krusfrö

Gammal bofast art.

1416 Selinum carvifolia L.

This species is mainly restricted to Europe, especially the C. and E. parts. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 316.

Krussilja är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer oftast i mindre grupper på näringsrik, ganska ljusöppen mark. De vanligaste ståndorterna är igenväxande ängs- och naturbetesmarker, ofta vid sjöar och vattendrag, men också vid havet, där den dessutom kan inga i klippsträndernas mosaik av obetad, strandängsliknande vegetation. Andra typiska ståndorter är väg- och åkerrenar samt lövbryn.

Möjligen inkommen med vallodlingen på 1700-talet, spridd i vägkanter, åkerholmar och -diken, igenväxande hagbryn, ödetomter, parker, kalk- och sandstensbrott m.m., rapporterad även från ett källkärr (Ekholm & Hallin 1980a). Enl. Hartman (1866) saknades växten i bl.a. södra Närke vilket numera inte är fallet. Malmgrens (1982) förmodan att arten är under spridning tycks vara riktig. I Glanshammar uppletades 38 lokaler (Nilsson 1986).

Bestånd om mer än 100 ex. fanns vid Falla i Hallsberg 1973 (Dalhielm ms) och längs 80 m av en åkerväg vid Myrö i Rinkaby 1925 (Broddeson ms).

Oregelbunden utbredning, som ej ansluter sig till de gängse utbredningstyperna: anhopning i och kring Fellingsbro och i Oden-, Sala-, Sevalla- och Surahammar-trakten. Spridda fynd däromkring. Säkerligen ofullbordad spridning. De renodlade åkerbygderna i Sydöstra kan dessutom verka återhållande (i så fall varför?). I stort är utbrednings tendensen sydlig. Utbredningstyp: S3?

Enligt ERIKSS. (1967a) allmän också i Ramnäs. Ingen särskild lokal är dock ännu känd där.

Myrin 1832.

Krusfrö växer längs havet på gräsmarker där den håller sig i den övre geolitorala zonen (landstranden) som endast undantagsvis översvämmas av havsvatten; i denna miljö är den troligen ursprunglig. Idag är den ovanlig utmed kusten men ses någon gång på driftvallar. Krusfrö växer i stället främst i frisk–fuktängar som är ohävdade eller svagt betade. Andra växtmiljöer är fuktiga och glesare skogar, kärrmarker, åkerkanter och längs kanaler.

Krusfrö är vanligast inom Mittlandet där den växer på kalkfuktängar och i kanten av skogskärr. På Stora Alvaret är det glest med fynd. Lite märkligt är att krusfrö helt saknas i den annars så artrika sjömarken längs Ölands östra kust. Möjligen är markerna där alltför välhävdade? Däremot hittades krusfrö vid inventering av öarna strax norr om Ölandsbron. Där växte arten på stenstranden, både på Norra och Södra Kalvholmen. Från flera socknar på sydvästra Öland har växten försvunnit; orsaken är utdikningar som dränerat landskapet och igenväxning av havsstrandängar som därför inte längre passar krusfrö.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktängar, källmyrar, dikeskanter, även fuktmark i skog och fuktig snårskog; troligen gynnad av betesfred. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.” (motsvarande mindre allmän) och gav lokaler från ett 20-tal socknar. Antalet kända lokaler i dag är betydligt fler, men detta bör till största delen bero på en mer omfattande inventering.

Krusfrö växer öppet på torr till frisk, näringsrik jord på svagt hävdad mark, som betesmarker, ogödslade åkerrenar och måttligt igenväxande fuktängar. Allra oftast träffar man dock på arten på vägkanter, mycket ofta tillsammans med älggräs och rödklint. Krusfrö har minskat ganska kraftigt i frekvens sedan mitten av 1900-talet trots att den uthärdar viss igenväxning.