kruståtel

Se: fjällkruståtel Avenella flexuosa subsp. corsica och vanlig kruståtel Avenella flexuosa subsp. flexuosa

Gammal bofast art.

Allmän

Kruståtel är ursprunglig men kulturgynnad. Det tuvbildande och ofta dominerande gräset växer främst i torra till friska hedskogar. Det är också vanligt i bergbranter, på hällmarker, i ljung- och gräshedar samt torra bryn, längs vägar och på exponerade slänter.

Kruståteln blommar sparsamt i skuggig miljö, t ex slutna skogar, men desto rikligare i gläntor och framför allt på hyggen, där de mycket täta och vidsträckta bestånden kan ge intryck av sädesfält. Det mycket expansiva gräset tycks ha konkurrensfördelar på starkt försurad mark.

Vid ekologisk spännvidd. Trivialart.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

340 Deschampsia flexuosa (L.) Trin.

Within this species some lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Amphi-atl., p. 250). The species s. lat. occurs as an indigenous plant in most of Europe, in C. Africa (var. afromontana Hubb.), E. Asia, eastern N. America and southern S. America. Thus, the species is bipolar. Human activities, especially forest clearings, have favoured the dispersal. It has been introduced into New Zealand. The species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, op. cit., p. 250 and map 232). See also world map in Meusel et al. 1965, p. 51.

Flerårig, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Bildar glesa eller täta tuvor med friskt gröna, mjuka, till synes trinda blad, som är trådlika och mycket jämnsmala (ca 0,5 mm) nästan ända ut till den trubbiga spetsen. Bladen kommer fram ur små rörlika “buntar” uppbyggda av korta, breda, skivlösa blad. “Buntarna” radierar från tuvans centrum. De är rätt fria från varandra, och lätta att rucka, varför tuvans mitt känns mjuk. Där bladen “delar på sig” (egentligen där bladslidan övergår i bladskiva) finns ett förhållandevis stort, rundat snärp (1–3 mm) som ser ut att greppa om det blad som fortsätter framåt. Strån 2–6 dm höga, med några smala, uppåtriktade blad. Vippa kort och gles men vid, och har typisk förgrening: vid varje förgreningspunkt avgår oftast 2 grenar åt var sitt håll, medan vippaxeln vänder åt ett tredje håll. Detta upprepas högre upp, så att det hela tiden ser ut som att vippan delar sig “i tre”, och den har inte en rak, genomgående, central axel. Småaxen är 2-blommiga och platta, med trubbiga, halvgenomskinliga, skimrande blomfjäll och 2 utstickande borst.

Kruståtel är mycket allmän i skog, och på hed, både på frisk och på torr mark, ända upp på fjället. Utnämns här till Sveriges vanligaste gräs. Den lever ofta ett tynande liv i skogsmark, med endast små, enstaka tofsar av trådlika blad här och var (vanligt! måste kunnas!), eller kanske någon mer välutvecklad tuva. När skogen sedan brinner (eller, numera, när man hugger), dröjer det bara några år innan stora arealer är helt täckta av ett flor av rödgulskimrande kruståtel. Strået och vippan blir snart rödfärgade, och just kombinationen mellan rött strå och trådlika, friskt gröna blad, är synnerligen typisk. Man hör ofta att “kruset” på vippgrenarna skall vara en bra karaktär för kruståtel, men det är inte rätt. Många gräs har detta.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig. Närmast omisskännlig även som steril.
Fårsvingel (Festuca rubra) har kortare och “torrare” blad i tätare tuvor.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig kruståtel D. f. subsp. flexuosa i landskapet.

Kruståtel växer på torr eller frisk jord på ett underlag av grus, sand eller morän. Arten är karakteristisk för magra, ogödslade betes- och slåttermarker tillsammans med fårsvingel Festuca ovina och/eller rödven Agrostis capillaris. Allra vanligast är dock kruståteln i skogsmark, särskilt örtfattig, mager barrskog med en markvegetation av lavar eller ris. I skugga undertrycks den och blommar sparsamt men bildar vidsträckta, vipprika mattor då ljusinsläppet ökar t.ex. efter avverkningar; på hyggen blir den ofta den dominerande arten. Arten gynnas av de skogsbruksmetoder som varit förhärskande i slutet av 1900-talet, troligen också av det sura nedfallet. – Kruståteln växer även i starkt kulturpräglad omgivning, t.ex. på vägkanter, banvallar och skräpmark.

