Taxasida

klockpyrola

Pyrola media

Sw.

klockpyrola är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

klockpyrola är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • klockpyrola
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Pyrola media
Vetenskapligt namn, fullständig form
Pyrola media Sw.
Svenskt namn
klockpyrola
norwegianBokmal
klokkevintergrønn
norwegianNynorsk
klokkevintergrøn
Finskt namn
kellotalvikki
finlandSwedish
klockpyrola
Danskt namn
Klokke-vintergrøn
Foton
Patrik Engström
Getryggen 2024-07-05
Patrik Engström
Getryggen 2024-07-05
Patrik Engström
Getryggen 2024-07-05
Peter Ståhl
Sätra, Gävle 2014-07-07
Anders Delin
Skärjån, Skog 2010-10-20
Anders Delin
Gröntjärn, Ljusdal 2012-07-20
Patrik Engström
Transjön 2012-07-22
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1437 Pyrola media Sw.

This mainly boreal species occurs in parts of Europe and W. Asia. The distribution in Siberia is insufficiently known. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 325.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Klockpyrola är en kulturgynnad men sannolikt ursprunglig art. Den växer på torr till frisk mark i många olika skogstyper, gärna i bryn och gläntor. I bokskog är den dock sällsynt och i granskog saknas den. En del av skogsbiotoperna har uppkommit på gammal inägomark och klockpyrola är heller inte ovanlig i mer eller mindre igenvuxna ängar, hagmarker och andra naturbetesmarker inklusive vissa kusthedar. Då och då ser man den i vägkanter och på skogsvägar. Arten är ljuskrävande och på många igenväxningslokaler finner man endast mindre grupper med ett fåtal blommande individ.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Spridd i Skogsbygden men täml. allm. med 21 lokaler i Viby (Nilsson 1978). Den tycks numera vara ovanligare än förr, då bl.a. steniga lövängar och slåttterängar hyste växten åtminstone fram till 1930-talet (Broddeson ms). Asplund (S, 1925) noterade 3 lokaler i Garphyttans nationalpark. I Snavlunda växte den förr ”i ängar kring kyrkan” (Gellerstedt 1852).

Meddelade växtplatser är bl.a. fuktig skog, lövskog, gammal barrskog, hage, alkärr, park, Hjälmaröar, bäckslänt, mager och röjd skogsäng på strand, strandbjörkkärr, Vätternstrand, tallskog med ljung och bärris, fuktig skog vid diabasklippor, Salix-snår mellan kärr och skogsväg, bäckravin med gräsullkärr etc. Den tycks vara kalkgynnad på flera av de äldre lokalerna.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Cirka 100; tämligen sällsynt; numera möjligen ovanligare än förr. Utbredningstyp: U.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sydväxtberg i skogklädda rasbranter, fuktstråk i skogssluttningar samt även eljest i örtrik, måttligt fuktig skogsmark, särskilt i gläntor och skogsbryn. Vidare i randskog vid myrar och älvstränder samt i raviner. Dessutom i örtrika, ofta något blackiga, glest träd- eller buskbeväxta ängsbackar, t ex betesbackar under igenväxning. Ofta på örtrika dikesrenar och vägkanter, vid stigar. Undantagsvis på tallmo på diabasunderlag. Har antagligen varit gynnad av skogsbete och kan i förut betad miljö få ett uppsving under tidiga igenväxningsstadier. - 85 (32).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880): "[Linsell] Glöte, på Nolåsen."

