klöversnärja

Klöversnärja, som parasiterar på klöverärter Trifolium och ytterligare några baljväxter, sågs i Halland senast 1923 i Lindome byn (Svenson 1928).

Växten har troligen sitt ursprung i Medelhavsområdet och är känd från Sverige sedan 1850-talet. Vid den tiden ökade vallodlingen i omfattning och därmed krävdes import av rödklöverfrö, vilket innehöll klöversnärjefrö som förorening (Lyttkens 1879 och Witte 1936). Växtens försvinnande under första hälften av 1900-talet orsakades av förbättrade frörensningsmetoder.

Ogräs från Medelhavsområdet i klöveråkrar, först noterad i Sverige på 1840-talet och betraktad som ”svårare ogräs” i länet (Zetterlund 1890, 1891) samt ”sälls. och snart försvinnande” (Hartman 1866). Frö av svensk härstamning avslöjades vid Örebro frökontrollanstalt vid ett halvdussin tillfällen 1882–1906 (Witte 1936) men hade ”ej förekommit i nämnvärd betydenhet, emedan nerkingen själf skördat frö” (Jonsson 1902).

Witte 1936.

Västmanlands Hushållningssällskaps handlingar för 1884 ("I intet af klöfverfröprofven hafva frö till klöfversnärjan påträffats. Emellertid har nämnda växt under sistlidne sommar uppträdt på flere ställen inom provinsen på klöfverfälten, synnerligast i den s.k. andra skörden."). Indirekt i samma sällskaps handlingar för år 1883 ("Frön af klöfversnörja påträffades i tvenne prof rödklöfverfrö af utländskt ursprung.") Avsåg år 1882. Först påvisad vildväxande 1861 av Hindricsson enligt SAMUELSSON 1925 (Säterbo: Reutersberg, klövervall).

Blott sex namngivna lokaler på Mälarslätten (varav fem i Mälarområdet) perioden 1861–cirka 1920.

Klöversnärja härstammar från Medelhavsområdet och behöver varma somrar för att utvecklas optimalt. Växten inkom till Sverige i mitten av 1800-talet med orent utsäde av klöver och blålusern. Från 1850-talet och framåt noterades den i Göta- och Svealand som parasit i klövervallar. Så sent som 1939 redovisades svåra angrepp av klöversnärja i Östergötland (Lidfors 1939). För att komma till rätta med angreppen behövde utsädet rensas från klöversnärjans frö. Till utsädet med klöverfrö tillsattes därför finmalet järnpulver. Snärjefrön har en skrovlig yta på vilken järnpulvret fastnade medan klöverfrön är mer glatta. Sedan lät man en elektromagnet dra ut de frön som var inpudrade med järnpulver. I bästa fall blev klöverfröna kvar i utsädet och den förhatliga snärjans frön försvann. Frön av klöversnärja har ett hårt skal och kan bevara sin grobarhet efter 6–8 år i jorden. Dessutom passerar de opåverkade matsmältningskanalen hos betesdjur (Witte 1936). På Öland har klöversnärja förekommit sällsynt och Rikard Sterner såg den aldrig själv utan hänvisade i sin flora till Witte (1936). Under 1900-talet finns några enstaka trovärdiga fynd.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.

Inkommen, tillfällig. Utgången.
Klöversnärja inkom under mitten av 1800-talet med klöverfrö. Senare under 1800-talet blev den mer sällsynt (Johansson 1897) men återigen rikligare under början av 1900-talet, då den medföljde rödklöver- och blålusernfrö. Den sågs senast 1945. Witte (1936) angav att växten insamlats på Gotland 1910–11, ”sedan dess var växten försvunnen till 1920, då den plötsligt uppträdde på en hel del ställen, stundom i sådan mängd, att hela åkrar förstördes. Den förekom även på Medicago sativa. På de flesta ställen gick den snart ut. (Fries muntl.).”