar av lingonris i en för övrigt grön matta. Skarpa frostnätter har förstört bladen i snöbrunnar kring stammarna. En lingonplanta kan leva över 100 år (De Witte & Stöcklin 2010). Lingonplantor dödas helt vid hård brand, men bränns bara ytligt och återkommer från jord­stammar efter mindre hård brand. På sådana ställen kan lingonskörden under några år bli mycket riklig.
Lingonen blommar länge. Knopparna i klasen slår ut successivt, de första i skogsstjärnans tid, samtidigt med rönn och ­skvattram. Då närmar sig blåbärsblomningen sitt slut och blåbärsrisets nya ljusgröna blad kontrasterar mot lingonrisets övervintrade mörkgröna. Lingonskotten börjar dock snart veckla ut sina nya blad, lika ljusgröna som blåbärets. Lingonblomningen fortsätter in i linneans tid, då även tranbär blommar. Då har lingonens årsblad fått samma färg som fjolårets. Lingon blommar mer och sätter mer bär i öppna skogsmiljöer, mest på hyggen, men i urskog blir skogen också öppnare, så att bärproduktionen blir riklig. Där växer lingon ibland utan inblandning av kruståtel.
Lingon blommar ofta om, när det finns mogna lingon från första blomningen. Under lingonplockningen dyker enstaka dubbelbär upp, större och med två blom­ärr men ett skaft. Bladen övervintrar rent gröna, till skillnad från bladen på skvattram, rosling, tranbär, kråkbär och ljung, som är rödbrunpigmenterade. Skadade blad kan färgas i både gult, rött och svart.

Svampsjukdomen lingonsvulst Exobasidium vaccinii angriper blad eller mer sällan blomställningar, troligen mer under en våt sommar. Infekterade blommor kan ha fyra fria kronblad, inte fyra eller fem hopvuxna som normalt, och ståndarna kan vara missbildade, åtta stycken, medan stift och märke kan ha mer normal form, trots att de också är genomvuxna av svampen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Lingon är det dominerande riset i torra moräntallskogar och ofta också på tallhedar liksom på något näringsrikare moar i dalgångarna och i öppna hällmarkstallskogar. Arten tycks vara konkurrenssvagare men tåligare än blåbär V. myrtillus, och intar ofta ytor där blåbär har svårt att växa. I friskare skogstyper, där blåbär dominerar, är lingon hänvisad till tuvor, gamla stubbar, mossklädda lågor, lavklädda stenar och hällar. Arten dominerar också inne under granar där snötäckningen är dålig. Det är märkligt att lingon som har vintergröna blad klarar detta bättre än det bladfällande blåbäret. Lingon är tramptåligare än blåbär och följer stigkanter. Efter avverkningar gynnas lingon ofta, ibland på ytor där blåbärsriset dött bort och torra hyggen är kända bärmarker.
Men lingon kan också växa fuktigt och går längre ned på stränder än blåbär. På myrar finns det på tuvor och i kanter med ängskovall Melampyrum pratense och blodrot Potentilla erecta. I äldre tid var lingon regelbundet i utmagrad hackslåttmark runt gårdarna (podsolerad jord). Idag finns det kvar på äldre ogödslade gårdstun, gärna vid källarbackar, i björkhagar, på torra kanter och i skogsbryn. Nykolonisation kan man ibland se i torra vägkanter och magra mineraljordsslänter, som längs banvallen i Stöde.