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mångdubbelt fler (> 65) rutor vid förra inventeringen och då även med spridda lokaler i södra halvan av landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Klockpyrola växer i regel på frisk till fuktig, lätt beskuggad mark av ganska olika karaktär. Dels förekommer den i skogsmark; det kan röra sig om gles, örtrik löv- eller blandskog, gammal mossig granskog eller tallskog i åssluttningar. Dels växer den på inägorna i det gamla odlingslandskapet, i slåttermark och naturlig betesmark (både öppen betesmark och glest trädbevuxna hagar) samt i dess olika igenväxningsstadier. Den uppträder också ofta i brytningszoner, nära sjöar, skogstjärnar och vattendrag, vid övergången till skogskärr, i skogsvägskanter och utmed stigar; någon gång kan den växa i starkt kulturpräglad vegetation som på igenlagda åkrar eller banvallar.
Arten uppträder ganska olika i olika delar av landskapet. I norr och nordost dominerar skogslokalerna starkt över sådana på öppen mark (73 fynd i skogsmark mot 15 på öppen mark av olika slag) medan förhållandet är det omvända i västra och södra Småland (32 fynd i skogsmark mot 48 fynd på öppen mark, främst hagmark).
På skuggiga lokaler (i skog och i igenväxande ängs- och hagmark) är bestånden ej sällan små och individfattiga och blomningen uteblir ofta. I öppen hag- och ängsvegetation brukar den däremot blomma rikligt. Dessa iakttagelser antyde att klockpyrolan som skogsväxt är bäst anpassad till gles, ganska hårt betad skog.
De miljöer där klockpyrolan trivs har börjat bli ovanliga. Växtplatserna bör hållas relativt öppna och åtgärder som torkar ut marken undvikas.
Funnen i 455 rutor; tidigare uppgifter från 157 rutor. Utbredningen är ojämn och svårförklarlig. Vanlig i nordöstra och delar av inre östra Småland, ganska vanlig i ett stråk i väster. I resten av landskapet sällsynt. Arten kan delvis vara förbisedd eftersom den sällan blommar (den är dock fullt igenkännlig på de brett rundade, matta bladskivorna och de breda, platta bladskaften, T. Karlsson 1988). – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Klockpyrola växer på frisk–fuktig, måttligt näringsrik mark. De få fynden är gjorda i granskog, gammalt sand/grustag, frisk björkskog och sumpskog. Som jämförelse växer klockpyrola i Småland i örtrika skogar men också på gammal inägomark som idag är betade hagmarker eller slåtterängar (Edqvist & Karlsson 2007).

