klibbveronika

1982, 165 år efter Fries uppgift, visade sig klibbveronikan åter i landskapet och även denna gång i Eldsberga. Den växte mycket rikligt på några hundra m², dels i en sandig trädesåker, dels på en hårt hästbetad vall. Därefter har den funnits sparsamt i området, åtminstone fram till 1989.

Klibbveronika är ettårig och växer främst på kalkrik sandjord i södra Sverige. Den urlakade, kalkfattiga sanden i Halland utgör förmodligen inget lämpligt underlag för arten. Den nutida förekomsten har sannolikt sitt ursprung i införda frö- eller fodervaror.

1653 Veronica triphyllos L.

This species occurs in Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has been sparsely introduced into N. America and Japan (Tokyo). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 396.

Gammal bofast art.

Klibbveronika är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Klibbveronika växer på varm, sandig och öppen mark som ofta är något kalkrik. Sandiga åkrar och betesmarker men även ruderatmarker är vanliga växtmiljöer. I betesmarker växer den på kreatursstigar eller där djuren sparkat upp gropar och exponerat bar sand. Även glesare gräsmarker, traktorvägar, trädgårdsland, sandtag och vägkanter kan hysa arten. Den konkurrenssvaga och tidigblommande klibbveronikan vill ha lokaler som saknar annan vegetation och som snabbt värms upp av vårsolen. Den klarar tillförsel av näringsämnen så länge marken hålls öppen. På näringsrika ruderatmarker kan den bli rejält storvuxen.

Klibbveronika har sin tyngdpunkt inom de västra delarna av Mörbylånga kommun och de "sandiga socknarna" på östra Öland: N. Möckleby, Gårdby och Sandby. På sydöstra Öland söder om Sandby sn saknas klibbveronika med något undantag helt, något man även ser hos andra arter som växer i sandiga marker. Denna utbredningslucka noterades redan av Rikard Sterner. Klibbveronika är en i södra Sverige ovanlig art som fortfarande är ganska vanlig på Öland. Men även hos oss hotas arten av åtgärder som ökad ogräsbekämpning och borttagande av odlingshinder (stenmurar och rösen) i odlingslandskapet. Det är viktigt för artens fortlevnad att sandiga betesmarker hålls öppna genom kreaturens tramp. En minskning som åkerogräs bedöms föreligga, en miljö som Rikard Sterner särskilt lyfte fram som vanlig för arten.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Öppen, torr miljö på sand: åker (råg, raps, vall); även torräng, sandgropar och sandfält (gärna betade). Hårigheten varierar; former med kala blad förefaller vara mindre vanliga än håriga former. Enstaka exemplar med vita blommor förekommer då och då (Vamlingbo; Larsson 1994, och Sanda; Johansson 1992).

Minst 39 äldre växtplatser kan utläsas av uppgifter i litteratur och belägg i herbarier. Artens utbredning förefaller vara relativt oförändrad sedan slutet av 1800-talet. Johansson (1897) gav en något mer generös bedömning av frekvensen, ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Vår bedömning av den nutida frekvensen, sällsynt, tyder på en viss minskning under 1900-talet.

Klibbveronikan är funnen några gånger som tillfälligt inkommen på kvarnavfall.

Europa, Mindre Asien, Nordafrika, Nordamerika. I Sverige i de sydligaste landskapen samt på Öland och Gotland.