kråkklöver

Gammal bofast art.

Kråkklöver är ursprunglig men något kulturgynnad. Den bildar vanligen kraftiga och ibland helt dominerande bestånd på blöt, eller tidvis upptorkande, mark med växlande näringsinnehåll - i kärr, gärna gungflyartade, på sötvattensstränder, både på landstranden och på grunt vatten, samt i sumpskogar, fuktängar och diken.

Trivialart

Allmän

1096 Potentilla palustris (L.) Scop.

Syn.: Comarum palustre L.

This widespread species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 104 and map 95). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 213.

Kärr och fuktängsväxt, allm. vid länets 236 undersökta sjöar (Björkman 1987a,b) och vid allsköns fuktiga växtplatser. Den kan växa kvar länge på övergivna och upptorkande fuktängar och försumpade åkrar.

Lämningar av kråkklöver i bl.a. sjönötstorv, 6 000 år gamla, är kända från Axberg, Ekeby, Hackvad, Kumla och Skagershult (Florin 1961, Sandegren 1920, Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896, L. von Post 1909a, 1925).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området med luckor i sammanhängande åkerbygder. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande, 2–6 dm hög ört (jordstam!). Kraftig, långt krypande jordstam som sänder upp stänglar med långskaftade, 5-delade, mattgröna blad som först kanske ser ut att vara fingrat sammansatta, eftersom de båda motsatta paren sitter rätt tätt. De är dock pardelade, med det nedersta paret mer bakåtriktat. Småbladen är långt elliptiska och sågtandade. Långsträckta stipler som följer bladskaftet. I toppen med egenartade, 5-taliga brunröda blommor vars kronblad sedan vänder uppåt runt frukten, vilken mycket liknar en intorkad jordgubbe.

Kråkklöver finns i många fuktiga och blöta miljöer, såsom åar, myrar, fuktängar, tjärnar och gungflyn. Den bildar ofta stora bestånd.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!
Fingerörter (Potentilla) med 5-fingrade blad har ej liknande jordstam, och småbladen utgår alla från en punkt.

Potentilla palustris
Kråkklöver växer på våt eller fuktig dy, torv eller humusrik mineraljord. Den är ett karakteristiskt inslag vid sjöar, gölar och vattendrag, helst på vindskyddade platser både på stränderna och i grunt vatten, där den med sina tjocka, luftfyllda utlöpare bidrar till att skapa lösa gungflyn. Växten är vanlig i upptorkande små vattensamlingar, i fattigkärr, särskilt myrlaggar, mellan tuvorna i alkärr samt i käll- och bäckdråg. I fuktängar förekommer den tillsammans med t.ex. sjöfräken Equisetum fluviatile, kabbleka Caltha palustris, ältranunkel Ranunculus flammula och kärrviol Viola palustris. Den påträffas också i diken och dammar.

Kråkklöver växer på våt, ganska kalk- och näringsfattig mark. De flesta lokaler saknar aktuell hävd men är påverkade av annan mänsklig aktivitet. Ölands brist på regelrätta mossar och torvmarker gör att kråkklöver mest förekommer i starrängar, sumpskogar eller agkärr. I de få torvgravar man ännu kan finna på ön är kråkklöver alltid närvarande. Även övergivna och sumpiga åkrar, anlagda dammar och betade strandängar kan enstaka gånger hysa arten.

Kråkklöver förekommer främst i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby, där den finner lämpliga miljöer i tallskogens sumphålor, igenväxande agkärr eller kalkfattiga skogskärr. Även runt Knisa mosse, Persnäs sn, är den talrik. De gamla övergivna torvgravar som finns vid Hörninge mosse och Gladvattnet, Köping respektive Högsrum sn, passar den väl. På Stora Alvaret är den ovanlig men är sedd i några större kärr och diken. På de sydliga utpostlokalerna i socknarna Gräsgård, Ventlinge och Ås har den inte återfunnits. Å andra sidan har tidigare förbisedda lokaler tillkommit vilket gör att kråkklöver på det hela ser ut att hålla ställningarna på ön men en viss minskning bedöms föreligga liksom för flera andra arter som växer på fuktiga och kalkfattiga lokaler. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
I porszonen vid agmyrar, blöta myrar, gungflyn, kärr och fuktstråk (ofta på sandunderlag, tillsammans med vitmossor); även på sumpiga sjöstränder samt vid torvgravar och myrdiken. På Avanäset, Fårö, är arten allmän i kärrmarker (GF), på södra Gotland är den sällsynt. Johansson (1897) angav arten som ”Flerst.”, förekommande med 27 namngivna lokaler. Troligen rätt oförändrad frekvens trots dikningar av öns stormyrar.

Kråkklöver växer på exponerade eller halvskuggiga, blöta till fuktiga ställen på dy, torv eller mineraljord. Man finner den oftast rikligt vid sjöstränder, i fattigkärr, skogskärr, på gungflyn vid mossgölar, i mosselaggar och torvgravar samt i blåtåtelhed liksom i sumpskogar och bäckdråg. Arten växer också i hällmarkernas små fuktpartier och kärr, även långt ut i skärgården.

Kråkklöver är en långlivad perenn växt. Som andra jordstamsöverlevare koloniserar den ibland styltstarrens uråldriga tuvor. Den har kommit upp från frö på tidigare sjöbotten efter att denna blottlagts, och på forsbotten som blottlagts genom kraftverksbygge. Där hörde den dock inte till de tidigaste kolonisatörerna. Den saknas vid Gröntjärn, där vattennivån växlar med 14 m i vertikal riktning. Mindre vattennivåvariationer anpassar den sig däremot väl till på grund av sina något förvedade stammar, som är ihåliga och uppdelade i gasfyllda segment som gör att de flyter. Satta i vas skjuter de rötter inom en vecka, vilket antyder att arten kan sprida och rota sig med losslitna stamfragment. Kråkklöver blommar i linneans och i mjölkens tid. De svartröda blommorna blir under en kort tid praktfulla, när ståndarknapparnas gula pollen visas. Strax efteråt är knapparna svarta och oansenliga. Man kan se en fluga slicka i sig allt gult pollen som har spruckit fram i kanten av ståndarknappen och fortsätta med märkena, där pollenkorn både fastnar och slickas av. Bladen kan bli röda på hösten. Inget oskyddat grönt övervintrar. På vårvintern finns en centimeterlång gulgrön knopp dold mellan vissna bladslidor nere i förnan. Arten är vanlig i både tämligen sura och mer basiska vatten.