Klockpyrola är ovanlig på Öland och har få både äldre och aktuella fynd. På Gotland är klockpyrola vanligare än klotpyrola P. minor (Johansson m.fl. 2016) medan det på Öland råder det rakt motsatta förhållandet. En bidragande faktor kan vara att rikare granskogar som klockpyrola föredrar är ovanliga på Öland.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Ängsbarrskog, blåbärsgranskog och tallskog, gärna på sand samt i myrkanter och på torv. Någon gång i lövskog; på Gotska Sandön i lövmorer och nedom dynsluttningar. Andelen provrutor med klockpyrola är relativt stor (bara något mindre än motsvarande andel för grönpyrola), vilket betyder att arten är ganska allmänt spridd i öns skogar. Kanske är klockpyrola något förbisedd vid de vanliga inventeringarna. Dess frekvens är oförändrad eller kanske något ökande sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som ”Flerst.”, ungefär motsvarande mindre allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Klockpyrola växer i frisk till torr, mager skogsmark, både i löv-, bland- och barrskog. I höjdområdena Kynnefjäll och Svartedalen ser man den på de tallbevuxna, hedartade klippsluttningarna mellan skogssjöarna, men arten förekommer också i igenväxande naturbetesmarker och i vägkanter. Den blommar ganska sällan och ofta finner man endast sterila bladrosetter. Arten har minskat framför allt i södra delen av landskapet sedan förra inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till torr mark i gles tallskog men oftast i naturlig gräsmark i magra, hedartade slåtterängar och på ängsrester i svagt hävdade betesmarker samt ibland i skogsbryn och i kanten av medelrika kärr. I skuggig miljö oftast med få blomstjälkar. Något kalkgynnad, gynnad av slåtter och måttligt bete, ganska ljuskrävande och minskande på grund av igenväxning och upphörande skogsbete. I vissa trakter mindre vanlig, mestadels sällsynt. 128 lokaler i 84 rutor (10 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien. I Sverige nästan hela landet. I Sörmland mindre allmän, sällsynt i Mälar- och kustområdena – (15%), antagligen förbisedd på grund av att den sällan blommar. Klockpyrolan växer i frisk till något fuktig, moss- eller örtrik barr- och blandskog, särskilt i ljusöppna skogar med kvardröjande betesgynnade arter som kattfot. Den tycks vara kalkgynnad men kan också uppträda i något magrare skogstyper, men då i regel på mark med svagt utbildat fältskikt. En hel del förekomster finns också i kärr- och mossekanter.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland, ganska jämnt fördelad över landskapet. 168 kartblad, 215 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän i nordvästra Uppland och sydligaste skärgården; eljest ojämnt spridd, till barrskogsgränsen; synes sällsynt i de norra kustsocknarna och Mälartrakterna.
Klockpyrola förekommer i friska till fuktiga barrskogar, ofta i gransumpskogar. Den växer i myrkanter intill både medelrika kärr och kalkkärr och förekommer även i skogsbryn, i fuktiga grusgropar och på vägkanter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Klockpyrola är ursprunglig. Den angavs som sällsynt i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Växten har rapporterats rätt flitigt, sammanlagt finns 29 gamla lokaler. Det går inte att avgöra om arten ökat eller minskat men den borde ha gynnats av äldre tiders skogsbruk och skogsbete som skapade glesa skogar.
De vanligaste följeväxterna är dock triviala barrskogsväxter som lingon (62%), piprör, blåbär, kruståtel, blodrot, gran och ljung. Arten förekommer också på igenväxande skogsvägar, i stigkanter, gamla slåtterängar och betesmarker med glest trädskikt. Den är annars en ren skogsväxt utan närmare koppling till kulturen. Klockpyrolan blommar samtidigt som linnea och nattviol eller ibland några dagar senare.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Klockpyrolans ekologi framträder tydligare om man kan skilja dess blad från övriga Pyrola-arters, eftersom plantor utan blommor dominerar i detta släkte. Skillnaderna beskrevs av bland andra Delin (1988b). Bladformen är rundare på vit- och klockpyrola, mer avlång på klotpyrola. Bladöversidan är slät och blank på vit-, mönstrad med ½ mm djupa gropar på klock- och slät eller småbucklig och matt på klotpyrola. Bladkanten är nedvikt på vit-, plan med tydliga små tänder på klock-, plan med otydligare tänder på klotpyrola. Bladytan löper ned något på bladskaftet på klockpyrola men inte på de andra arterna. Skillnaderna är små, men de flesta plantor kan identifieras. Facit får man de gånger det finns blommor eller frukter.
Nyligen grodda, små plantor av klockpyrola har inte iakttagits, men arten växer ofta på mark som varit kal för många decennier sedan, där arten då kan ha etablerat sig. Det gäller till exempel brandfält, som på Grossjöberget i Arbrå och vid Skålvallen i Färila, bägge från 1933. Klockpyrolan kan växa i kanten av en stig eller där en basväg gick fram på den tiden, då timret kördes ut ur skogen med häst och timmerkälke. Den har setts på kanten av en mer än hundra år gammal kolbotten. Observationerna kan tyda på att nya plantor sällan etableras men att de är uthålliga, om inte övrig vegetation blir för tät. Ofta finns bara ett litet antal plantor på en lokal. Arten ser ut att ha en livscykel som något liknar rylens. Klockpyrola blommar i linneans eller mjölkens tid. Under försommaren finns blomställningar ofta kvar, med stift som kan bekräfta artbestämningen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Klockpyrolan är den sällsyntaste av Pyrola-arterna. Märkligt nog tycks den ändå inte ha några speciella biotopkrav som förklarar dess sparsamma förekomst. Den uppträder på ungefär samma sätt som vitpyrola P. rotundifolia och klotpyrola P. minor men tycks gärna växa torrare än dessa. Ett flertal lokaler utgörs av äldre bergig granskog, t.ex. Haverö Hällberget, där arten växer på mossa under hällar, eller i sluttning under sydberg. På Brämön i Njurunda har den noterats i hällmarkstallskog med ljung Calluna vulgaris. Ofta står den i lövbårder och lövblandskog, både naturligt, som i alskog intill sjö (Indal), eller i successionsskog, som på igenväxande kulturmark med 40-årig granskog på tidigare odling (Liden). Klockpyrolan har även hittas i sumpskog med björk och fattigkärrsarter på Södra Stadsberget i Sundsvall och i myrkant i Borgsjö.
Slåtterängar tycks också ha utgjort en växtmiljö för klockpyrolan. Den är t.ex. funnen i brudsporre- och gentianaängen vid Blåsttorpet söder om Ulvsjön i Stöde och på gårdsbackar vid skogstorpet Korsnäset i Holm. Arten är glest spridd i hela landskapet men visar en förkärlek för rikare trakter och klimatiskt mer gynnade lägen.