krusbär

Krusbär har, åtminstone tidigare, odlats på många håll (Birger 1908b), men jag har endast noterat en lokal, där arten är kvarstående efter tidigare odling och under spridning i omgivningen: Sveg: Lill-Tävremsvallen (16E 8d 2- 2-, !).

1044 Ribes uva-crispa L.

Syn.: R. grossularia L.

This species originates from S., C. and W. Europe. It is widely cultivated and introduced for instance into Fennoscandia, eastern N. America, Japan and New Zealand and partly naturalized there.

Krusbär, som odlats under mycket lång tid, har i stor utsträckning förvildats och naturaliserats. I likhet med vinbärsarterna växer krusbär ofta på ganska fuktig mark i bäckdalarnas ridåer av lövblandskog och i alkärr. Man finner den emellertid också i torrare löv- och blandskogsmiljöer samt på rena kulturståndorter som betesmarker, gårdsdungar, rösen, stengärdesgårdar, fägator, vägrenar och grustag.

Arten har ökat under 1900-talet.

Krusbär är sedan gammalt allmänt odlad och förvil­dad på torr, solig mark i bryn och hagmarker, ofta nära bebyggelse. Till synes vilda krusbär härstammar från odlade sorter och på grund av härstamningen från olika trädgårdssorter är de mycket variabla beträffande bärens färg, smak och hårighet. Linders uppgift från Viksberg kan mycket väl ha avsett odla­de exemplar, men redan i början av 1700-talet fanns förvildade krusbärsbuskar i Sverige (Linné 1745b). Fröna sprids med fåglar.

Södra Europa, Främre Asien, Nordafrika. I Sverige odlad och förvildad.

Hushålls- och läkeväxt, förvildad i Sverige tidigast på 1740-talet. Ekologin hos krusbär påminner mycket om vinbärens men busken tål kargare förhållanden. Växtplatser är bl.a. rasbranter, strandlundar och ekhagar.

Vid Håkanbols bruk i Nysund, nedlagt 1886, sågs på ruinerna 1992 en mycket gammal buske. Holmer noterade ett väldigt bestånd om ca 100 m², vid en torpruin intill banvallen vid Källbergsbacken i Sköllersta 1993. Den uppträder som epifyt i trädkronor och på murkna lågor.

Odling är känd från Örebro slottsträdgård 1642 (Waldén 1960) och Varberga i Längbro på 1750–1760-talen (Waldén 1936). Gyllenhaal (ms 1774) noterade ”äfwen wilda” buskar på Ässön i Mellösa, men Gellerstedt (1831) ansåg att den ”torde knappt finnas vild”.

Ny bofast art; även odlad som bärbuske.

Sparsamt förvildad från odling, ofta enstaka. - 11 (8).

Larsson 1859.

Allmän på Mälarslätten och i nedre Skogslåglandet; spridd upp till Norra Västmanland, där arten syns vara ovanligare än R. rubrum och R. nigrum. I Övre Bergslagen hittills endast fem fynd. Är i Bergslagen något kalkgynnad, gärna uppträdande i gruvområdenas unga skogar och lövsnår. Utbredning bestäms sannolikt till stor del av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S2.

Status: gammal och bofast. Odlad åtminstone sedan 1500-talet (KLun 2007) och säkert förvildad och naturaliserad långt före 1749; dock ännu allmänt odlad och ofta förvildad.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.
Kommentar: synnerligen variabel såväl avseende sitt val av växtmiljö som avseende frukternas storlek, färg och behåring. Vanligast i naturen är 15–20 mm stora, gula eller röda håriga bär men nu odlade sorter har oftast större och hårlösa bär och i naturen förekommer även gröna, glandelhåriga och blott 10 mm stora bärformer. Lilja (1838) anger att de då mest ”vilda” bärformerna var gulaktiga och hårlösa.

Krusbär har odlats sedan gammalt. I trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns det såväl hwita slätta stickelbär som ludna krusbär och röda stickelbär (Linné ms 1732). Att krusbäret har varit allmänt planterat som bärbuske framgår bland annat av att det så ofta står kvar vid ödetorp och övergiven bebyggelse. Bären sprids med fåglar och krusbärsbuskar anträffas därför i odlingslandskapet vid stenrösen, på åkerholmar, i bryn och i hagmarker. Ibland växer de upp långt bort från bebyggelsen i glesa, ängsartade skogar, gärna i rasmarker och branter. Som förvildad trivs arten bäst på frisk eller torr, helst mullrik och blockig, ganska solöppen mark. Den förekommer i regel enstaka.

Krusbäret är troligen ursprungligt i stora delar av Europa, men Sverige anses inte ingå i dess naturliga utbredningsområde (Hylander 1971). Bristen på tidiga uppgifter om vild förekomst i vårt land tyder på att denna bedömning är riktig.

Krusbär anses inte ursprunglig i Sverige men har odlats sedan länge i vårt land och är idag helt naturaliserad. Den växer gärna på stenbunden och något näringsrik mark. Krusbär är vanlig i många olika miljöer och ses bland annat i ädellövskog, hässlen och tallskog. I betesmarker föredrar den att stå längs stenmurarna. På alvaret har den en förkärlek till karster och stenrösen. Ruderatmiljöer som stentippar och jordhögar är också vanliga växtplatser liksom vägrenar och längs åkerkanter. Någon gång kan den vara kvarstående vid ödetorp.

Krusbär är en vanlig växt på större delen av Öland. Lite glesare ligger fynden på Stora Alvaret och i Bödas barrskogar. Krusbär förefaller ha ökat i senare tid, troligen beroende på igenväxningen av landskapet och spridning från trädgårdsodlingar. Fåglar hjälper till med att sprida växten över längre avstånd.

Färgen på bären är ibland noterad och gula–gröngula förefaller vanligast, sällsynt kan bären vara röda.

Gammal kulturflykting, bofast.

Förvildad, åtminstone sedan 1700-talet, bofast.
Främst kulturmarker: åkerrenar, diken och vägkanter, kvarstående vid boställen och utslängd på skräphögar; mer naturligt i ängen (exempelvis i vastar), i lövdungar och på klapperstrand. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Johansson (1897) betvivlade att krusbär var ursprunglig på Gotland och angav den som ”stundom förvildad”. En ökad spridning ut i naturlig miljö skedde under 1900-talet.

Krusbär är sedan länge allmänt odlad och förvildas lätt med hjälp av fåglar. Buskarna växer i friska, glesa bland- och lövskogar, såväl triviala skogar som lundar, gärna bland block och i rasbranter. Dessutom finner man ofta krusbär i hagmarker, på åkerholmar och vägkanter samt kvarstående på ödetomter. Arten tycks fortfarande vara under spridning och träffas ofta på långt från bebyggelse.

Som de flesta bär tycks även krusbär spridas med fåglar. Det blir annars svårt att förklara hur en buske kan växa på en genomsilad stenmal, Hemmersklappen i Enånger, under en gammal men liten lönn. Det är nästan så långt från odlingslandskapet man kan komma. I blåsippans tid är de flesta träd och buskar inklusive röda och svarta vinbär i vintertillstånd, men häggknopparna sträcker på sig och är spräckliga i grönt och brunt och måbär och krusbär är lika tidiga, med centimeterlånga gröna knoppar. Krusbär blommar i vitsippans tid, samtidigt med röda och svarta vinbär. Bären på alla dessa tre arter mognar i slutet av mjölkens tid, före hallonen. Inget grönt övervintrar.