Kruståtel förekommer främst i glesa och torra tallskogar på sand men den kan även växa i friskare björk- eller ekskogar. Den slår till med massförekomster på hyggen eller efter röjningar av kraftledningsgator. Andra vanliga växtmiljöer är ljunghedar, sandiga vägrenar och magrare betesmarker. De jordprover som tagits på växtplatser visar generellt sura markförhållanden med pH mellan 4,0 till 5,4 (Sterner 1938). På norra Öland är kruståtel ett vanligt inslag i igenväxande så kallade grå dyner; dessa har ett bottenskikt av pionjärmossor och ofta ses även borsttåtel Corynephorus canescens på dynerna. Sandgräshedar, sandstränder, skiffergrusvallar vid havet liksom ruderatmiljöer med jordtippar kan hysa växten. Sällsynt är den funnen i åkerkanter och på magra trädor.

Kruståtel har en ojämn utbredning på Öland och är främst knuten till områden med kalkfattiga jordarter. Utbredningen är därför huvudsakligen koncentrerad till öns västra sida, de stora sandfälten i Köping och Gärdslösa sn samt barrskogar i Böda. Utmed östra sidan av Öland har den börjat dyka upp i en del mognande tallplanteringar. På Stora Alvaret och i Mittlandet hittas den i enstaka talldungar och björkskogar. Liksom förr saknas kruståtel nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att kruståtel i princip är oförändrad.

Såvitt känt förekommer på Öland endast vanlig kruståtel subsp. flexuosa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Mest på sand i torr till frisk barrskog, särskilt tallskog på sand eller hällmark; ofta framträdande på hyggen. Beståndsbildande i ett flertal skogstyper. Mycket i skogsmark, vilket framgår av den höga andelen av provrutorna (kruståtel registrerades i ungefär hälften av alla provrutor från skogsmark). Johansson (1897) förde kruståtel till de ”sandälskande” växterna. Han angav ”Allm., men ojämnt fördelad; allest. på sandområdena, men undviker häll”. Frekvensen har inte ändrats sedan dess.

Endast vanlig kruståtel ssp. flexuosa är känd från Gotland.

Kruståtel växer på frisk till torr, gärna sandblandad eller grusig jord både i öppna lägen och i sluten skog. Den förekommer på tunna jordtäcken i hällmarkshed och i klippspringor långt ut i skärgården, i betesmarker och torrbackar samt i skogar av alla slag. I skuggiga barrskogar är gräset sterilt, men när man avverkat skogen, blommar kruståteln rikligt och ger ofta hygget en brunrosa ton av lingon och mjölk, som står vackert mot de rosaröda blommorna av mjölkört, som brukar dyka upp samtidigt.

Kruståtel växer på torr, mager mark i hällmarkstallskog, på tallmoar och i blåbärsgranskog. Den är en långlivad perenn som i sluten skog oftast blommar mycket sparsamt. Efter avverkning eller skogsbrand blomstrar den upp och kan för några år ofta bli helt dominerande på hyggen och brandfält. Kruståtel kunde särskilt förr bli ett tongivande inslag i utmagrade betes- och slåttermarker.

Kruståtel kommer lätt upp ur frö där arten finns i närheten. Om frö dessutom vilar i marken är okänt. I skogsstjärnans tid sitter fortfarande vippan dold i den svullna slidan till översta bladet. Den blommar i linneans tid. I mjölkens tid blir stråna röda. Småaxen är då silvrigt gråbruna och de basala bladen fortfarande friskt gröna. I ljungens tid gulnar stråna. En stor del av bladen övervintrar gröna, några gulnar.

År 2001 var ett torrår i södra Hälsingland. En stor del av kruståteln i hällmarkstallskogen dog. På hösten, efter att markfukten återkommit, stod vissa tuvor helt döda, andra helt levande, med nyligen grodda fröplantor strödda däremellan. På ett hårt bränt område på Stor-Kölhöjden i Hassela var kruståtel, blåbär och lingon mycket sällsynta 3 år efter branden 2008. På ett mindre hårt bränt område, där bärrisens jordstammar inte har dödats, var även kruståtel vanligare. Den regenererar där troligen åtminstone delvis från jordstammar. Dessa erfarenheter är samstämmiga med iakttagelser efter 1933 års hårda brand i Muddus (Uggla 1958, sid. 93).